Butlern dödade sir James.
Kort, koncist. Det krävs en medveten ansträngning för att missförstå detta.
Ett annat sätt är det lite längre sättet. Ni har säkert sett den här inledningen förr (jag har använt den minst två gånger):
Det var en mörk och stormig natt, och vindens susande i träden som ylade ikapp med vargarna i fjärran. Ljungen vajade över heden, och sir James satte sig ned i sin läsefåtölj under de knakande takbjälkarna för att försjunka i sina tankar...
Den andra varianten tar lite längre tid på sig att nå fram till slutpunkten att det var butlern som gjorde't, men det finns samtidigt vissa fördelar med denna form av berättande. Just att den tar tid är en sådan fördel - för vad vore väl en berättelse om den tog slut ungefär samtidigt som den började? En måste ju trots allt fylla ut innehållet med innehåll för att lyssnarna ska, ni vet, lyssna.
Tricket är att välja någon slags mellanting mellan det ena och det andra när en vill berätta om någonting för något. Allting behöver inte vara en 400 sidor lång mysteriedeckare, men det finns onekligen vissa retoriska fördelar med att kunna bre ut sig lite mer än i korta slagord.
(Foto: Nick Ford)
Jag sitter just nu och skissar på att börja skissa på den där uppsatsen i MKV som ska vara klar lite för nära julafton för att jullovet ska kunna infinna sig. Som alltid när det är uppsatstider - det har blivit ett antal sådana genom åren nu - så blir det till att fundera på vad det här med en text egentligen är för någonting. Särskilt den här gången, då det handlar om genreanalys.Precis som förra gången, med andra ord. Fast med förra gången i bakhuvudet.
Så här efter att ha bankat in hela det retoriska tänket så djupt in i mitt habitus att det är svårt att komma ihåg hur det var innan det bankades in, och det är lätt att glömma att genreanalys låter som den högsta graden av akademiskt flummeri för den som hör om det första gången..
Genreanalys är en självklar del av varje retorikers praktik - varje framställning sker i ett sammanhang där tidigare saker sagts på liknande sätt, och det finns sålunda förväntningar inbyggda i varje retorisk situation. Dessa förväntningar är - ibland i vidare, ibland i snävare bemärkelse - den genre en har att tala i, och ve den som bryter mot de implicita regler som ställs upp av situationen.
Att dra dåliga skämt i ett begravningstal över en mycket allvarsam person som hatade humor är, exempelvis, ingen bra idé.
För det mesta är det inte överdrivet svårt att veta vad som gäller. Den mörka och stormiga natten över den ljungbeklädda heden ovan markerade rätt bra att det var en mysteriedeckare det rörde sig om, och jag tror inte någon av er blir förvånade över att höra att det inte riktigt är samma regler som gäller för ett tal inför riksdagen som för ett tal inför de församlade bröllopsgästerna. Bra författare bokstavligen hamrar in genremarkörer i inledningen av sina texter, och de situationer en hamnar i tenderar att ställa sina krav ganska högljutt när en väl hamnat i dem. Analysen är inte till för att tala om någonting nytt för en; den är till för att påminna en om att en faktiskt redan vet massor av saker, och att en kan agera på denna vetskap.
Ju mer en funderar på det här, desto svårare blir det att sluta tänka utan att dra in begreppet i precis alla sammanhang en råkar hamna i. Om en genre är en uppsättning förväntningar, så innebär det att väldigt mycket faller in under begreppet. Att stå i en kö är en form av genre; att ragga är en genre; att ansöka om lån är en genre. Det blir till sist lätt att tänka sig att livet är en teaterpjäs, och att vi alla i viss mån både skriver och spelar våra egna roller, våra egna subgenrer -
(Foto: John Ryan)
För att föra ner det hela på ett lite mer konkret plan så kan vi vända blicken mot den text du läser just nu. (Well, du tittar redan på den, i och med att text är ett brutalvisuellt medium, men bear with me.) Det här är en blogg som i detta nu publicerat 554 inlägg. Dessa genererar i sig själva vissa förväntningar på vad nästa inlägg ska gå ut på och se ut - vana läsare skulle rygga tillbaka och undra om jag hyrt in en praktikant om det helt plötsligt fanns ett generellt subjekt vid namn "man" med någonstans, och det vore en ännu större förvåning om det helt plötsligt dök upp ett felstavat, ogrammatiskt inlägg om varför de muslimska judehundarna måste dö en omedelbar långsam död.Inte minst för mig.
Vi bloggare skapar oss våra egna genrer medan vi skriver. Varje inlägg blir en fortsättning, förfining och förbättring (förhoppningsvis) av det vi redan skrivit, och för varje inlägg så präntar vi in förväntningar hos våra läsare om att nästa inlägg ska vara på vissa sätt. Det kanske inte riktigt går att förutsäga i detalj vad som komma skall, men det som kommer kommer att kännas igen.
Det här innebär att vi, strikt taget, kan lata till oss och helt enkelt anpassa oss till vår egen genre - imitera oss själva, följa den standardmodell 1A som vi lagt ut för oss själva. Många gör detta på ett visst plan (så som Mary, med sina återkommande lördagskrönikor), men att löpa hela linan ut och permanent spela rollen av oss själva är det få som gör. I alla fall de av oss som inte bloggar professionellt (eller är en Kent).
Att de flesta av oss låter bli att aktivt spela rollen av oss själva innebär förstås inte att vi inte latar till oss. Det blir rutin även att bloggskriva, och det är väldigt lätt att falla ner i vanans makt och skriva samma inlägg igen, igen och igen. Bara för att vi blivit så bra på dem.
Nu finns det förstås anledningar att spela sig själv lite då och då. En är inte kreativ varje dag, och att kunna titta på ett gammalt inlägg i syfte att remixa och omformulera det en smula kan rädda en från bloggtorkans ödemarker. Såvida en inte skriver samma inlägg fem gånger i rad så är läsarna tillräckligt förlåtande för att det ska gå att komma undan med det.
Meningen med det här inlägget är inte att nödvändigtvis berätta någonting nytt för dig. Syftet är snarare att påpeka för dig att du redan vet en massa saker om det du gör, och att du kan agera på denna vetskap.
Jag brukar göra så. Inte sant?
Läs gärna del ett, två, tre och fyra i denna någorlunda sammanhängande serie om förhållandet mellan de olika aktiviteterna att skriva och att blogga.
No comments:
Post a Comment