Sex, porr och förbud

Jag anar en viss tendens i nyhetsflödet på sistone. Det är väldigt mycket sex i luften - intet nytt när det gäller aftonpressen, förstås - och det verkar lite som om den sexuella revolutionens misslyckande har bestämt sig för att komma tillbaka och utkräva någon slags hämnd på barnbarnen. Förutom sex så är det dessutom porr i luften, särskilt då med tanke på att tittförbudslagen klubbades igenom i dagarna, med alla dess orimligheter och omöjligheter när det gäller rättssäker tillämpning och annat dylikt. Förbud är dessutom på tapeten, i och med hovrättens fastställande av att en tidigare tingsrättsdom mot TPB:s internetleverantör, där andemeningen var att det är förbjudet och därmed fel att leverera internet till just TPB.

Sex, porr och förbud. Om det vore en titel på en roman så skulle jag nästan kunna föreställa mig att det vore t litterärt försök att använda den stil som det viktorianska England vanligtvis beskrivs i, och applicera denna på vår mer samtida samtid. Ni vet. Det är väldigt artigt, det är väldigt vitsigt, det är väldigt mycket tedrickande och det sägs aldrig rakt ut att det sker väldigt mycket sex bakom kulisserna. Jag anar att det skulle skrivas väldigt långa mail i den romanen - inte som ett försök att återuppliva eposten som kommunikationsform, utan som ett litterärt knep att ge läsaren en känsla av att tid passerar medan texten hoppar från före och efter, ni vet, det där som sker bakom kulisserna. Det sägs förstås aldrig rakt ut, utan en får försöka ana att saker och ting inträffat utifrån skiftningarna i hur karaktärerna framställs i breven. Ni vet. Mellan raderna.

Sex, porr och förbud. Det är nästan som om den värld som nyhetsflödet berättar om har backat en smula, och just fyllt tretton och är i full färd med att upptäcka saker och ting med sina jämnåriga. Detta upptäckande måste förstås ske i det fördolda, så att ingen kommer på en. Lite då och då dyker en vuxen in i bilden och ser till så att ingenting impropert händer medan de är närvarande, Sedan går de igen - förmodligen för att göra de ansvarsfulla vuxensaker som våra protagonister inte kommer behöva förstå förrän om några år - och saker fortsätter som vanligt, en mystisk men förbjuden upptäckt i taget.

Sex, porr och förbud. Vissa skulle tillgripa Freuds ord och vilja påstå att fokuseringen har en riktigt djup psykologisk bakgrund, och att det hela handlar om en kortslutning i relationen mellan moder, fader och barn, men det vore något av en överfokusering på denna triad i sig själv. Det vore så mycket elegantare och smidigare att ta Freud på andemeningen och påpeka att det är långt sannolikare att fokuseringen är en sublimering eller förskjutning av en ångest kring någonting helt orelaterat. Det pågår ju trots allt en överdrivet stor mångd ångestframkallande saker och ting i världen, och känslorna måste få utlopp åt något håll. Att anfalla sexet och porren med hjälp av förbuden ligger förstås nära till hands - det är svårt att göra fel när det gäller att angripa sådana, och katharsis infinner sig rätt fort när den väl fått en måltavla.

Det känns dock som om debatten skulle behöva växa upp en smula - levla upp, för att tala de unga vuxnas språk. Världen består trots allt av mer än sex, porr och förbud, och även om dessa saker är av primär betydelse vid en viss ålder så blir de över tid mindre och mindre viktiga. Det hör till vuxenheten att kunna erkänna att impulsen till saker och ting finns, men att den inte kommer att förgöra ens jag om den inte följs. Den enskilda människan förväntas lära sig detta under rätt obarmhärtiga former, men förr eller senare slår den pedagogiska processen till; som kollektivt fenomen tycks inte samma process ha inträffat riktigt än.

Sex, porr och förbud har sin plats. Men det har även seriös journalistik, djup analys och kritiskt ifrågasättande, och på sistone har det senare fått ge plats åt det förra.

Sex, porr och förbud. Tre ord, en samtidsanalys. Vore jag någonting annat än intellektuellt hederlig så skulle jag nu börja skissa på ett avslut där jag framställer Piratpartiet som det enda vuxna partiet, men det vore förutom onödigt polariserande dessutom en direkt lögn. Men ibland känns det onekligen så, och nyhetsflödet med sitt fokus på dessa tre ord hjälper inte ett dyft för att få mig att känna mig bättre.

Så. Kan vi nu ta och lyfta debatten en smula, så att jag slipper skriva halvlånga och humanistiska betraktelser över och för en samtid som i allt större utsträckning ger sken av att varken vilja förstå eller erkänna behovet av sådana? Kan vi vuxna få lite medieutrymme, tack?