I wanna be a pirate

Jag läser borta hos Thomas Tvivlaren om det här med piratidentitet och internkritik. Det hela fick mig att börja tänka över min roll i partiet, och om partiet som sådant. Så jag tänker säga med en gång att om du inte är pirat och inte intresserad av piratfrågor så är det här inlägget dubbelriktat till just dig. Så att du inte går omkring och tror att vi är någon slags sekt med våra egna hemliga koder och ritualer som utomstående inte kan ta del i. För så är det verkligen inte.

Min roll i partiet är inte en officiell roll. Den blir semiofficiell när jag åker ner till Göteborg och hjälper Göran, Tess och Olof att leda ett seminarium i retorik, i och med att jag som medlem talar till andra medlemmar och på så vis blir en slags socialt objektiv närvaro bland deltagarna. I övrigt är jag inget annat än en helt vanlig medlem. Jag är inte styrelsemedlem, inte administratör, inte ledare för en lokal förening, inte kampanjledare; inte ens den som skriver ut affischerna. Jag är, med andra ord, längst ned på den hierarkiska trappan, och därmed jämlik med alla andra i partiet.

Det här låter kanske svårt att tro, men det hela är mycket enkelt: om jag vill tala med Rick så är det bara för mig att leta upp henom medan hen flänger land och rike runt och prata med henom. Jag måste inte leta upp en sekreterare, motivera min existens, förklara mitt ärende och boka tid om fem veckor. Om jag vill tala med vår parlamentariker så är det förvisso inte bara att åka ner till Bryssel (för långt) och sträcka ut en petande hand, men om jag eller någon annan medlem verkligen vill säga något så behöver vi inte utföra stordåd för att få en audiens. Hen är en vanlig människa, precis som alla andra, och kan talas till på samma sätt som med vilken annan pirat som helst. Om vi befinner oss i samma sammanhang så är vi inte en ledare och en väljare, utan två pirater och ett sammanhang.

Det här innebär att det inte finns mycket till partipiska. Det händer ibland att vi pirater spontant samordnar oss till gemensamma vinklar på gemensamma ämnen, men det finns inget centralkommando som dikterar att vår officiella hållning i fråga x är att a. Faktum är att vårt officiella värdegrund är att vi talar med egna röster av egen vilja, och ur detta följer att de gånger vi talar samstämmigt så är det för att vi är överens utifrån våra egna överväganden snarare än från vår gemensamma underordning. Att vi ibland blir en hel hög av pirater som säger mer eller mindre samma sak blir inte mindre värt i brist på central styrning, utan tvärtom ett bevis på att frivilligt samarbete fungerar.

Att det ibland händer att pirater är oense om någonting är oundvikligt. SvD försöker göra en nyhet av att det råder oenighet i partiet. Vilket är lite som att försöka göra en nyhet av att vatten minsann är vått - det ligger i sakens natur. Fria aktörer om agerar efter eget förnuft kommer att hålla överens om en del, inte göra det om en del och vara ömsesidigt likgiltiga om allt annat. Om den ena anser a och den andre b så är detta inte ett undantagstillstånd som måste stillas med alla till buds stående medel. Nej, detta är defaultläget, inte bara i partiet utan i mänskligheten som sådan. Alla håller inte överens med varandra om allting alltid. Punkt.

Så. Jag är en vanlig medlem, har ingen särskild status, har inga privilegier som inte hör till att vara författare till den här bloggen. Om jag vill föra fram kritik till våra stora namn så är det bara att göra det, och om jag lyckas argumentera för denna kritik så kommer den att lyssnas till. Och om jag kan, så kan du. Sådant är Piratpartiet.

Vilket för oss från min roll till internkritikens. Att den finns är som sagt ofrånkomligt. Att den förekommer är inget problem, utan ett förutsägbart och - ibland - produktivt defaultläge. Kritik - positiv som negativ - är den luft vi andas, den mat vi äter och, de facto, den politik vi för. Utan kritik inget oss, med andra ord.

Det har höjts vissa röster om att vissa andra röster borde anpassa sig till en viss mall, så att Partiet - med stort P - inte skadas. Detta gör mig upprörd. Dels eftersom jag kommer att bli tvungen att hoppa av på två röda rönnbär och en omedelbarhet om vi blir ett Parti, där lydnad mot centralledningen är viktigare än individens uttryck; det var inte det jag skrev in mig i rullorna för, och det är inte det jag vill representera. Men än mer eftersom det är en väldigt osmaklig sak att göra, rent diskursetiskt. Om vår frivilliga överenskommelse att samlas kring våra frågor övergår till att bli ett klimat där en kritisk röst tystas med elakheter, vaga antydningar eller vad som helst som inte är ett relevant argument så har vi misslyckats. Om det vi gör av fri vilja förvandlas till någonting vi måste göra så är vi inte längre ett reellt alternativ till den rådande ordningen; vi BLIR den rådande ordningen, om än med en annan färg på tröjorna.

Min roll i internkritiken blir paradoxal i att jag inte gärna kan säga det jag sagt ovan och sedan med gott intellektuellt samvete säga åt folk att göra eller inte göra saker. Vad folk gör är upp till deras rationella tänkande att avgöra. Vad jag kan kritisera är det jag anser vara irrationellt, och detta är allt som på något vis försvårar utbytet av tankar och idéer.

Att vederlägga ett argument är inte att försvåra utbytet - även om du kanske är fäst vid just det argumentet. Att säga emot är inte att försvåra utbytet - det är det som ÄR utbytet. Att komma med konstruktiv kritik och motivera(n)de råd inför framtiden är inte heller att försvåra utbytet - även om du kanske måste tänka om kring ett antal saker du tagit för givna.

Att säga att vissa saker är förbjudna att säga utan att motivera det är däremot ett försvårande. Att hävda att ett giltigt och relevant argument inte får användas för att det används av en viss person är ett försvårande. Att gå till personangrepp är försvårande. Att dra upp irrelevanta faktorer är försvårande. Att byta ämne när det från början definierade ämnet börjar bli för jobbigt är försvårande. Att använda något annat bevismedel än logos är försvårande.

Är du pirat? Gott. Är du kritisk? Gott. Är du internkritisk? Bring it. Rörelsen kan bara bli starkare av att höra det du har att säga. Men betänk - ju mer du preciserar, motiverar och underbygger din kritik, desto mer bidrar den till en eventuell valseger i höst. Och, omvänt - ju mer generell, svepande och omotiverad din kritik är, desto mindre effekt har den.

Men minst effekt har den kritik som inte uttalas alls.

Ty även om det kan vara väldigt många saker att vara pirat, så finns det en sak vi är överens om, och det är att ett samhälle där ingen (eller ens någon) inte vågar kritisera av rädsla för eventuella konsekvenser - är ett samhälle som vi inte vill ha i vår framtid.

Alls.

Andras tankar om det hela: Ravenna, Mab, Scabbe, Vidde, Sultan, Emma