Framtidens skola, framtidens samhälle

Jag minns när jag gick i skolan. I det här fallet minns jag mellanstadiet, då jag var fenomenal på att skolka från vissa mycket specifikt utvalda lektioner. Nämligen gympan. Jag var så fenomenal på detta att jag till och med gjorde det till en oreflekterad vana; och vem som helst som hade besökt skolans bibliotek på den tid vi hade gymnastik på schemat kunde finna mig där, läsandes både det ena, det andra och det tredje. Vissa skulle kanske säga att min obändliga vana att läsa grundades under dessa gymnastiktimmar. Metaforiskt skulle det kunna uttryckas att det var då jag övade upp mina diskursiva muskler.

Jag vet inte riktigt hur de vuxna i min omgivning tänkte på den tiden, men någon någonstans måste ha tänkt att det är bättre att ungen läser än att den inte gör det, ty även om det var mer eller mindre allmänt känt att jag befann mig där och då varje vecka så var det ingen som gjorde några större ansträngningar för att fösa iväg mig till lektionerna. I vilket fall som helst så är det inget som inverkat menligt på vare sig mig, skolan, personalen eller ens samhället så här efteråt - jag tror ingen, någonsin, ens skulle ha fått reda på det hela om jag inte nu hade berättat om det.

Varpå frågan inställer sig - varför berättar jag om det? Det kan inte vara för att kritisera skolgymnastiken, ty utan den hade jag inte kunnat öva upp min läsförmåga. Det kanske skulle kunna vara för att berömma skolbiblioteken, men det hade kunnat göras annorlunda, utan att dra in mina forna skolkarvanor. Nej, det har att göra med ett nytt datasystem som min gode medbloggare Anders Widén nyligen skrev om, kallat Dexter, som loggar varje elevs närvaro in på minuten.

Bokstavligen.

Detta innebär att om en elev kommer någon minut för sent så kommer detta att loggas. Detta innebär också att varje elev som inte kommer för sent också loggas. Alla lektioner, alltid. Eller, för att tala klarspråk: från och med detta systems införande så lever eleverna i ett samhälle som övervakar och registrerar allt de gör. Det finns inget sätt att fly undan, och det finns inte heller något sätt att få förlåtelse. Att komma fem minuter för sent till franskan blir inte ett mindre irritationsmoment som glöms bort efter att eleven med rätta skämts av att stiga in i ett redan fullt klassrum - det blir någonting som registreras och bevaras. För evigt.

Inte nog med att det kan bli lite jobbigt att på arbetsintervjun behöva förklara att en konstant kommit fem minuter för sent på vissa lektioner - av vilken anledning det än må vara - så får även själva det faktum att eleverna ständigt blir övervakade konsekvenser i sig självt. Det blir normaltillståndet, vardag, defaultläge; det är så det alltid har varit, och det är så det alltid kommer att vara.

Även när de slutat skolan. Även när de har blivit vuxna medborgare som - enligt alla definitioner av vad mänskliga rättigheter som någonsin givits - har rätt till ett privatliv.

Är vi verkligen villiga att uppfostra våra barn på ett sådant sätt att övervakning blir norm? Vill vi verkligen ha en skola där 1984 blir det enda årtal de någonsin behöver lära in?