En cikada på barrikaden

Den gode Rasmus passar på att påminna världen om skillnaden mellan en pessimism med spända bågar och en defaitism med vilande lagrar. Det ligger i tiden just nu - internet brinner, och det tycks inte finnas någon logisk slutpunkt för hur långt internationella aktörer är villiga att gå för att släcka ner sådana saker som Wikileaks och Pirate Bay.

Det är lätt att börja tänka att loppet är kört, att internet så som vi känner det kommer att gå under för att ersättas av någonting, well, sämre. Särskilt för de av oss som inte drömmer i termer av datakod om nätterna (vare sig i vaket eller sovande tillstånd), och kanske inte riktigt vet vad vi kan göra åt det hela. Eller, för den delen, ta till oss denna uppmaning om att hjälpa rent tekniskt.

Eller, måhända, de som känner att de inte har möjlighet att påverka världen genom det fria ordets otvingande kraft.

Att utgå från att vi redan förlorat känns inte helt optimalt - stryk defaitismen. Att utgå från att saker kommer att bli sämre innan de blir bättre, men samtidigt känna sig vanmäktig inför detta känns inte heller helt optimalt - stryk den pessimistiska handlingsförlamningen.

I stället känns det som att en mer fatalistisk inställning är att föredra. Applicerad fatalism - saker händer, och tills jag kan göra någonting åt dem så är det bäst att låta dem hända i väntan på rätt ögonblick. Möjligtvis i kombination med ett visst sökande efter saker att göra - att bojkotta paypal är inne i dagarna - men i övrigt ett undvikande av känslan att en absolut måste göra någonting, omgående.

En politisk fanatiker kanske vill invända att det är en oacceptabel hållning, men det handlar inte om politik.

Det handlar om mental hälsa.

Tricket är att veta när en ska välja det ena eller det andra. Annars finns risken att en förlorar bägge.