Once more into the breach, dear pirates!

Jag tog mig alldeles nyss en kortare spontan tur till Grythyttan. Den tog sisådär en fem timmar, och min vana trogen så retade jag upp minst tre bilister genom att - precis som Hanna - anse det vara ett politiskt statement att inte skaffa körkort. Cykel är alltså melodin.

Problemet med spontana cykelturer är förstås att en ibland inte riktigt förbereder sig ordentligt inför dem. Jag har vissa rutiner om att ha med sig någon slags matsäck under mina utflykter ut i den cykelnära - och ibland lite mer fjärran - naturen, vilket är nödvändigt när en tänkt spendera fem timmar i närmast konstant fysisk aktivitet. Det är dock inte helt optimalt om samma matsäck samtidigt är dagens frukost - det gör att en väldigt snart måste stanna upp och andas ut eftersom ens energinivå helt plötsligt faller i golvet. Förhoppningsvis är en klok nog att äta av den där matsäcken innan en själv faller i asfalten.

Det bästa med cykelturandet är förstås att en kan just stanna upp och ta en paus när det behövs - eller när en känner för det. En kan stanna och doppa tårna i en sjö som råkar ligga nära till hands, besöka torgen i de stadsdelar - eller städer - en passerar, och på så många olika sätt och vis interagera med naturen och omgivningen. Det är en klyscha att det är viktigt att kunna stanna och dofta på rosorna, och till skillnad från exempelvis bussar så kan en göra detta utan att behöva göra en grej av det hela.

På sätt och vis känns det som att den här valrörelsen är en cykeltur vi påbörjat innan frukost - även om det hjälper att höger och vänster sitter i samma glashus och kastar stenar på varandra. Det kommer att bli väldigt mycket väldigt länge, och vi kommer att bli väldigt trötta väldigt fort om vi ger järnet konstant. Och även om vi packat med matsäck så kommer vi förr eller senare att behöva ta en paus.

Go for it.

Det må vara så att vi kämpar mot integritetskränkningar, mot den polisstat som  kryper allt närmare, mot den ständigt pågående nedmonteringen av demokratin - men ingen kan kämpa för evigt. Alla behöver vi kunna ta en paus och återfå energin inför den långa färd som ligger framför oss.

Som tur är så är vi i Piratpartiet inte bara engagerade, utan även många. Varje individuell medverkan gör en enorm skillnad, men vi har samtidigt tillräckligt många på plats för att täcka upp när någon behöver andas ut. Varje insats gör världen bättre, men det finns ingen anledning att känna  att hela världen vilar på ens axlar.

Valet är om fyra månader. Vi har mycket kvar att göra, en lång väg att gå, - en hel värld att förändra. Men vi har också varandra, och det är viktigt att vi inte glömmer bort detta.

Ta nu en stund att dofta på rosorna. Sen syns vi på barrikaderna igen.