Förändring, you say?

Jag har blivit ombedd att skriva en text om förändring av Klara. (Psst, det går att beställa texter av mig - se gärna de ~800 sidor arbetsprover som bifogas till höger.) Så som den ser ut så här i halvfärdigt format så tar den avstamp i romarrikets sätt att vara och arbetar tematiskt fram mot nutiden genom att använda förändring som argumentativ topik. Det hela är fenomenalt intressant, och leder mig att ställa mig frågan om vad förändring egentligen är för något. Och, mer omedelbart tillämpbart, hur orsakar en den?

Vissa börjar fundera lite för mycket på den här frågan. De börjar tänka i termer av att analysera nuläget, förstå kausala samband och definiera ett telos att försöka uppnå vid någon slags tidpunkt. Det är säkert nyttigt tänkande för vissa specifika och delikata situationer där allting balanserar på en knivspets som sakta men långsamt börjar gräva sig inåt, men för att orsaka förändring rent generellt så är det faktiskt rätt onödigt. En behöver faktiskt inte tänka så mycket över huvud taget - det enda en behöver göra är att, well, göra saker.

Primärt då sådana som en inte gjort innan - nya saker. Det räcker väldigt lång väg.

Många fastnar i det där tänkarstadiet, och kommer aldrig till skott med att göra någonting alls. De som är inne på kognitiv psykologi-spåret skulle förmodligen säga någonting om att det är jobbigare att tänka på saker än att faktiskt göra dem, vilket onekligen förtjänar att upprepas både en och fem gånger. Och när energin väl är spenderad på tänkandet så är en för trött för att göra någonting annat, och faller in i samma gamla samma gamla igen.

Likväl. Så fort en gör någonting nytt så börjar folk reagera på nya sätt, varpå även du börjar motreagera på nya sätt, och - wham! Fait accompli, förändring har inträffat.

Svårare än så är det inte.

Julbordet/föreläsningen på måndag är ett prima exempel på detta. Föreläsningen kräver förvisso sina förberedelser, men upprinningen till själva eventet var inte mer än att jag letade upp en person och frågade om det möjligtvis fanns tid och plats. Helt plötsligt gick vi från att inte ha något planerat till att ha ett spikat datum - på grund av en så liten grej som en fråga.

Vissa klagar på att det händer för lite, att det är för få saker inplanerade, att aktiviteten är för låg, att det är för dött för sitt eget bästa, att allting händer någon annanstans. Jag har, rent generellt, väldigt lite tålamod med sådant - mitt standardsvar är att dra vederbörande i örat och tvångsrekrytera denne till någonting. Vill du ha action - fine, vi har den, kom och hjälp till att verkställa den.

Och vill du ha förändring - se till att få din mentala bakdel ur tänkarstadiet och bli den förändring du vill ha.

Du är huvudpersonen i den här berättelsen. Trots allt.