Tuesday, August 10, 2010

Viljan och makten att veta

Det pågår något av en debatt om skolan just nu. Eller, rättare, det pågår alltid något av en debatt kring skolan, och två aspekter av den råkar vara lite mer framträdande just nu än annars. Den ena är skolkande elevers väl och ve, och dess aktualitet orsakades av att überrektor Björklund förordat att någon slags notering om skolk införs i slutbetyget. Av någon anledning. Den andra aspekten är lite mer generell, och handlar om det här med vad en bra skola innebär i stort. En elak spekulation vore att denna aspekts uppdykande beror på att folk tröttnade på att förklara varför Björklunds förslag inte riktigt fungerar, men fortfarande ville passa på att diskutera skolan medan den ändå låg i luften. Men det känns osannolikt, i och med att det snart är val och ungefär allt ligger latent i luften.

Det hela fick mig att undra en smula - har jag någonting att tillägga i det hela? Skulle jag kunna hitta någon slags inspiration att utgå ifrån för att säga någonting om skolan i synnerhet och utbildning i allmänhet? Har jag någon kunskap eller expertis på området? Vet jag möjligtvis någonting om utbildning?

Min första impuls var att gå in i betygsarkivet och kolla om det stod att finna någonting där. Efter många om och men dök den här noteringen upp:


Vilket först aktualiserar den giltiga frågan om varför jag läste pedagogik och kulturgeografi samtidigt, och därefter den i sammanhanget lite mer giltiga frågan om jag gick vidare till B-kursen. Svaret på den andra frågan är nej, även om jag med all sannolikhet kommer att göra det när vt11 inträffar. Vilket då får en att ställa sig följdfrågan: räknas ambitionen att vilja lära sig saker i framtiden?

Det är en sån där fråga som är brutalt aktuell när det gäller just skolan. Det går inte ifrån att hela institutionen som sådan är riktad mot ett telos - en dag kommer att vara den sista skoldagen, och därefter kommer någonting annat att ta vid. En av de vanligaste ståndpunkterna angående detta är att eleven ska vara något så när fullärd på denna sista dag, och därefter kunna bege sig ut i världen och med hjälp av sina inbankade färdigheter skaffa sig ett redigt jobb. Tonvikten ligger sålunda på att lära eleverna olika sätt att göra saker i praktiken, och allt som inte är direkt yrkesförberedande ses med suspekta ögon.

Hos oss pedagoger - och än mer oss pirater - finns ett mer heuristiskt sätt att se på saken. Ingenting är någonsin fullärt, det finns alltid någonting nytt att lära - det kommer alltid någon uppdatering till Wikipedia, alltid något nytt inlägg på Live. Efter hand blir andra källor, andra medier, andra kommunikativa modaliteter viktiga, och de kanske eller kanske inte liknar sina föregångare. Det här med fix och färdiga lösningar och arbetsmetoder blir med andra ord någonting som blir förlegat väldigt fort, och det blir med andra ord viktigare att lära sig att lära sig nya metoder än att strikt hålla sig till regelbokens sådana. Och skolan ska förstås förbereda eleverna på detta eviga omlärande.

Ni anar säkert att ambitionen att kunna lära sig saker i framtiden blir viktigare i det ena alternativet än det andra. Rent konkret för just min del så har denna ambition inneburit att jag gått omkring och småtänkt på såna här saker i syfte att inte ha glömt bort det när B-kursen börjar, och därmed försökt applicera det pedagogiska perspektivet närhelst möjligt i övningssyfte. Mer övergripande och systemiskt, dock, innebär samma ambition att det inte riktigt fungerar att hamra in den önskade mängd kunskap som var god arbetare bör ha; snarare bör varje elev få lära sig bygga sin egen hammare.

Det där med skolk är en märklig sak. Å ena sidan finns det något av en korrelation mellan skolk och inte helt fullvärdiga betyg; å andra sidan spenderade jag hela gymnasietiden med att semiskolka. Å tredje sidan går det förvisso inte att ställa statistiska samband mot personliga erfarenheter och dra giltiga slutsatser från detta; å fjärde sidan satt jag och läste om just sådana metodologiska problem medan mina klasskamrater kämpade - ibland mer synligt än annars - med grundböckerna. Det hela kom till någon slags kritisk punkt när jag introducerade min stackars psykologilärare för en viss fransk psykoanalytiker vid namn Jacques Lacan - det säger någonting när den där envise eleven som konsekvent hävdar att läroböckerna är för lätta kommer och skriver om poststrukturalistisk psykoanalys som eget tillval.

Det går inte direkt att påstå att jag brydde mig om att delta i utbildningen. Men boy vilken bildning jag fick av att inte behöva bry mig om att göra det!

Nu är jag förstås något av ett specialfall, och de flesta som skolkar eller aktivt vägrar att delta i undervisningen gör inte detta i syfte att smita iväg till biblioteket och läsa Lacan, Bauman eller Zizek. Jag är på intet sätt ensam om att göra det, men det stora flertalet har på något vis lyckats skaffa sig andra intresseområden. Viljan att veta infinner sig inte, och i stället spenderas den schemalagda men frigjorda tiden till att göra saker som inte direkt hjälper med det rent akademiska.

