Saturday, October 9, 2010

Klass, del 1

Tänk dig att du klivit in på en exklusiv restaurang, med hunger i magen och mat i sikte. Det första som möter dig är en skylt med en uppmaning för att vänta här på bordsplacering. Rent intiutivt känns det som en bra idé att vänta, så du väntar, osäker på vad som ska komma härnäst. Inredningen tycks vara mycket dyr, och du oroar dig lite över ifall du kommer att kunna matcha den. Efter en stund kommer en servitör som tilltalar dig med monsieur och frågar om du beställt bord, och när du svarar att du inte gjort det så rycker det lite i ögonvrån innan hen visar dig till ett bord och ger dig en meny. Du slår upp den och inser att du lyckats komma till den franska översättningen. Du bläddrar tillbaka till den svenska sektionen och inser att det mesta fortfarande står på franska. Croque monsieur, filet mignon, escargot à la bourguignonne, cassoulet, pot au feu och ett otal till. Det fåtal som stod på svenska kunde lika gärna varit på franska - vad är egentligen ett sotat kycklingbröst på en spegel av rödvinsky med vitlökskrutonger?

Vad värre är är att priserna tycks komma från framtiden, och till och med förrätterna kostar mer än ett kilo lösgodis. Frustrerad över tanken att betala så mycket för någonting du inte vet vad det är lämnar du restaurangen och går raka vägen till närmaste pizzeria. Där är menyerna åtminstone begripliga.

Frågan vi ställer oss nu är förstås - vad hände här, egentligen?
(Foto: Pete Reed)
Det första vi kan notera är att det rör sig om två sorters exkludering in action. Å ena sidan var allting fenomenalt dyrt, vilket var en exkluderande faktor i sig själv - när ett par krutonger kostar mer än en lägger på en vanlig lunch så är det väldigt många som tänker att - nej tack. Det går inte att komma ifrån att exklusiva restauranger är dyra för att vara, ni vet, exkluderande.

Å andra sidan började det inte där. Det började redan i entrén, med en osäkerhet om vad som gäller, hur en bör vara, vad som är passande, om det här verkligen är en plats för just en själv. Hela inrättningen formligen andades en känsla av att en inte hör hemma här, att det kanske är bäst att gå någon annan stans. Det blev inte bättre när menyn kom och det mesta var obegripligt, både språkligt och språkligt.

(Det är intressant att de har kommit att kallas just "exklusiva", dessa restauranger. Det antyder en språklig medvetenhet om vad som är i görningen som kanske eller kanske inte finns hos språkanvändarna. Det är också en sidnot.)

Att det kostar mycket att gå på dyra restauranger ligger lite i sakens natur. Att de är dyra för att hålla "vanligt folk" borta behöver nog inte heller förklaras. Dyrheten är i sig självt en exkluderande faktor. Men de är inte bara dyra i rent ekonomisk avseende - det är även dyrt rent kulturellt.

Eller, med andra ord, det krävs väldigt mycket av både ekonomiskt och kulturellt kapital för att komma till sin rätt.
(Foto: Sheryl)

Kulturellt kapital är ett lite småluddigt begrepp som används för att prata om allt det där som "kultiverade" människor besitter, och är en blandning av allmänbildning och kännedom om vilka regler som gäller var. Att veta vilka bestick som ska användas först på fina middagar är en form av kulturellt kapital, att kunna förstå obegripliga menyer en annan, att känna till nobelpristagare en tredje. Det kan sammanfattas som en slags vana vid att befinna sig i högkulturella sammanhang, och att kunna orientera sig i högkulturen i stort.

Nu kanske vissa av er reagerar på att jag talar om högkultur, som om arbetarklassens och gatans kulturer inte räknas. Det är en rimlig invändning, och poängen är att de faktiskt inte räknas. Klassmässigt. Må vara att det är kultur, och ibland vacker sådan, men det är inte en form av kapital som går att köpa klass med.

Det är oerhört viktigt att inte göra en Marx och stirra sig blind på det rent ekonomiska när det gäller klass. Det är ingen som säger emot när det framläggs att en doktorand i sociologi är lite högre rent klassmässigt än en industriarbetare, även om den senare har en långt högre ekonomisk inkomst än den förre. Klass sitter inte i plånboken - klass sitter i huvudet, i ryggmärgen, i ens sätt att tänka.

