Det europeiska arvet, den europeiska sorgen

Det är svårt att vara en europeisk intellektuell utan att samtidigt vara - eller bli - emotionell. Det hör till varje intellektuell personlighet att ta del i och intryck av sin historia, och för den europeiske personligheten så kan detta inte ta sig uttryck annat än genom att orsaka åtskilliga emotionella sår i själen som aldrig kommer att gå bort. En behöver inte känna till detaljerna kring de tidtabeller vars sociala organisation såg till så att tågen kom fram till Auschwitz; en behöver inte ha hört varenda frivilligt stöveltramp som beredde vägen för Mussolinis fascistiska Italien; en behöver inte ha läst Marx i någon av de versioner som var synnerligen officiell statsreligion i Sovjetunionen; en behöver inte ens ha försökt klottra på berlinmurens östra sida för att ha blivit permanent ärrad i sitt inre av dess taggtråd.

Det är dock inte en fråga om skuld. Det är inte det arv den europeiske intellektuelle tar del av. Skuld är någonting som en individ kan känna för sina handlingar - och detta är större än så. Vad det snarare rör sig om är sorg - sorg över det som inträffat, sorg över den skala det inträffat på, sorg över med den systematik det skett, sorg över den maktlöshet människan i sin strävan efter makt skapat för sig själv. Och ju mer en förstår av det hela, desto sorgligare blir det i sin orimliga hejdlöshet.

Denna sorg är det ärr varje intellektuell europeisk själ bär. Vi kanske inte behöver gå så långt som Adorno och säga att det inte är möjligt att skriva poesi efter Auschwitz, men det är ändå en mycket övertydlig indikation av omfattningen i det hela..

Ni anar säkert att det finns en anledning till att jag buntat ihop orden "intellektuell" och "europé". Det går väldigt bra att vara det ena utan att vara det andra, och det finns gott om både européer och intellektuella där ute. Anledningen till att jag påpekar detta europeiska arv är för att jag ser väldigt lite av dess spår i min samtid. Det må vara strax över tjugo år sedan Berlinmuren föll, men dess ärr tycks ha läkt väldigt fort och väldigt osynligt. Det verkar nästan som att det europeiska arvet - med dess tillhörande sorgesamma insikt om att historien envisas med att upprepa sig - är så totalt frånvarande att det är väldigt aktuellt att fråga om Sverige verkligen är en del av Europa, intellektuellt (och därmed emotionellt) sett.

Nu kanske det är en mycket märklig sak att se bristen på sorg som ett bekymmer - är inte sorg någonting vars frånvaro är en bra sak?

Jag vill säga att, nej, dess frånvaro är inte en bra sak, och särskilt inte nu när vi håller på att försätta oss i ett läge som den europeiska historien säger oss inte kan sluta väl. Dess frånvaro är direkt oroande när vi vet att historien redan inträffat en gång, men ändå kan se tecken på att den håller på att upprepa sig. Dess frånvaro blir desto sorgligare av att den måste beskrivas och förklaras.

När vi nu inför system efter system för massiv övervakning av medborgarnas alla göranden och låtanden, och dessutom kopplar denna övervakning till övergripande system för dokumentation av samma göranden och låtanden - ekar då inte det isande ljudet från de tysta arkiv som definierade DDR? Och när införandet av dessa motiveras med att det är direktiv ovanifrån som måste lydas - är det ingen som känner vinddraget från Nürnberg?

Var gömmer sig det europeiska arvet? Vem tillät samtiden att glömma?

Var inte det budskap som vi kunde utläsa ur förra århundradet en dikt på två ord, skriven i blod - aldrig igen?