Proportionalitet

Theodore Dalrymple har väldigt snabbt kommit att bli något av en husgud för min del. Jag upptäckte en av hens bokar på biblioteket - ni vet, så där som vi biblioteksjunkies gör - och därefter hittade jag i snabb ordning två till. Efter det trodde jag att jag hade läst ut det som låg inom räckhåll, men efter att ha gjort mig en snabb koll på det där internet - ni vet, så där som vi internetjunkies gör - så upptäckte jag att det inte bara fanns massor av hens texter där ute, utan även att det fanns dubbelmassor av dem.

I lördags, när många av oss var igång med att demonstrera för fullt, skrev hen om någonting som blir vanligare och vanligare med tiden, nämligen dubbelhakor. Eller, rättare, om buttighetens besvärande utbredning. Fetma börjar bli något av en epidemisk åkomma som drabbar ungefär lika många som en genomsnittlig influensa, och om vi ska tänja liknelsen en smula så kan det nästan sägas att skräcken för bäggedera börjat närma sig pandemiska proportioner. Att agera mot influensa - nu senast svinvarianten - är alltid på tapeten, och att agera mot fetma - även i baconvarianten - börjar bli en allt mer och mer uttalad målsättning.

Vi minns alla det enorma mediedrev som pågick kring H1N1 när det var som värst. Rubrikerna talade om att miljoner skulle smittas, ekonomin skulle lamslås och gav ibland sken av att helvetets portar stod i begrepp att gläntas en smula efter att ha varit stängda för reparation sedan sist. Vilket så här i efterhand kan tyckas lite överdrivet, och väldigt många av oss tyckte att det var väldigt överdrivet redan när det var dagsfärskt. Det fanns dock en väldigt påtaglig känsla av att någonting låg i luften, och denna känsla - vare sig den var befogad eller ej - utgjorde väldigt många gånger en grund för argumentation. Vanligtvis av typen att någonting måste göras åt det hela.

Det finns en viss risk att även fetman kommer att användas som argument för att någonting måste göras. Jag tänker då främst på att staten - som historiskt sett tagit ungefär varje ursäkt som någonsin funnits i bruk - använder detta som anledning för att trampa in på områden som den tidigare varit en smula tveksam till att stövla in på. Helt plötsligt blir det - i det allmänintressets namn, förstås - en sak för staten att diktera vad du och dina vänner äter och inte äter. Helt plötsligt blir dina inköp i affären en fråga för både undersökning och övervakning, och om du råkar köpa felaktiga och/eller onyttiga saker så blir du föremål för statlig korrektion. En utveckling som inte riktigt är helt optimal.

Dalrymple varnar för detta. Jag varnar för detta. Piratpartiet varnar för detta.

Ty även om det är angeläget att få bukt med de allt mer utbuktande bukar som visar sina allt större nunor överallt, så får vi inte tappa sinnet för proportioner. Att vilja agera mot ett uppfattat problem får inte användas som ursäkt för att genomföra omfattande förändringar som när de väl är på plats inte kommer att kunna rullas tillbaka igen. Vi måste, som alltid, se till helheten, och inte låta vår iver ta över vårt förnuft.

Ibland är måtta den bästa lösningen. I mer än ett avseende.