Den eviga återkomsten

På sistone har ett ämne återaktualiserat sig igen, ett ämne som orsakade massor av diskussion medan det var som aktuellast och som för evigt kommer att vara en fast hållpunkt i alla framtida återblickar på den egna historien. Vissa hurrade, andra hoppade av, andra blev synnerligen patosfientligt inställda och började antikampanja - och överallt surrade samma ord hit, dit, runt, framåt, bakåt och till och med snett uppåt framåt:

Barnporr.

Och att vår ömme partiledare sagt till hela världen att vi ville avkriminalisera innehavet av sådant.

För den som inte var där eller förstår sammanhanget kanske detta ter sig som en mycket märkligt sak att gå ut och säga till medierna. Detta då eftersom de flesta som hör det kommer att höra det utan att ha hört de många och långa diskussioner som föregick det hela, och därför drabbas av permanent amygdalablockering varje gång de hör vårt partinamn därefter. Vilket - de ideologiska resonemangen till trots - är något av en motsats till att bygga tillit och välvilja.

Vilket då får en att ställa frågan om varför någon över huvud taget säger någonting sådant. Särskilt då till medierna, där det hörs med mer ljud och mindre sammanhang än vanligt. För att svara på den frågan så tror jag att jag ska låna en litterär teknik som den ömme Mårten använde tidigare idag:

Så här var det: 1) det handlade inte om att vi alla helt plötsligt blivit barnporrentusiaster, 2) det handlade inte heller om att vi börjat känna ett oförklarligt vurmande för att (i brist på annan passande terminologi) äckliga gamla gubbpervon ska kunna snerunka i fred, 3) det låg i tiden att diskutera informationsfrihet och diverse censurinitiativ, 4) vi hävdade stenhårt att informationsfrihet var en bra sak och att censur en dålig, 5) anledningen till att detta låg i tiden är ett initiativ att förminska informationsfriheten medelst censur, 6) den retorik som anfördes för denna censur slog på väldigt stora trummor om att den minsann skulle stoppa eländet, 7) det hade nyligen gjorts en juridisk omdefiniering av begreppet "barnpornografi", som innebar att familjefoton och synnerligen väldistribuerade mangaserier inkluderades i begreppet, 8) denna omdefinition innebar att staten skulle kunna cenurera väldigt mycket med hänvisning till det nya, bredare begreppet, samt begå husrannsakan hos väldigt många med samma hänvisning, 9) vilket då är en brutal inskränkning av informationsfriheten, för att inte tala om rättssäkerheten.

Hängde ni med?

Som synes så är det väldigt många moment med här. Notera moment sju, omdefinieringen. Att ett och samma begrepp får en ny innebörd över en natt är vardagsmat inom juridiken - det går att se förändringen komma på flera månaders håll - men det är lite sällsyntare i vardagslivet. Och då de flesta av medborgarna lever i vardagslivet, så var det samma gamla barnporr med samla gamla hemska innebörd som hördes. Inte den nya, devalverade innebörden som gjorde varje familj som fotat sina småttingar lekandes nakna på solstranden - till förhärdade barnpornografibrottslingar.

Detta ligger väldigt långt bort från moment ett och två, onekligen.

Det ligger också, som synes, väldigt långt bort från vardagsförståelsen av begreppet, och helt plötsligt var halva partiet i uppror över att vakna upp till ljudet av medier som frågade om vad vår gode partiledare menade, av anhöriga som ringde och kallade dem pedofiler, av tusen bloggare som förkunnade partiets död (akt LXVII), av aktivister som hotade med att hoppa av, av folk som vare sig hotade eller hördes från efteråt och av tusen andra saker som fortfarande dyker upp inom Piratpartiet än idag.

Jag behöver nog inte säga att det inte var en bra dag.

Problemet med ovanstående sammanfattning är förstås att den inte är sann. Alla delarna är sanna i sig (särskilt ettan och tvåan), men de var inte kausalt relaterade till vår gode partiledares uttalande. Detta baserade sig enbart och endast på nummer nio, samt på vissa passager i ett av medlemmarna formulerat och av styrelsen ratifierat valmanifest. Vilket sammanfattar resonemanget så här: att kriminalisera innehavet av barnpornografi innebär i sig ett intrång i informationsfriheten (av naturliga skäl), men öppnar dessutom dörren för diverse synnerligen rättsosäkra förfaranden. Om det är olagligt att inneha någonting så är misstanke om att inneha detta någonting en sak som måste utredas, och det enda sättet att utreda om någon har någonting på sin dator är genom att i detalj studera dess innehåll och/eller dess nätaktivitet. Vilket - oavsett om någonting hittas eller inte - är ett oerhört ingrepp i någons liv.

En annan möjlighet som öppnar upp sig är att dumpa ett smärre antal bilder på någons dator och låta berörd myndighet få nos om saken. Att säga att det är en förenkling och demokratisering av möjligheten att använda rättssystemet som en förlängd arm av ens personliga aversioner är något av en underdrift.

Det är inte den rättssäkraste av ordningar, onekligen.

Det är också den nuvarande ordningen, med den bredare definitionen i ryggen som extra moraliskt stöd.

Nu skulle jag kunna ställa frågan på någon slags spets och formulera den i termer av att det hela egentligen i parktiken utgör ett kriminaliserande av datorinnehav, men som de härdade läsare ni är så skulle ni se igenom en sådan överdrift med en gång. Dock behöver vi en radikal reform av det juridiska begreppet barnpornografi, innan det hela går från att vara en varnande överdrift från min sida till att bli officiell policy från polisens, Allt i akt och mening att skydda barnen.

Hur en sådan kriminalisering skyddar de barn som växer upp med datorn som naturlig följeslagare genom livet är bortom mig. -