Klass, del VI

Förra inlägget blev något av en begreppsexercis. Det är inte den sexigaste av läsning, men det är först när den ligger bakom en som det kreativa arbetet kan börja. Vi har ju trots allt packat upp leksakerna/begreppen, och det vore synd att bara titta på dem och sedan packa ner dem igen.

Tre begrepp. Habitus - ens mer eller mindre medvetna sätt att vara i världen. Klass - en mer eller mindre påtaglig social indelning efter olika överindividuella strukturer och kapitalfördelningar. Kapital - ett fenomenalt smidigt begrepp för att beskriva skillnader mellan människor utan att för den skull behöva begå dödssynden att värdera dem.

Now, de av er som har ett lärarhabitus - eller håller på att socialiseras in i ett sådant via utbildning - vet att det bästa sättet att lära sig använda begrepp är att leka med dem. Inte för att det är något speciellt med lek som sådant, utan för att själva essensen i att lära sig saker är att umgås med dem och använda dem på olika vis. Övning är färdighet - ju mer tid en spenderar på att göra någonting, desto lättare blir det. Och eftersom en tenderar att göra saker som är roliga oftare (och längre) än motsatsen, så finns det ingen anledning att göra det tråkigt för sig.

(Foto: Giane Portal)

Just kapitalbegreppet passar väldigt bra att leka med, eftersom det är så vagt. Det går liksom att tillämpa överallt i dess olika former, och lekutrymmet är därmed obegränsat.

Den enklaste leken är att helt enkelt ta ett slumpmässigt föremål och försöka ta reda på vilka slags kapital som krävs för att använda det. Vad krävs egentligen för att använda ett äpple? Krävs det lingvistiskt kapital för att äta det? Kan det användas som lingvistiskt kapital? Hur översätts det till digital valuta? Vad är växelkursen mellan ett lingvistiskt äpple och dess symboliska motsvarighet? I vilka lägen kan en bokstavligen betala för någonting med ett äpple?

Med vilken kapitalform betalade Eva för sitt sista äpple i paradiset?

Tricket är att inte stanna upp och försöka få varenda liten detalj rätt. Det går att komma hur långt som helst i sina tankekedjor när saker väl kommit igång, och vare sig en kommer ihåg vad en kom fram till eller inte så blir resultatet detsamma - ens habitus börjar sakta men långsamt innehålla användandet av begreppen i fråga.

Det skulle kunna sägas att den lekfullhet som uppvisas här kräver en viss klassbakgrund - ett visst klasshabitus - för att kunna inträffa. Några av Bourdieus större verk handlar faktiskt om just detta, och om hur särskilt skolan redan från dag ett utgår från att eleverna har ett visst habitus. Det skolan gör i sin verksamhet är sedan att betrakta de elever som ligger nära det förväntade som "duktiga", och de som av olika anledningar avviker från detta som, well, motsatsen. Vilket då innebär att de som kommer från "välanpassade" familjer får ett försprång redan från dag ett - redan innan första lektionen ens har börjat.

Wham!

Övergången från pedagogisk lek till pedagogiskt allvar går rätt fort ibland. Inte sant?

(Foto: John Ryan)

Det går inte att komma ifrån att en alltid är situerad i ett socialt sammanhang. ("Situerad" betyder att näsan alltid pekar framåt hur mycket en än vrider på huvudet, bokstavligen och metaforiskt.) Begreppen habitus, klass och kapital tar oss en bit på vägen bort från våra oreflekterade, ursprungliga habitus, men vi hamnar alltid i någon slags sätt att se på världen, och detta är färgat av - tja, omständigheter.

En enkel beskrivning av varför habitus blir som de bli vore att påstå att de formas av de varierande kapitalformer som står till vårt förfogande medan vi gör det vi gör när vi växer upp. Vi lär oss saker genom att göra dem, och genom att konstant umgås med våra mer eller mindre kapitalbegränsade vardagar lär vi oss också olika sätt att vara i världen.

Det går med andra ord inte att vara en neutral betraktare som samhällsvarelse - en befinner sig alltid någonstans i samhället, och deltar alltid genom sitt sätt att vara. Ibland medvetet, för det mesta omedvetet.

Att förstå och förklara klass placerar en inte på en arkimedisk punkt utanför det hela. Det ger en dock möjligheter att kunna bryta sig loss från det mönster av sannolika beteenden som socialiserats in i en under ens uppväxt. En slutar inte vara sig själv, men en ger sig själv möjligheten att agera snarare än att bara reagera.

Tricket är att först arbeta in en beredskap att ta tillvara på denna möjlighet när den väl uppenbarar sig. Vilket är ungefär - nu.

Wham!

Detta är del sex i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.
Tidigare delar:
1: Kulturellt kapital 
2: Begreppet habitus
3: Det mytologiska klasslösa samhället
4: Socialt kapital
5: Kapitalbegreppet som sådant