Moral och ansvar

När jag skrev inlägget "Samvete, sanning och framtid" hade jag en mycket specifik känsla jag ville förmedla. Det var inte en fluffig rosa känsla av att saker och ting kommer att lösa sig när vår räddare på den vita springaren kommer runt hörnet med lösningen på alla problem. Det var, tvärtom, en känsla av att alla spärrar är släppta, att allt är möjligt och att det inte finns några som helst garantier för att det vi håller kärt på något som helst vis kommer att finnas kvar i morgon. Det var ett brutalt rakt inlägg, och dess huvudpoäng var att det enda som står mellan oss och historiens upprepande är vårt kritiska samvetes aktiva försök att lära från historien och därefter aktivt försöka realisera två ord som inte kan betonas nog:

Aldrig igen.

Det är inte den sortens känsla som hjälper en att sova om natten. Å andra sidan har det här med moral och ansvar inför vår gemensamma framtid aldrig varit menat att vara en snuttefilt för den som föredrar väl färgad propaganda framför det konkret verkliga.

 (Foto: Greenwich Photography)

Ibland händer det att jag vaknar mitt i natten. Inte med ett ryck, inte med ett skrik och inte heller med en plötslig insikt, utan med en tankegång. Eller, rättare, en fråga som leder till en tankegång. Det är en kort fråga, på tre ord, men den lyckas ändå sätta igång den där inre oron som omöjliggör tanken på att ta det lugnt och bara somna om. Det är den sortens fråga som lyckas få en att vilja slita sig i håret i både frustration och fasa:

Vadå aldrig igen?

Vilket, på avstånd, är en mycket rimlig fråga. Vad är detta något som inte ska hända igen? Hur kan "det" vara så viktigt att det får folk att använda det kategoriska ordet "aldrig" med sådan emfas?

Den mest kända användningen av orden "aldrig igen" är som reaktion på förintelselägrens existens. När skalan, omfattningen och brutaliteten i det hela uppdagades var det väldigt många som inte kunde tro sina ögon. När skalan, omfattningen och brutaliteten i det hela bekräftades av belägg efter belägg efter traumatiserande belägg var det många som inte trodde på världens godhet. Den enda goda världen är en där sådant inte inträffar - låt det aldrig hända igen.

ALDRIG IGEN!

(Foto: Pablo Nicolás Taibi)

Ni som känner till fortsättningen av den tyska samtidshistorien vet att saker och ting inte riktigt fortsatte i godhetens tecken. Det går närmast att använda perioden mellan andra världskriget och Berlinmurens fall som en fallstudie i exakt hur mycket ondska som kan komma ur staten som fenomen - särskilt då DDR. Det finns ingen version av godtycke, övervåld, censur, förtryck, propaganda, övervakning, byråkratiskt fulspel eller tusen andra missbruk av staten som inte användes med väldig stor flit i östtysklands rutinmässiga arbete. Det rörde sig inte om olycksfall i arbetet, rötägg eller enstaka tillfällen då någon gick för långt - snarare var att gå för långt den officiellt sanktionerade arbetsmetoden för statens samtliga göranden och låtanden.

Det finns fortfarande de som inte riktigt insett skalan, omfattningen och brutaliteten i det hela.

Över tid har "aldrig igen" kommit att bli lite större än att konnotera förintelsen enbart, och nu blivit lite mer abstrakt, lite mer generellt. Det har fortfarande samma klang av finalitet, men innefattar hela perioden mellan Weimarrepubliken och Sovjetunionens fall - och hela den tragik som hör därtill.

Vi har nu sett det hända. Vi vet hur det ser ut. Vi har stirrat in i bestens öga och har inga som helst ursäkter för att inte känna igen den närhelst vi ser den. I alla fall inte om vi har samvete nog att ta någon som helst intellektuellt ansvar.

Det största ansvarstagandet är att omsätta den bredare innebörden av "aldrig igen" i praktisk handling. Inte aldrig igen vissa specifika instanser, utan aldrig igen de processer som gjorde den tidsperioden till det djupa sår i mänsklighetens - och särskilt Europas - historia som det faktiskt är.

Det största av ansvar är att ta lärdom av historien.

(Foto: Danny)

Det finns idag oroväckande många tecken på att "aldrig" verkar vara lite närmare än vad ordets innebörd och vår sinnesro antyder. Det räcker med att se på diskurserna om "hårdare tag" för att se detta - hårdare tag mot brottslingar, droger, barnporr, omoral, terrorism, [insert blank here]. I akt och mening att komma åt och sätta dit en väldigt generisk ondska - som kanske eller kanske finns, så som med terrorister i Sverige - så förespråkas en återgång till vad vi med vetenskaplig precision vet inte fungerade ens när det var som effektivast.

Paradexempel de luxe är statlig massövervakning av medborgare. Effekten av detta är väl dokumenterad, och DDR:s arkiv ger i sig själva en väldigt god bild av den genomgående anda av misstänksamhet, självcensur och själslig stympning som hela nationens offentlighet led av.

Och vad händer? Den svenska staten inför en alldeles egen version av detta! Det är nästan som om det historiska perspektivet - det moraliska perspektivet - är så pass bortblåst att det blir en radikal handling att påpeka att DDR varken är en dansmaskin eller någonting som Jan Guillou hittade på för att ge någon slags substans till sina böcker. Det handlar om riktiga människor - alla namn i arkiven, alla akter, alla bitar av information som staten av ren rutin samlade in om sina medborgare - av kött och blod. Allt dokumenterat och övervakat ner till minsta detalj.

Vi vet vad som hände. Vi såg hur det gick. Vi har exakt alla möjligheter i världen att lära av historien.

Ändå - igen?

 (Foto: Wolfgang Staudt)

Det undras ibland vad Piratpartiet vill. Svaret är väldigt enkelt - aldrig igen. Lär av historien. Låt bli att upprepa de mest uppenbara av uppenbara felsteg i historieboken. Ta lite bloody ansvar för samhällsutvecklingen och låt inte de väldigt förutsägbara konsekvenserna av den nuvarande politiken komma som ett dubbelfrankerat brev med postens expressbud. Erkänn historiens existens och agera utifrån den, inte trots den.

Håll ögonen på den samhälleliga bollen. Vissa saker är för viktiga för att kompromissa bort mellan aspekt a och nyans b; vissa saker är för viktiga för att inte lägga sina fulla ansträngningar på. När belägg staplas på belägg på belägg för att saker rör sig åt ett traumatiskt fel håll och den demokratiska båten sjunker så får detta lite större prioritet än att inreda akterdäck.

Vissa saker får aldrig hända igen. Aldrig.

Ändå vaknar jag ibland mitt i natten av en frågeställning. En frågeställning som tycks vara väldigt manifest i väldigt mycket av den samhällsutveckling som pågått på sistone:

Vadå aldrig igen?

Det är val om sex veckor. Låt oss se till att valdebatten handlar om det som är viktigt, och inte bli distraherade av sidospår. Vi har en för viktig roll att spela i utformandet av framtiden för att låta tillfälligt dåligt självförtroende sätta käppar i hjulet för oss. Och om någon någonsin frågar varför vi gör det vi gör, så kan vi utan att behöva darra på stämman säga:

För barnens skull.