Saturday, October 2, 2010

Vardagsanknytning

Jag flyttade in i det ömma studentkollektiv där jag nu bor när jag var en ung och oerfaren student. Det var en mörk och inte helt stormig höst 2006, och strax efter att ha lämnat in min allra första hemtenta så lämnade jag även de små hårbollarna Anaximander och Xenofon kvar i det lantliga hus jag tidigare kallat hem. Det må gå att göra en piratkatt utav mig, men att göra bonnkatter lägenhetsfäiga fungerar inte riktigt.

Det är som sagt ett kollektiv jag bor i, och dess invånare har efter hand bytts ut under tidens gång. Vissa flyttar ut på grund av att de blir klara med sin utbildning och inte behöver leva det ljuva studentlivet längre. Andra inser att det här stället ligger precis så långt bort från precis allting att en bor UTANFÖR stan om en bor femtio meter bort, och att det finns vissa tidsvinster att göra rent transportmässigt genom att helt enkelt inte bo längst bort. Åter andra inser att det bara bor studenter, hundägare, och lekande barn här ute, och att all action sker någon annan stans. Eller någonting annat - folk har olika anledningar till varför de bor där de bor, och under årens lopp så har jag på grund av ett otal av dessa haft nöjet att ha många människor i min omgivning.

En sak som förändrats under denna tid är dock utsikten. Under större delen av mina år här så har utsikten från köksfönstret varit upptagen av ett stort, lummigt, omisskännligt och för det mesta rätt lövigt träd. Vilket är särskilt mysigt så här års, då höstens alla skiftningar och nyanser kan beskådas dag för dag från frukostbordets stilla tuggande. I måndags fick dock förändring för sig att inträffa, och när jag vaknade upp så upptäckte jag att mitt lummiga träd var borta, liksom utsikten.

I stället ser vi numera rakt in i köket hos studentkollektivet tvärs över gatan, och de ser enligt samma logik rakt in i köket hos oss. Vilket å ena sidan ger oss en möjlighet att se en annan slags skiftningar, men också å andra sidan ger våra grannar en påtaglig insyn i våra matlagningsvanor under dygnets gång.
Det är intressant att skåda vilka brutalt uppenbara effekter denna ömsesidiga insyn har. Den mest uppenbara av dessa är förstås att vi på bägge sidor försöker låtsas om att vi inte tittar på varandra. Och sen när bägge misslyckas med att låtsas ungefär samtidigt så vinkar vi förläget åt varandra och gör sedan det vi skulle göra innan vi blev ömsesidigt avbrutna.

En mindre uppenbar effekt är den att vi inte längre betraktar köket så som vi gjorde förut. Förr var det en del av terra firma, det familjära, platsen dit vi slappnar av och inte är helt formella. Helt plötsligt så har det gått och blivit mer offentligt, mer formellt - och i dubbel bemärkelse mindre hemligt. Helt plötsligt har en del av mitt hem blivit en del av det offentliga rummet, och varje gång jag passerar denna del så måste jag anpassa mig efter närvaron av någon annans blickar. Eller, rättare, den potentiella närvaron - det kanske inte tittar in någon just nu, men det skulle när som helst kunna dyka upp någon.

Helt plötsligt blir en del av mitt hem någonting annat än en hemmamiljö.

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite fortare på att skaffa längre gardiner, nu när studiebidragsbudgeten fortfarande räcker.

Den artonde juni nådens år 2008 skapades en annan typ av insyn i min vardag, genom ett annat slags fönster. Den stora skillnaden är att det i det här fallet inte rör sig om en insyn i huruvida jag äter frukost på morgonen eller på eftermiddagen, utan i stället handlar det om det jag gör i vardagsrummet. Vilket i dessa digitala tider innebär internet.

Helt plötsligt inträffade en hel del brutalt uppenbara effekter. Och en hel del mindre uppenbara sådana. De brutalt uppenbara effekterna kan formuleras i termer av Piratpartiet eller liknande piratrörelser; de mindre uppenbara effekterna i termer av att en börjar fundera på vad en gör. Ser det bra ut att skriva om känsliga ämnen i privata mail? Kommer Försäkringskassan att få nys om att en inte är så totaldöd som deras regler tydligen kräver att en måste vara om en skickar ett sms om att ta en fika med någon? Kommer en att hamna i Säpos register över potentiella terrorister om en i olika digitala former diskuterar kontroversiella ämnen över en längre tid?

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite snabbare på att skaffa längre krypteringsnycklar.

Ibland påstås det att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta när det gäller massövervakning. Jag vill uttrycka det så här: om du inte har någonting att dölja, men ändå inte vill att någon ska stirra på dig när du äter frukost - så är det inget fel i att skaffa större gardiner. -

Flattr this

4 comments:

  1. Jag gillar verkligen din slutkläm. Tack för gott skratt. :) (jaja, jag gillade resten av inlägget också - det är trevligt med personlig vardagsrealism)

    ReplyDelete
  2. ...Och där kom jag på att jag måste börja kryptera mina backuper när jag drar igång det. Thanx :)

    (:~~~~~~~~~

    ReplyDelete
  3. Jag har alltid ansett det där med att fundera över gardiner vara en rolig egenhet hos kvinnor.

    Det första som skall hända i en ny lägenhet är upp med gardiner, det skall bytas gardiner till jul, påsk och allehanda tillfällen.

    Medan jag och alla mina kompisar knappast brytt sig om det suttit tygbitar i fönstren eller inte. Vill man hindra insyn har man dragit för persiennerna.

    Men i och med detta inlägg tror jag du plötsligt väckt ett tidigare ej existerande intresse för gardiner.

    Stora tjocka gardnier är nog trots allt mindre misstänkt än att alltid ha persiennerna neddragna.

    ReplyDelete
  4. Det är extremt psykiskt påfrestande att känna sig övervakad. Om vi får fler som känner sig så kommer garanterat mängden av diverse psykiska besvär explodera i landet. Och jag som trodde vi hade nog svårt att ta hand om de problem vi redan har...

    / anonym pirat

    ReplyDelete