Klass, del 2

Tänk tillbaka på när du växte upp. Tänk tillbaka på allt som hände då - de platser du var på, de aktiviteter du var på, de människor du omgav dig med. Tänk sedan på vardagen - hur såg den ut, vad innehöll den, vad definierade den? Vilka var de återkommande och stående momenten - vilka var de tillfälliga och temporära?

Vi är alla formade av vår uppväxt, på tusen olika sätt. För berättarteknisk effekt så brukar vi fokusera på enstaka och unika händelser som format oss hela vägen sedan de inträffade, men det ligger närmare sanningen att det nog är de där många och långa perioderna då vardagen bara pågick som egentligen formade oss mest. Det kanske inte är lika spännande att berätta att vi varje dag gick till den där hållplatsen för att ta oss till skolan, eller att vi ibland gick till det där biblioteket efteråt. Det är inte de stora händelserna som är de viktigaste, utan alla de där tusen små sakerna som pågår i väntan eller i mellanrummet mellan dem.

Nu beror förstås slutresultatet på exakt vad det är de där många och mer eller mindre långa dagarna bestod av. Eller, rättare, på hur de över tid fick oss att tänka. Att göra är att forma vanor, och vad är tänkande om inte en vana som anpassar sig till det en gör? En tänker det en gör, gör det en tänker, och efter ett tag så blir det svårt att skilja det ena från det andra. Det blir också svårt att förklara - en gör/tänker, men en är samtidigt också ett resultat av detta gör/tänkande. Och, än mer, så formar en sin självbild utifrån detta, vilket om möjligt lägger in ett extra moment av komplexitet till det hela.

Som med många komplexa fenomen så finns det ett begrepp för detta. Begrepp är smidiga saker, eftersom en kan baka in hela stycket ovan i ett enda ord: habitus. En kan sedan använda detta begrepp för att prata om hela gör/tänk-komplexet utan att behöva förklara det komplicerade och dialektiska sambandet mellan upprepade handlingar och ständigt förfinade tankegångar som orsakar och orsakas av dessa handlingar. En kan i stället använda begreppet, peka på förklaringen ovan och sedan med lätthet föra in detta svårbegripliga fenomen i ett grammatiskt begripligt sammanhang.

Efter ett tag blir användandet av habitus-begreppet en del av ens habitus. Det är både enklare och krångligare än det låter.

(Foto: Julia)

Begreppet habitus blir oerhört viktigt när en talar om klass, dels eftersom det finns vissa klassbundna sätt att göra/tänka, men också för att det tar en förbi den gamla motsättningen om huruvida ens klassposition beror på strukturella eller individuella orsaker. Det finns inga två identiska personer - inte ens enäggstvillingar lyckas med konststycket att inte vara olika - men det finns ändå påtagliga likheter i vad folk faktiskt gör i praktiken. I stället för att behöva söka en psykologisk förklaring till varför folk är som de är (exempelvis genom att påstå att alla är idioter) eller bara se dem som ett ofrånkomligt resultat av de strukturer som formar dem, utan möjlighet att förändra sig själva (exempelvis genom att påstå att skomakare alltid blir vid sin läst). Det blir i stället möjligt att tala om sannolikheter - folk från liknande socioekonomiska förhållanden tenderar att (men behöver inte nödvändigtvis) likna varandra.

Människor som gör/tänker liknande saker liknar övervägande ofta varandra. Alla är inte stöpta i samma form, men det går ändå att se likheten där den förekommer.

Om du nu tänker att det är ett synnerligen luddigt begrepp vi har att göra med här så tänker du helt rätt. En passande definition vore "det vi gör när vi gör det vi gör utan att för den skull göra oss till"; en annan att det är vårt defaultläge; en tredje att det är en generativ uppsättning predispositioner som gör det sannolikt att vi företar vissa handlingar framför andra. Det är inte menat att betyda något speciellt sätt att vara, utan snarare "sättet att vara" som sådant. Vi har alla ett sätt att vara, ett sätt att gör/tänka - ett habitus.

När jag gick på gymnasiet så började jag läsa till synes slumpmässigt utvalda böcker från biblioteket. Det fungerade som så att jag gick in till en bokhylla som såg passande ut, tog en bok som av någon anledning var intressant just där och då och företog projektet att läsa den. Till en början så var de flesta böcker långt över min förmåga, men över tid så började en slags helhetsbild av saker och ting att dyka upp. Helt plötsligt upptäckte jag att vissa namn dök upp oproportionerligt ofta i referenserna, att vissa idéer var centralare än andra, att böckerna tycktes hänga ihop i någon slags helhet och - inte minst - att det blev lättare och lättare att hänga med för varje bok.

Det som hände var inte att jag blev smartare. Det som hände var att jag över tid blev mer och mer präglad av att ha en vardag där gör/tänkandet bestod av att läsa väldigt mycket, och på så vis fick ett habitus som innehöll en beredskap att ta till mig nya texter om nya saker. Och jag vidhåller att vem som helst som skulle läsa på ett liknande sätt skulle få ett liknande habitus efter ett antal böcker. Vi kanske eller kanske inte skulle gilla samma slags böcker, men vi skulle ha en liknande inställning till dem - en liknande beredskap att läsa och läsa nytt.

(Foto: Jo Ann Deasy)

Det går inte att komma ifrån att även social samvaro utgör en form av gör/tänkande. Den absolut övervägande majoriteten av vår sociala samvaro sker med människor som kommer från vår egen samhällsklass. Vi människor har en oerhörd förmåga att segregera våra samhällen enligt olika klassmönster, och vid de tillfällen då vi absolut måste bryta denna segregation (som på tunnelbanan) så har vi olika sätt att se till så att vi inte behöver kommunicera mer än nödvändigt. Och i och med att det mesta av vår meningsfulla sociala samvaro sker med folk från vår egen klass, börjar vi också dela ett gemensamt sätt att vara (tänka/göra) tillsammans med dessa människor. Ett habitus byggt på social samvaro, som i sin tur definieras av -

Klass.

Poängen här är att klass inte är medfött. Det är möjligt att förändra sitt habitus över tid - det enda en behöver göra är att göra någonting tillräckligt länge. Det finns dock strukturer som gör det sannolikare att en gör sådant som är typiskt för ens klass - saker så som grupptryck, föräldrar, skolgång, värderingar som plockas upp från ens sociala miljö, aktiviteter i vardagen etc - och som i sin tur även formar ens habitus så att det liknar det sätt att vara som kännetecknar just ens klass. Många gånger finns det direkta sanktioner mot att bryta mot detta sätt att vara - ta bara den elev i en fattig skola som blir mobbad för att hen läser för mycket som exempel. Denne kanske eller kanske inte fortsätter sitt läsande - det går inte att säga att det blir det ena eller det andra med någon som helst nödvändighet.

Däremot ett stort mått av sannolikhet. Sorgligt nog.

Detta är del två i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, och del ett om kulturellt kapital här.