Oenighetens gemenskap

Det kanske är svårt att tro, men det som krävs av två personer som vill ligga i gräl med varandra att de är överens om ett överraskande stort antal saker. Det duger liksom inte med att bara ömsesidigt avsky varandra för stunden; då blir det inget riktigt gräl av det hela. Nej, för att det ska hålla i sig längre än att bägge säger "jag hatar dig" så måste de tu vara överens om att de inte är överens om vissa saker - och sedan bryta denna överenskommelse tillräckligt mycket för att hålla grälet vid liv en stund till. Så fort de båda kommer överens om att det finns en viss specifik sak som de inte är överens om så självdör grälet, och övergår till att bli en något högljudd utväxling av ord. Vilket inte riktigt är samma sak.

Även diskussioner kräver att ett stort antal saker är gemensamt överenskomna av de inblandade. Det sägs ibland att de mest intensiva debatter förs mellan folk som ligger relativt nära varandra i övertygelse, och det ligger väldigt mycket i detta, då de inblandade rent generellt har mer att säga varandra och att vara oense om än annars. Att hävda att aspekt x av nyans a är felformulerad ut perspektiv p fungerar bara om alla vet vad x, a och p är för något; annars blir det bara tomma ord som varken kan buas eller bäas. Annars blir det en väldigt kort eller, vanligare, en väldigt snedvriden diskussion. Eller, än vanligare och än värre, ett skyttegravsscenario där båda här rätt men på olika premisser.

Det pågår just nu en något invecklad diskussion kring ett av Emmas inlägg. Eller, rättare, kring kommentarerna till samma inlägg. Den har spridit sig ut till ett par bloggar, så som min kollega Qeruiems, och Katja J:s, och tar sig formen att den började i kommentarerna hos Emma, blev ett inlägg hos både Q och J och sedan fortsatte i respektive kommentarsfält. Det är för oss MKV-studenter intressant att se hur diskussionen hoppar fram och tillbaka mellan de olika platserna, men för resten av världen kanske det är intressantare att ta reda på vad det hela handlade (och handlar) om. Egentligen.

Det hela börjar hos Emma, som jag håller med om i mångt och mycket. Hen skrev ett inlägg om anonymitet i samhället och i vardagen, och om hur det i allt högre grad blivit omöjligare att vara en anonym agent ute i ospecifcerat ärende rent generellt. Att vara anonym har blivit allt mer synonymt med att vara samhällsfarlig, vilket är en i sig samhällsfarlig utveckling om den fortsätter i den takt den pågått. Paradoxalt nog.

J kommenterade på detta, och skrev om hur det inte är helt odelat positivt med anonymitet, med exemplet att anonyma bloggkommentarer har lägre trovärdighet än icke-anonyma sådana. Detta är också hela hens poäng, varken mer eller mindre, vilket visas i det blogginlägg på samma tema som dyker upp ett tag senare där hen på ett vackert sätt beskriver glädjen i att få kommentarer där författaren är mer än bara en signatur. J försöker inte göra ett utspel i debatten om anonymitetens vara eller inte vara på samhällelig nivå, utan håller sig till det specifika exemplet om bloggkommentarer. (En sidnot är att jag har som stående policy att behandla anonyma - i betydelsen icke-länkade - kommentarer något sämre än länkade sådana. Men det är ett annat inlägg.)

Q befinner sig fortfarande, i likhet med Emma, på den mer övergripande nivån, och angriper J:s argumentation därefter både i kommentarerna och i bloggen sin. Som den pirat hen är så för hen in hela vår ideologiska övertygelse i argumentationen, och går igenom exempel efter exempel där anonymiteten inte längre riktigt är så möjlig som den brukade vara. Vilket förvisso är en giltig argumentation, men den riktar sig inte mot J eller vad hen säger, utan mot det argument J anför i det sammanhang Emma skapade i sitt inlägg. Ni ser förstås att det hela är smått komplicerat, men likväl nödvändigt för att förstå att J och Q inte längre diskuterar med varandra, utan har intagit var sin skyttegrav.

Now, nu kanske vi kan tycka att J är lite kort i sitt perspektiv. Det får vi göra, så länge vi erkänner att hen har en poäng inom detta perspektiv. Vad som är viktigare är att förstå att den oenighetens gemenskap som behövs för att lägga grunden för en diskussion inte längre finns eller ens har funnits i det här fallet, och att det vi har sett hittills är ett springande fram och tillbaka i parallella skyttegravar. Och aldrig mötas de tu.

Det finns inom denna vår piratgenre ett visst sätt att se på saken, och detta har de flesta av oss pirater gemensamt. Vi kan använda denna gemenskap som grund för att vara oöverens kring de mest skiftande av frågor, men det är sällan vi överger denna hur mycket vi än finner oss diskutera vissa aspekter av vissa nyanser av vårt perspektiv. Det fungerar däremot inte att utgå från denna gemenskap vid mötet med folk som inte delar den. Vi måste, som mötet mellan vår Anna och Netopia visar, försöka skapa oss en ny gemenskap att vara oense i. Om våra trätobröder använder sig av argument som är helt absurda i våra ögon, torde då inte våra argument se ungefär likadana ut i deras? Två fel gör inget rätt, även om två absurditeter är en bra början på en metaperspektivistisk surrealism.

Det finns vissa intressen, ideologier och institutioner vi aldrig kommer att komma överens med. Det är okej, det är ofrånkomligt; det finns alltid två sidor av allting, och alltid någon på vardera sidan, så vad någon någonsin än säger så finns det alltid någon som säger emot. Vi behöver inte vara överens med allt och alla; men vi behöver behålla tillräckligt mycket gemensamt med de flesta för att kunna göra vår åsikt begriplig i en diskussion. eller, rättare, för att kunna ha denna diskussion över huvud taget.

Må vi vara överens om åtminstone detta, innan statens enighet om att inte dela vår gemenskap leder till total avanonymisering av vårt samhälle. -