Viljan och makten att veta

Det pågår något av en debatt om skolan just nu. Eller, rättare, det pågår alltid något av en debatt kring skolan, och två aspekter av den råkar vara lite mer framträdande just nu än annars. Den ena är skolkande elevers väl och ve, och dess aktualitet orsakades av att überrektor Björklund förordat att någon slags notering om skolk införs i slutbetyget. Av någon anledning. Den andra aspekten är lite mer generell, och handlar om det här med vad en bra skola innebär i stort. En elak spekulation vore att denna aspekts uppdykande beror på att folk tröttnade på att förklara varför Björklunds förslag inte riktigt fungerar, men fortfarande ville passa på att diskutera skolan medan den ändå låg i luften. Men det känns osannolikt, i och med att det snart är val och ungefär allt ligger latent i luften.

Det hela fick mig att undra en smula - har jag någonting att tillägga i det hela? Skulle jag kunna hitta någon slags inspiration att utgå ifrån för att säga någonting om skolan i synnerhet och utbildning i allmänhet? Har jag någon kunskap eller expertis på området? Vet jag möjligtvis någonting om utbildning?

Min första impuls var att gå in i betygsarkivet och kolla om det stod att finna någonting där. Efter många om och men dök den här noteringen upp:

Vilket först aktualiserar den giltiga frågan om varför jag läste pedagogik och kulturgeografi samtidigt, och därefter den i sammanhanget lite mer giltiga frågan om jag gick vidare till B-kursen. Svaret på den andra frågan är nej, även om jag med all sannolikhet kommer att göra det när vt11 inträffar. Vilket då får en att ställa sig följdfrågan: räknas ambitionen att vilja lära sig saker i framtiden?

Det är en sån där fråga som är brutalt aktuell när det gäller just skolan. Det går inte ifrån att hela institutionen som sådan är riktad mot ett telos - en dag kommer att vara den sista skoldagen, och därefter kommer någonting annat att ta vid. En av de vanligaste ståndpunkterna angående detta är att eleven ska vara något så när fullärd på denna sista dag, och därefter kunna bege sig ut i världen och med hjälp av sina inbankade färdigheter skaffa sig ett redigt jobb. Tonvikten ligger sålunda på att lära eleverna olika sätt att göra saker i praktiken, och allt som inte är direkt yrkesförberedande ses med suspekta ögon.

Hos oss pedagoger - och än mer oss pirater - finns ett mer heuristiskt sätt att se på saken. Ingenting är någonsin fullärt, det finns alltid någonting nytt att lära - det kommer alltid någon uppdatering till Wikipedia, alltid något nytt inlägg på Live. Efter hand blir andra källor, andra medier, andra kommunikativa modaliteter viktiga, och de kanske eller kanske inte liknar sina föregångare. Det här med fix och färdiga lösningar och arbetsmetoder blir med andra ord någonting som blir förlegat väldigt fort, och det blir med andra ord viktigare att lära sig att lära sig nya metoder än att strikt hålla sig till regelbokens sådana. Och skolan ska förstås förbereda eleverna på detta eviga omlärande.

Ni anar säkert att ambitionen att kunna lära sig saker i framtiden blir viktigare i det ena alternativet än det andra. Rent konkret för just min del så har denna ambition inneburit att jag gått omkring och småtänkt på såna här saker i syfte att inte ha glömt bort det när B-kursen börjar, och därmed försökt applicera det pedagogiska perspektivet närhelst möjligt i övningssyfte. Mer övergripande och systemiskt, dock, innebär samma ambition att det inte riktigt fungerar att hamra in den önskade mängd kunskap som var god arbetare bör ha; snarare bör varje elev få lära sig bygga sin egen hammare.

(Foto: Brendan Murphy)

Det där med skolk är en märklig sak. Å ena sidan finns det något av en korrelation mellan skolk och inte helt fullvärdiga betyg; å andra sidan spenderade jag hela gymnasietiden med att semiskolka. Å tredje sidan går det förvisso inte att ställa statistiska samband mot personliga erfarenheter och dra giltiga slutsatser från detta; å fjärde sidan satt jag och läste om just sådana metodologiska problem medan mina klasskamrater kämpade - ibland mer synligt än annars - med grundböckerna. Det hela kom till någon slags kritisk punkt när jag introducerade min stackars psykologilärare för en viss fransk psykoanalytiker vid namn Jacques Lacan - det säger någonting när den där envise eleven som konsekvent hävdar att läroböckerna är för lätta kommer och skriver om poststrukturalistisk psykoanalys som eget tillval.

