Gårdagens framtida nostalgi

Jag fastnade för en tanke som den gode Jan-Olof inspirerade mig att tänka för tid sedan: att vissa gamla spel faktiskt håller än idag, och att det skulle vara mycket möjligt att helt enkelt släppa dem igen. Eller, tja, kanske inte i identisk kopia, men i stort sett likadant.

Ni som minns den gamla klassikern Fallout minns säkert också den ännu mer klassiska uppföljaren Fallout 2, som närmast på pricken var identiskt med ettan - förutom ett par smärre kosmetiska förändringar och, förstås, storyn. Tvåan var på det stora hela närmast identisk med ettan, rent formmässigt, och de skillnader som finns mellan dem kräver en något ingående beskrivning för att ens uppmärksammas. Ändå var både ettan och tvåan så pass framgångsrika att de planerade att släppa en trea som i stort sett var likadan, och de blev till och med 95% klara med detta innan projektet - av obskyr anledning - drogs in, och ersattes med det vi idag känner som Fallout 3.

Vilket inte riktigt är samma sak.

Deus Ex är ett exempel på ett spel där spelmakarna utan större besvär - i likhet med övergången mellan Fallout ett och två - hade kunnat behålla den grundläggande spelmotorn och helt enkelt bara fokuserat på att skriva en ny story av samma karaktär som originalet. Spelvärlden var så rik på text, bakgrundsinfo, valmöjligheter och möjligheter till inlevelse att det utan problem hade kunnat fungera med mer av detsamma. Detta då trots att förstapersonsshooters är en extremt övermättad genre.

Tvåan blev dock inte mer av detsamma, utan utvecklades främst till konsolvärldens mindre tidskrävande format, och även om de lyckades klämma in väldigt mycket story i det hela så var det ändå någonting som saknades. Där ettan hade tidningsartiklar som låg och väntade på att spelaren skulle läsa dem, historieböcker om diverse organisationer och karaktärer som förklarade varför saker var som de var, tonvis av epost till både närvarande och frånvarande karaktärer som kunde tjuvläsas samt, inte minst, utdrag ur påhittade framtida litterära verk som återkom med ojämna mellanrum - så hade tvåan inte särskilt mycket av detta. Fokus låg mindre på världsbyggande än på att, ni vet, skjuta på saker och ting. Sorgligt nog.

Fallout lyckades en gång, Deus Ex försökte en gång, och Dungeon Keeper kombinerade dessa två beskrivningar till att bara försökt och lyckats med att skapa en fullvärdig uppföljare - som behöll tillräckligt mycket av originalet för att vara nytt, men ändå inte var originalet en gång till. Ettan - som ni nostalgiker förstås minns - var en ren fröjd att spela, och det fanns inget bättre än att efter en lång och blodig strid där oddsen flyttades fram och tillbaka konstant mellan en själv och motståndaren lyckas få just det där lilla lilla lilla lilla försprånget som behövdes för att kunna välta allt till ens fördel. Och/eller att råka släppa ner sina motståndare i tortyrkammaren bara för att retas med dem. Beroende på humör och stämning.

Tvåan lyckades med konststycket att både vara och inte vara ettan samtidigt. Grundmomentet - att som ond overlord ta över världen - var detsamma, men tonen var (om möjligt i sammanhanget) något ljusare än i ettan. Men trots den upphottade grafiken, trots det nya sättet att tänka som krävdes för att få saker gjorda och trots att det inte längre alltid var lika självklart att slänga in folk i tortyrkammaren - så var det ändå i grunden samma spel.

Och som vi älskade dem.

Och nu undrar förstås den rutinerade läsaren - vad är slutklämmen efter denna summariska genomgång? Vad kan möjligtvis motivera detta utspel om hur saker och ting var bättre förr?

Det har med Jan-Olofs inlägg att göra. Det inspirerade min tanke om att vissa saker fungerar igen och igen och igen, men det handlade i sig självt om hur spelindustrin samtidigt producerar samma spel igen och igen och igen. Problemet är att de inte producerar vare sig Fallout, Deus Ex eller Dungeon Keeper igen och igen och igen, utan i stället nöjer sig med att utforska de tusen aspekter och nyanser som blott antyddes i Doom. Vilket förvisso är en god ambition, men det mesta i ämnet hade redan sagts när Quake 2 var hett på var skolas intranät, och så här snart ett och ett halvt decennium senare så är det nog dags att erkänna att saken är utredd till fullo.

Samma sak gäller för den inrikespolitiska debatt som nu förs. Vi har i vår politiska historia motsvarigheter till Fallout, Deus ex och Dungeon Keeper, men det tycks som om vår samtida produktion mest är intresserade av att återupprepa variationer på temat Doom. Samma frågor som diskuteras nu diskuterades redan av Aristoteles och gänget, och även om det förvisso finns en plats för den diskursen här i vår samtid så känns det fruktansvärt onödigt att begränsa samma samtid till att enbart och endast handla om dessa.

Vi har, i princip, debatterat klart höger/vänster-dialektiken till dess logiska slutpunkt, och den som vill sätta sig in i dagens debatt gör sig bäst i att leta på historiehyllorna på sitt lokala bibliotek. Detta samtidigt som biblioteket har så många andra hyllor med böcker om så många andra ämnen att det blir närmast obegripligt hur det offentliga samtalet så konsekvent och så självklart misslyckas med att erkänna dessas existens.

Vi lär inte se någon förändring av detta i den närmaste valrörelsen från vare sig högern eller vänstern, då de genom implicit men aktiv konsensus kommit fram till att saker och ting sköts bäst genom att sitta i samma glashus och kasta sten på varandra. Det är tydligen nyttigt med den friska luft som kommer in genom fönstren och den motion som stenslungandet genererar.

Allt detta medan Piratpartiet strövar omkring i biblioteket och upptäcker ständigt nya idéer på ständigt nya sidor, och med gårdagens framtida nostalgi minns en uppväxt som tog för givet så många av de nymodigheter som än idag tycks så futuristiska för så många.

Det är val om fyra månader. Förpassa inte framtiden till historien.