Klass, del 1

Tänk dig att du klivit in på en exklusiv restaurang, med hunger i magen och mat i sikte. Det första som möter dig är en skylt med en uppmaning för att vänta här på bordsplacering. Rent intiutivt känns det som en bra idé att vänta, så du väntar, osäker på vad som ska komma härnäst. Inredningen tycks vara mycket dyr, och du oroar dig lite över ifall du kommer att kunna matcha den. Efter en stund kommer en servitör som tilltalar dig med monsieur och frågar om du beställt bord, och när du svarar att du inte gjort det så rycker det lite i ögonvrån innan hen visar dig till ett bord och ger dig en meny. Du slår upp den och inser att du lyckats komma till den franska översättningen. Du bläddrar tillbaka till den svenska sektionen och inser att det mesta fortfarande står på franska. Croque monsieur, filet mignon, escargot à la bourguignonne, cassoulet, pot au feu och ett otal till. Det fåtal som stod på svenska kunde lika gärna varit på franska - vad är egentligen ett sotat kycklingbröst på en spegel av rödvinsky med vitlökskrutonger?

Vad värre är är att priserna tycks komma från framtiden, och till och med förrätterna kostar mer än ett kilo lösgodis. Frustrerad över tanken att betala så mycket för någonting du inte vet vad det är lämnar du restaurangen och går raka vägen till närmaste pizzeria. Där är menyerna åtminstone begripliga.

Frågan vi ställer oss nu är förstås - vad hände här, egentligen?

(Foto: Pete Reed)

Det första vi kan notera är att det rör sig om två sorters exkludering in action. Å ena sidan var allting fenomenalt dyrt, vilket var en exkluderande faktor i sig själv - när ett par krutonger kostar mer än en lägger på en vanlig lunch så är det väldigt många som tänker att - nej tack. Det går inte att komma ifrån att exklusiva restauranger är dyra för att vara, ni vet, exkluderande.

Å andra sidan började det inte där. Det började redan i entrén, med en osäkerhet om vad som gäller, hur en bör vara, vad som är passande, om det här verkligen är en plats för just en själv. Hela inrättningen formligen andades en känsla av att en inte hör hemma här, att det kanske är bäst att gå någon annan stans. Det blev inte bättre när menyn kom och det mesta var obegripligt, både språkligt och språkligt.

(Det är intressant att de har kommit att kallas just "exklusiva", dessa restauranger. Det antyder en språklig medvetenhet om vad som är i görningen som kanske eller kanske inte finns hos språkanvändarna. Det är också en sidnot.)

Att det kostar mycket att gå på dyra restauranger ligger lite i sakens natur. Att de är dyra för att hålla "vanligt folk" borta behöver nog inte heller förklaras. Dyrheten är i sig självt en exkluderande faktor. Men de är inte bara dyra i rent ekonomisk avseende - det är även dyrt rent kulturellt.

Eller, med andra ord, det krävs väldigt mycket av både ekonomiskt och kulturellt kapital för att komma till sin rätt.

(Foto: Sheryl)

Kulturellt kapital är ett lite småluddigt begrepp som används för att prata om allt det där som "kultiverade" människor besitter, och är en blandning av allmänbildning och kännedom om vilka regler som gäller var. Att veta vilka bestick som ska användas först på fina middagar är en form av kulturellt kapital, att kunna förstå obegripliga menyer en annan, att känna till nobelpristagare en tredje. Det kan sammanfattas som en slags vana vid att befinna sig i högkulturella sammanhang, och att kunna orientera sig i högkulturen i stort.

Nu kanske vissa av er reagerar på att jag talar om högkultur, som om arbetarklassens och gatans kulturer inte räknas. Det är en rimlig invändning, och poängen är att de faktiskt inte räknas. Klassmässigt. Må vara att det är kultur, och ibland vacker sådan, men det är inte en form av kapital som går att köpa klass med.

Det är oerhört viktigt att inte göra en Marx och stirra sig blind på det rent ekonomiska när det gäller klass. Det är ingen som säger emot när det framläggs att en doktorand i sociologi är lite högre rent klassmässigt än en industriarbetare, även om den senare har en långt högre ekonomisk inkomst än den förre. Klass sitter inte i plånboken - klass sitter i huvudet, i ryggmärgen, i ens sätt att tänka.

Det blir väldigt fel om en tänker på klass enbart i termer av pengar och egendom. Den klassiska vänsterretoriken om att hänga de kapitalistiska borgarbrackorna i gatlamporna självdör när det framgår att det är arbetarna som tjänat mest på sistone, och att de numera är rikare än aldrig förr. Om det bara mättes i pengar så skulle en person som vann på lotto helt plötsligt bli superöverklass i ett ryck - och det är inte riktigt så det fungerar.

En börjar ju trots allt inte känna sig hemma på de exklusiva restaurangerna över en natt. En kanske inte ens vet var de ligger, och kanske än mindre vet vad en filet mignon kan tänkas vara. För att inte tala om att det inte riktigt är så att en helt plötsligt slutar att prata om sådant som hänt i de senaste avsnitten av dokusåporna (lågt kulturellt kapital) och börjar tala om, låt oss säga, den sene Nietzsches gradvisa litterära förfall (högt dito).

Pengar är en del av det hela, men det finns ingen anledning att ta delen för helheten. Saker är alltid mer komplicerade än de ser ut.

Förutom restaurangmenyer, förstås. De brukar oftast försöka göra sitt bästa för att få även den enklaste av rätter att låta komplicerade.

Fast skvallra inte.

Detta är del ett i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.