Det går inte direkt att påstå att jag brydde mig om att delta i utbildningen. Men boy vilken bildning jag fick av att inte behöva bry mig om att göra det!

Nu är jag förstås något av ett specialfall, och de flesta som skolkar eller aktivt vägrar att delta i undervisningen gör inte detta i syfte att smita iväg till biblioteket och läsa Lacan, Bauman eller Zizek. Jag är på intet sätt ensam om att göra det, men det stora flertalet har på något vis lyckats skaffa sig andra intresseområden. Viljan att veta infinner sig inte, och i stället spenderas den schemalagda men frigjorda tiden till att göra saker som inte direkt hjälper med det rent akademiska.

För ingendera av oss, och förmodligen inte för de olika grader av mellanlägen som står att finna, hjälper det nämnvärt att en notering om eventuell frånvaro införs i slutbetyget. För min del av den uteblivande skaran blir det bara ett onödigt hinder på vägen till den egentliga utbildningens början på universitetet, och för den motsatta delen ligger problematiken i att de förmodligen inte bryr sig om betygen ändå, och därför bara blir bestraffade en extra gång när betygsdokumentet väl visar sig. Det enda den där siffran gör är att göra det svårare än vad de behöver vara för eleverna, och även om det är lärorikt med ett par karaktärsdanande utmaningar lite då och då så räknas nog inte permanent byråkratisk brännmärkning in i just den kategorin.

Jag hade turen att gå på en skola som aktivt lät bli att ställa sig i vägen för min vilja till vetande. De visste förmodligen inte vad de skulle göra av mig, men de visste tillräckligt för att inse att det förmodligen skulle göra mer skada än nytta att insistera på att alla ska med till varje pris. Vissa behöver vandra omkring ensamma i omgivningar långt större än de förväntas röra sig i för att kunna utforska både världen och sig själva; risken att de går vilse uppvägs av att de väldigt fort lär sig hitta hem igen.

(Foto: Yaopey)

Ni kanske märkte att det finns ett delmoment kallat "Bildning och utbildning" i betygsutdraget ovan. Huvudpunkten med den delkursen var att det ena inte är en nödvändig förutsättning för det andra, och att det mycket väl är möjligt att bli bildad utan att vara utbildad. Och, förstås, att det finns mycket reella möjligheter att bli utbildad utan att för den skull bli bildad. Vilket, som de skarpsinniga läsare som ni är, ni också märkt är temat för det här inlägget.

Det är också väldigt talande att det i en grundkurs i ämnet avsätts en fjärdedel av tiden för att påvisa exakt varför Björklunds pedagogiska reform är byggd på en onyanserad bild på vad kunskap är för något. Det antyder att hen - och, inte minst, de många medarbetare som finns i hens omgivning - anser att utbildningen är: en industriell process där barn går in i ena änden och kommer ut i den andra som stridsklara arbetare. Bildning kanske eller kanske inte händer - viljan att veta kanske eller kanske inte överlevet - men resultatet blir statistiskt gott, och för den som behöver goda siffror att visa upp så är detta en strategiskt smart sak att göra.

Om vi vill behålla sådana saker som ekonomisk tillväxt, ekonomisk konkurrenskraft och världsledande spetskompetens så har vi dock inte råd att ha en sådan kortsiktig syn på utbildningsväsendet. Om vi vill skapa ett solidariskt och rättvist samhälle så har vi inte heller råd att ha en sådan syn - det leder bara till att de som har det sämst får det ännu sämre när de fråntas en reell möjlighet att lära sig det de behöver veta för att kunna hjälpa andra hjälpa dem upp. Och om vi vill ha ett samhälle som inte bara formellt är inne på 2000-talet så måste vi sluta tänka som om det vore ett evigt 1984.

Kunskap är makt, och att ha makt över sin egen kunskapsinhämtning är ett av de största maktmedel en kan ha.

Låt oss se till så att det inte blir ett privilegium bara för oss som har haft turen att snubbla över det.

För barnens skull.