För ingendera av oss, och förmodligen inte för de olika grader av mellanlägen som står att finna, hjälper det nämnvärt att en notering om eventuell frånvaro införs i slutbetyget. För min del av den uteblivande skaran blir det bara ett onödigt hinder på vägen till den egentliga utbildningens början på universitetet, och för den motsatta delen ligger problematiken i att de förmodligen inte bryr sig om betygen ändå, och därför bara blir bestraffade en extra gång när betygsdokumentet väl visar sig. Det enda den där siffran gör är att göra det svårare än vad de behöver vara för eleverna, och även om det är lärorikt med ett par karaktärsdanande utmaningar lite då och då så räknas nog inte permanent byråkratisk brännmärkning in i just den kategorin.

Jag hade turen att gå på en skola som aktivt lät bli att ställa sig i vägen för min vilja till vetande. De visste förmodligen inte vad de skulle göra av mig, men de visste tillräckligt för att inse att det förmodligen skulle göra mer skada än nytta att insistera på att alla ska med till varje pris. Vissa behöver vandra omkring ensamma i omgivningar långt större än de förväntas röra sig i för att kunna utforska både världen och sig själva; risken att de går vilse uppvägs av att de väldigt fort lär sig hitta hem igen.

(Foto: Yaopey)
Ni kanske märkte att det finns ett delmoment kallat "Bildning och utbildning" i betygsutdraget ovan. Huvudpunkten med den delkursen var att det ena inte är en nödvändig förutsättning för det andra, och att det mycket väl är möjligt att bli bildad utan att vara utbildad. Och, förstås, att det finns mycket reella möjligheter att bli utbildad utan att för den skull bli bildad. Vilket, som de skarpsinniga läsare som ni är, ni också märkt är temat för det här inlägget.

Det är också väldigt talande att det i en grundkurs i ämnet avsätts en fjärdedel av tiden för att påvisa exakt varför Björklunds pedagogiska reform är byggd på en onyanserad bild på vad kunskap är för något. Det antyder att hen - och, inte minst, de många medarbetare som finns i hens omgivning - anser att utbildningen är: en industriell process där barn går in i ena änden och kommer ut i den andra som stridsklara arbetare. Bildning kanske eller kanske inte händer - viljan att veta kanske eller kanske inte överlevet - men resultatet blir statistiskt gott, och för den som behöver goda siffror att visa upp så är detta en strategiskt smart sak att göra.

Om vi vill behålla sådana saker som ekonomisk tillväxt, ekonomisk konkurrenskraft och världsledande spetskompetens så har vi dock inte råd att ha en sådan kortsiktig syn på utbildningsväsendet. Om vi vill skapa ett solidariskt och rättvist samhälle så har vi inte heller råd att ha en sådan syn - det leder bara till att de som har det sämst får det ännu sämre när de fråntas en reell möjlighet att lära sig det de behöver veta för att kunna hjälpa andra hjälpa dem upp. Och om vi vill ha ett samhälle som inte bara formellt är inne på 2000-talet så måste vi sluta tänka som om det vore ett evigt 1984.

Kunskap är makt, och att ha makt över sin egen kunskapsinhämtning är ett av de största maktmedel en kan ha.

Låt oss se till så att det inte blir ett privilegium bara för oss som har haft turen att snubbla över det.

För barnens skull.

Flattr this

4 comments:

  1. Själv har jag suttit och funderat på hur det kommer sig att elevens ansträngning, och frånvaro, ska räknas med i betyget som sätts. Detta har lärare upprepat både i högstadiet och gymnasiet för de klasser jag gick i åtminstone. Själv är jag nog inne på att betyg ska mäta "absolut" kunskapsnivå, och inte hur pass mycket någon faktiskt visade vilja att lära sig. Mest för att det underlättar för vem det nu än är som ska använda sig av betygen (universitet) ska veta vad personen ifråga går för. Även om jag inte vill ha olika betygssteg egentligen vilket också förändrar bilden.

    ReplyDelete
  2. Jag var en gång ful nog att ifrågasätta en annan persons intelligens i ett kommentarsfält. Det fick den tragikomiska effekten att vederbörande använde sin utbildning vid teknisk högskola som argument för att hävda sin intelligens.

    Vilket, förutom en bitter lärdom i att saker ibland kan gå "bättre" än man tror, resulterade i följande spontana reflektion (jag har själv gått på teknisk högskola):

    "Men har han då inte lärt sig att en civilingenjörsexamen i sämsta fall bara är ett intyg om envishet? Att en titel aldrig är mer än just en titel?"

    Jag skrev barmhärtigt nog (både mot mig själv och min antagonist) varken det eller något annat svar i den kommentarstråden.

