Konsten att valla katter och motivera folk

Jag gillar metaforen om att valla katter. Den förmedlar väldigt fort och väldigt effektivt de svårigheter som kan uppstå när en samling högst individuella, egenvilliga och ibland något egensinnade personer ska försöka samordna sig i gemensam aktion. Var och en har sina egna unika förmågor, och var och en har än mer sina egna unika anledningar att göra saker. Det säger sig självt att det inte riktigt fungerar att behandla alla med samma järnnäve - vissa kanske betraktar den intresserat, andra kanske angriper den, andra drar sig kanske bara undan och överger skepp. Allt detta medan den avsedda rörelsen uteblir.

För tid sedan skrev jag om internkritik. Back then hade jag ingen officiell position inom partiet, vilket inte riktigt längre är fallet; jag sitter numera i styrelsen för ung pirat i Örebro, och har även en mindre funktionärsroll i ett annat sammanhang. Men även om just detta förändrats så är resten av texten fortfarande lika sann än idag - vi är fortfarande en platt organisation baserad till allra största del på frivilligarbete, och väldigt mycket av min funktion både som styrelsemedlem och funktionär är att motivera folk att engagera sig på sitt eget vis.

Väldigt mycket av det som görs inom partiet är av sådan art att folk hade gjort det ändå, fast var och en för sig själva. En del är förstås partibundet - så som att dela ut flygblad - men det allra mesta är en förlängning av det individuella intresset. Att blogga, att diskutera politik, att oroa sig inför vår politiska framtid, att känna att någonting måste göras, att försöka påverka andra - det är sådant som även människor som inte nödvändigtvis dras till aktivt partimedlemskap ägnar sig åt. Den stora skillnaden är att vi gör det tillsammans.

Eller, tja, försöker göra det tillsammans. Alla har ju som sagt sina egna förmågor och sina egna anledningar att använda dem, och för det mesta också sina egna anledningar att delta i partipolitiken. Vad vi funktionärer har att göra är att hitta sätt att få dessa individuella egenskaper att harmoniera på ett sådant sätt att alla gör sin grej samtidigt som partiet som helhet rör sig i samma riktning.

Att vara funktionär är dock inte detsamma som att vara en ledare eller en auktoritet. Vi är snarare katalysatörer och inspiratörer som försöker se till så att folk gör det de hade tänkt göra ändå i en samordnad aktion - så att de som hade tänkt blogga om någonting diskuterar detta med varandra, så att de som hade tänkt skriva insändare till tidningen skriver dem tillsammans, så att de som vill demonstrera hittar tillräckligt många av varandra för att kunna fylla ett torg; så att de som vill göra något hittar andra intresserade av samma sak för att kunna göra det snabbare och med större effekt än om de hade gjort det på egen hand. Det är inte aktuellt att lägga sig i hur eller vad folk gör när de väl är igång - det viktiga är att få dessa människor att hitta varandra, och sedan följer resten av sig självt.

Detta är förstås bara möjligt eftersom makt inte är någonting som delegeras uppifrån och ned, utan någonting som skapas närhelst människor samarbetar. Som funktionärer - och, förvisso, som parti - är det vår uppgift att se till så att människor kan samarbeta på ett effektivt och målinriktat vis. Inte bara på nationell nivå, utan även - och särskilt! - på lokal nivå. Inte genom att berätta för folk vad de ska göra, utan genom att berätta för dem vad de kan göra, och var verktygen för att göra detta står att finna. Fråga inte vad du kan göra för Piratpartiet, utan fråga i stället vad Piratpartiet kan göra för att du och dina kollegor ska kunna göra det ni är bäst på.

Av var och en efter förmåga, och ur detta det samarbete som kommer att göra Piratpartiet till valets vinnare i höst.

Tillsammans!