Den tid som är juletid

Jag tillhör den där sortens människor som får juleklappar redan innan det blir juleafton. Inte för att jag nödvändigtvis befinner mig i ett sammanhang där det av rent logistiska skäl delas ut klappar mer eller mindre distribuerat mellan jul- och trettondagshelger, utan för att jag talar med världen, och ibland bestämmer mig för att det den svarar med är mer av en juleklapp än vad någonting annat någonsin skulle kunna vara.

Världen blir vad en gör den till; precis som juleklappar.

Just i det här fallet handlar det om att min stackars datorsak gick sönder för ganska exakt en vecka sedan. Vi behöver inte gå in i detalj på den brända elektroniken eller den milda paniken eller rökutvecklingens alla aspekter och nyanser; den gick sönder, och prospektet att köpa nya saker innan strax innan juleafton är inte helt optimalt för oss stackars fattiga studenter.

Kort sagt - en vecka utan internet, ordbehandlare, ständiga uppdateringar om allting, nyhetsflöden, bloggar, twitter, möjligheten att kolla upp saker på Wikipedia. En vecka i den gamla goda/onda tiden, med andra ord.

(Foto: Fabio Bertolotti)

Ni kanske eller kanske inte minns denna gamla tid - en tid då det inte riktigt var lika lätt att komma åt information som det är idag. Det vill säga allting före, säg, '97 eller så. Det var en tid då män inte riktigt var män, kvinnor inte riktigt var kvinnor och postmodernismen faktiskt redan hade varit igång ett tag. Det var - på gott och ont, bättre eller sämre - förr.

Jag vill minnas att jag skrivit minst ett inlägg om hur långsamt saker och ting gick förr. Det är sånt en förstår på ett intellektuellt plan, men som inte riktigt går in förrän en varit där och upplevt det. Som den ironiska generationens absolut sista utpost minns jag hur det var back then, och det var - well, annorlunda.

Vi vänjer oss rätt fort vid att det blinkar, bippar, uppdaterar, flashar och att saker på det stora hela rör sig rätt fort. Det är först när det inte gör det som vi inser att det är någonting nytt.

Så. En vecka utan nytt, nytt, nytt, och bara väldigt mycket av det som redan är. Väldigt mycket tid att rensa huvudet, väldigt mycket tid att fundera på det ena och det andra, väldigt mycket tid åt att läsa det där som en aldrig tror sig ha tid att läsa annars; på det stora hela väldigt mycket tid.

Det är värt precis vad en gör av det. Och det är svårt att inte komma på tanken att känna sig tacksam åt möjligheten att ta det lite långsamt, för en gångs skull.

Tack världen.

Och må era juleklappar bli precis lika minnesvärda som min.