Det blir väldigt fel om en tänker på klass enbart i termer av pengar och egendom. Den klassiska vänsterretoriken om att hänga de kapitalistiska borgarbrackorna i gatlamporna självdör när det framgår att det är arbetarna som tjänat mest på sistone, och att de numera är rikare än aldrig förr. Om det bara mättes i pengar så skulle en person som vann på lotto helt plötsligt bli superöverklass i ett ryck - och det är inte riktigt så det fungerar.

En börjar ju trots allt inte känna sig hemma på de exklusiva restaurangerna över en natt. En kanske inte ens vet var de ligger, och kanske än mindre vet vad en filet mignon kan tänkas vara. För att inte tala om att det inte riktigt är så att en helt plötsligt slutar att prata om sådant som hänt i de senaste avsnitten av dokusåporna (lågt kulturellt kapital) och börjar tala om, låt oss säga, den sene Nietzsches gradvisa litterära förfall (högt dito).

Pengar är en del av det hela, men det finns ingen anledning att ta delen för helheten. Saker är alltid mer komplicerade än de ser ut.

Förutom restaurangmenyer, förstås. De brukar oftast försöka göra sitt bästa för att få även den enklaste av rätter att låta komplicerade.

Fast skvallra inte.

Detta är del ett i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.

Flattr this

8 comments:

  1. "Klass sitter inte i plånboken - klass sitter i huvudet, i ryggmärgen, i ens sätt att tänka."

    Exakt. Eller som Lennon uttryckte det:

    "You think you're so clever and classless and free,
    but you're still fucking peasants,
    as far as I can see"

    Detta då såvida man man inte går på den alternativa tolkningen:

    "Du tror att du är så smart och klasslös och fri,
    men du knullar fortfarande bönder,
    såvitt jag kan se"

    ReplyDelete
  2. "Den klassiska vänsterretoriken om att hänga de kapitalistiska borgarbrackorna i gatlamporna självdör när det framgår att det är arbetarna som tjänat mest på sistone"

    Eh, hur räknar du då? Och ens i de perioder där det varit sant att lönerna skulle ha ökat mer än vinsterna - varför skulle det betyda att det inte längre är ett problem för mig att Bill Gates äger och styr världen åt helvete?

    Om du skiljer på klass och skikt får du genast en bättre fungerande begreppsapparat:
    http://www.socialist.nu/abc/1_klass__skikt.html

    Anders Troberg: Tror inte att Lennon skulle köpa din tolkning för fem öre! Tvärtom: hur mycket en del än försöker frigöra sig från klass "i sitt eget huvud" är de fortfarande peasants i verkligheten: tvungna att arbeta för andras profit.

    ReplyDelete
  3. Undrar lite över samma sak som vansterteknik, förutom invändningen mot Anders Trobergs kommentar; den kändes lite goddag yxskaft.

    Sedan är det ju intressant att konstatera att tramset om det klasslösa samhället verkar bygga på att man förnekar att allt finns kvar - både klyftorna mellan "hög" och "låg" kultur och klyftorna mellan hög och låg/ingen inkomst.

    Som jag just skrev i en kommentar på Fredriks Blogg: är du på samhällets botten har du ingen rätt alls. Polis, vårdgivare, socialassistenter, de rycker alla på axlarna och nekar dig allt: rättssäkerhet, vård, mat och tak över huvudet.

    ReplyDelete
  4. Anders: den enda skillnaden mellan kungen och den hemlöse som tror sig vara kung är att det är fler som tror kungen är kung än att den hemlösa är det. ;)

    vansterteknik: jag kanske borde uttryckt mig i termer av ultravänster eller radikalvänster i stället. Det jag försökte få fram var att saker inte riktigt är på samma sätt som när det skrevs om klass på den gamla onda tiden, och att de traditionella arbetarklassyrkena - främst då industriarbete - numera har högre lön än någonsin. Särskilt i jämförelse med andra yrken av liknande social rang.

    Likväl. På tal om begreppen så tror jag du skulle gilla preciseringen i det första förordet. Månne gillar de andra två också. Bara för att det behövdes tre. ;)

    Christer: det skulle nästan kunna sägas vara ett synnerligen klassbetonat privilegium att kunna förneka att klasser, klyftor och skillnader finns. Vilket både är humor och sorg, samtidigt.

    ReplyDelete
  5. "Klass sitter inte i plånboken - klass sitter i huvudet, i ryggmärgen, i ens sätt att tänka."

