Verklighetens politik

Ibland hör jag folk lägga fram åsikten att det inte är värt att göra sig politisk. Att det är bättre att göra sitt, att utföra sitt hederliga värv utan att klaga, att det är effektivare att kryptera i sin ensamhet, att livet är för kort för att slösas bort på det där som händer långt bort, att det finns viktigare saker att göra, att - tusen bonnförnuftsanledningar som var och en avskräcker folk och som var och en har ofrånkomligt, brutalt och ödesdigert fel.

Det finns en oerhört utbredd åsikt att det är okej - nästan lite modernt dygdigt - att vara en vanlig människa som lever ett vanligt liv under vanliga förutsättningar och inte gör någonting utöver det vanliga. En hederlig arbetare som med sitt anletes svett och sin ångests skattepengar drar sitt strå till stacken och bidrar till realiserandet av den allmänna viljan manifesterad i statens form. Må vara att detta faktiskt visat sig fungera i praktiken, men det är ändå inte helt oproblematiskt att anamma detta som en självklar och icke ifrågasättbar norm.

Det utgår nämligen från att det går att lita på staten i alla lägen. Vilket historien visat oss är ett fatalt misstag, och vi må än idag berätta om varför det inte riktigt är ett moraliskt alternativ att blint lita till att folk vet bättre bara för att de talar i egenskap av att vara statens representant.

Jag avskyr att vara brutal, men järnvägen till Auschwitz finansierades av skattepengar från hårt arbetande, hederliga och på det stora hela goda människor. Och det finns ingen anledning att vara så dumnaiv att en faktiskt tror att det aldrig kommer att hända igen. Målsättningen till trots.

Idag är datalagringsdirektivet på tapeten igen. Med klara besked. Även när det gäller denna finns det dock en linje att - hey, det rör inte mig, det är lätt att kringgå övervakningen och lagringen med hjälp av kryptering, och även om det rör sig om en lag så finns det ingen anledning att oroa sig eftersom det numera är så lätt att kryptera saker att vem som helst kan göra det. Det är bara att ställa in inställningarna rätt och låta dom försöka sig på att knäcka sig in i onödan.

Att kalla det postmodernt dygdigt att inta en sådan position gentemot en radikal nätpolitik vore en oxymoron. Månne passande just därför.

Dock. Det handlar inte om kryptering. Det handlar inte om fildelning. Det handlar inte ens om nätbrottslighet. Det handlar om att den latenta möjlighet till totalitarism som finns inneboende i den moderna staten som sådan utan vare sig pardon eller ursäkt tar sig konkret form. Alla samhällen, hur de än ser ut, bär inom sig en tendens att bli mer och mer totalitära. Att det tar sig uttryck i digital form förändrar inte detta - och gör absolut inte frågan till någonting som enbart berör nördar som vet hur det hela kan kringgås.

Det finns tusen anledningar motiverade av sunt förnuft att tänka att det inte är så farligt eller att det finns enkla lösningar. Det är ett effektivt sätt att undvika ångest att tänka att det nog bara rör sig om överdriven retorik från ett gäng galna piraters håll. Livet blir så mycket enklare om det är möjligt att vifta bort de där mörka molnen. Och det är onekligen väldigt lockande - vem behöver mörka moln i sitt liv när de bevisligen går att vifta bort?

Problemet är förstås är att statens inneboende tendens att röra sig i auktoritär riktning är precis lika bevisad, och att det finns tillräckligt många bevis för dess obönhörlighet att det bara är drömmande idealister som har samvete nog att ignorera dem. Att utgå från att vi lever i den bästa av alla världar där det inte händer någonting ont är månne mer teoretiska akademiker förunnat, men när lagstiftare gör detsamma så är de direkt samhällsfarliga och borde avsättas med omedelbar verkan.

Ibland hör jag folk lägga fram åsikten att det inte är värt att göra sig politisk. Så här med efterklokhetens bleka visdom har det visat sig att det är verklighetens folk som dör på grund av en sådan. Varje gång.

Aldrig igen.