    Varför skriver jag det här, då? Jo jag tycker att det har en stark koppling till det du skriver, att utbildning och bildning sannerligen inte är samma sak. Och jag trodde korkat nog att alla akademiker var medvetna om detta fram till det inte mitt stoltaste ögonblick jag beskriver ovan.

    Men egentligen är det en självklar följd av en annan sak du berör; när alla dras igenom samma fabrik blir det lik förbannat olika resultat för varje individ, inte bara i betyg/omdömen utan också i vad man får med sig i sin ryggsäck.

    ReplyDelete
  3. Trots, eller på sätt å vis tack vare, att jag t.v. ser mig hellre som röd än dödskalle,läser jag med förtjusning vad som i denna blog kommer till uttryck om allt möjligt och omöjligt. Mycket sällan läser jag åsikter jag inte kan dela och finner dem som oftast dessutom fan så roligt presenterade. Men här apropå; skolan, utbildning och bildning vill jag förmedla en anmärkning i form av ett perspektivtillägg, inte ämnat vara en bock i kanten utan just bara ett tillägg. Jag hade under min 8-åriga folkskola läs-och skrivsvårigheter,som det hette på 50-tale, och utvecklade istället min talang för i första hand fotboll och slagsmål. För det krävdes en hel del skolk och skam. Utan en tanke på"vad jag ville bli" lades till folkskolan två års (utbildning?) yrkeskola som flygmekaniker. Anställningen vid SAS-Arlanda varade i två år och medförde varvat med arbetet specialiserad vidareutbildning på de flygplanstyper företaget hade att göra med. Men jag kunde inte inordna mig i tre-skiftstjänstgöringen utan slutade som sagt efter 2 år. Bortser vi från flygcertifikat och körkort, är detta allt vad jag har av utbildning. En hel del yrkeserfarenheter inom spridda områden har blivit följden av att kunna finnansiera det resterande livets bildning. För att göra det enkelt för mig kan vi säga att den började vid 23-års ålder under märkesåret 1968. Förtecknet för bildningen var då "revolutionen" (i dess frihetliga tradition mer än dess stalinistiska.) Under vänsterns avmattning 10 år senare motiverades bildningssträvandena av den något mindre romantiska, men fortfarande antikapitalistiska,vokabulären genom viljan "att förändra världen". På bildningsvägen, i pauserna av försörjningshantverket, mötte jag många akademiserade pedagogers vägledning, och av och till fick jag det rekommenderat till mig, att söka in vid något universitet. Med en viss tillkämpad hybris svarade jag alltid;"Varför det? Där får man ju bara lära sig gå på led och stå i givakt, någon samhällsförändring kommer det inte ut av det!" I min "egna" bildningsväg har jag allteftersom beklagat min obegåvade språkförmåga: jag läser skandinaviska, men det går sakta och kräver omläsningar, Jag hade gärna skolkat mindre på engelskan, gärna läst tyska,franska,spanska och på senare tid förstått att de antika språken också är viktigt att ha med i trunken. Nu är det som det varit med det och jag har fått nöja mig med skandinaviska översättningar...och så långt har jag betat av det mesta av den kurslitteratur akademierna år från år pekat ut som läsvärda inom human-vetenskapen i vid bemärkelse och därtill vad som producerats av angelägenheter från tankesmedjor länkade till förlagen Daidlos, Symposion, m.fl
    I ett perspektiv av att "förändra världen",från mitt knegarhåll sett,har inget förutom vissa genusperspektiv, sedan 1968 kommit ut av godo från alla välmenande samhällskritiker och kunskapsbyggande tyskar, fransmän, skandinaver och anglikaner.
    Dock, med ett lysande undantag för spanjor-svenske eller svensk-spanjoren;
    Jose Luis Ramirez.

    Nu snart 67 år gammal bär jag med mig honom i min ryggsäck på vidare färd genom lingonskogens alla nätverkande snår och undomliga fallgropar.

    ReplyDelete
  4. (N)Namnet: tack för att du tog dig tid att berätta detta! Det lägger onekligen till en dimension till det hela.

    Det luriga med högre utbildning är att den inte får en att göra någonting en inte kunnat göra ändå. Alla kan trots allt gå till biblioteket och läsa bok efter bok efter bok - men det är inte det som är poängen. Det som händer på universiteten är att en lär sig en viss form av självdisciplin, i ordets mer brutala betydelse.

    Som du säger - att gå på led och stå i givakt.

    Det positiva i detta ligger i att en inte behöver fundera överdrivet mycket på hur en går vidare. Det är bara att följa order, och det utan att sergeanten vrålar påminnelser om det. En får ett himla självförtroende av att veta hur en ska gå vidare.

    Det negativa ligger i att en inte behöver fundera överdrivet mycket på hur en går vidare. The path more travelled, så att säga.

    Så jag blir glad av att höra att du lyckats ta saken i egna händer även utanför institutionernas väggar. Det ger hopp om att människan inte absolut måste ha en extern eller intern sergeant som vrålar åt dem att bli bättre människor.

    Må du finna många guldkorn på dina fortsatta vandringar. :)

    ReplyDelete