    När du skriver detta så tänker jag spontant på vad Bodil Jönsson skriver, och som jag själv har upplevt, då jag i samband med några olika projekt jobbat ihop med forskare på Chalmers och Sahlgrenska. Egentligen har jag bara 7-årig folkskola sedan mitten av 1940-talet, men i trettioårsåldern så fick jag hoppa direkt in på gymnasieingenjörsutbildning utan att läst engelska, på grund av högsta betyg i matte, fysik, ellära, elektronik mm. på en omskolningskurs där jag en månad vikarierade som lärare året efter.

    Här är det som Bodil Jönsson skriver och som jag själv upplevt i samarbete med forkare:
    ”…Det var mitt pedagogiska intresse som drog mig till fysiken - fysiken som språk - och som ledde till att jag för 30 år sedan disputerade i fysik. Möjligheten att exakt förstå en annan människa, att veta precis vad vi är överens om utifrån experimentella resultat och/eller fysikaliska teorier var det som i grunden attraherade mig. Det handlade alltså egentligen om själva det naturvetenskapliga språket som en unik förutsättning för ett lärande.
    Det är f.ö. sorgligt att denna mellanmänskliga funktion hos fysiken så sällan framhävs, och att så få människor fått chansen till närkontakt med den mentalhygien som faktiskt naturvetenskapens stringens kan tillföra ett mänskligt samspel - på sitt område…”

    ReplyDelete
  6. Jag gillar inte att du tar upp menyn som en del av det exkluderande, jag är själv någonstans mellan låg och medelklass och har till hobby att gå på finare, lite mer exklusiva restauranter för att få uppleva maten på dessa. Menyn är bara exkluderande för den som inte valt att lära sig innehållet, precis som IT är exkluderande för den som valt att inte lära sig datorer eller engelska är exkluderande för den som inte förstår det. Ang. liknelsen med hur vilsen man känner sig så undrar jag är spanska, franska, italienska, tyska, brittiska och belgiska restauranter exkluderande bara för att jag inte känner till vad som är kutym på dessa lokaler?

    Att vara exkluderad på grund av klasstillhörighet är mera i linje med vad Rosa Parks upplevde eller vad romerna upplever i ungern, frankrike och polen, kort sagt inget som ens existerar i sverige ännu. Klasskamp är alltså inget för svensken än på länge, den enda exkluderande faktorn i vårat samhälle är ekonomin och i nittionio fall av hundra är man ensam ansvarig för sin egna ekonomiska situation. Det hundrade fallet är det oftast synd om men inte i närheten så synd om som det är för en godtycklig Rom i ungern...

    ReplyDelete
  7. Uno: du går nästa inlägg i förväg. Jag tar det som ett tecken op att upplägget är åt rätt håll. ;)

    Pontus: den springande punkten är då förstås exakt hur en lär sig sådana saker. Jag säger inte att det är stört omöjligt att lära sig saker och ting, utan att det är något av en klassmarkör att redan ha lärt sig dem. Det står vem som helst fritt att lära sig vad som helst, men när det som hos en viss samhällsgrupp kräver en medveten ansträngning för att lära sig följer med modersmjölken hos en annan går det inte riktigt att reducera det hela till individualpsykologi.

    Det går inte heller att reducera exkludering till att enbart handla om etnicitet. Det utgår dels från att majoriteten är förvånansvärt homogen, och dels att den består av utopiskt lycklig skara människor som inte exkluderar någon av sina egna. Vilket är lite för mycket önsketänkande för sitt eget bästa.

    Allt detta pekar väldigt mycket fram mot nästa inlägg i serien, så jag anar att det finns anledning att skynda på dess tillkomst en smula. ;)

    ReplyDelete
  8. Fast riktigt så uppdelat mellan socialt och ekonomiskt kapital lever vi väl ändå inte? Den student som lever under bidragsnormen men som, när det verkligen kniper, fortfarande kan gå till pappa/mamma/syskon/släkten/vänner och få hyran eller tandkontrollen betald lever fortfarande väldigt tryggt.

    No man is an island, och lönerna för dagens industriarbetare är inte jättutjämnande. Om undersköterskans lön släpar efter kommer svetsar-undersköterskefamiljen i slutändan inte tjäna så mycket mer. Undersköterske-undersköterskefamiljen tjänar ännu mindre, och den ensamstående mamman får det, som alltid, tuffast.

    Vad vill jag säga? Kanske att alla nyövertygade moderater inte egentligen tjänar på jobbskatteavdragen? Definitivt att man inte kan räkna hur mycket en arbetare tjänar på högerpolitik bara genom Aftonbladets privatekonomi-guider. Vi människor är inte så individuella.

    Jag ser fram emot fler inlägg av dig!

    /AM

    ReplyDelete