Fulknep

Som retoriker blir jag lite då och då anklagad för att ta till fulknep i min diskurs. Det spelar ingen roll om den är skriftlig eller muntlig, saklig eller osaklig - vad jag än säger så är det färgat av mitt varande av retoriker.

Now, eftersom det inte är helt kul att gå omkring och vara färgad hela dagen så tänker jag nu skriva ett inlägg om just fulknep. Stora, små, mellanstora och fantastiska sådana. Ni vet hur det är med oss retoriker - vi kan fulknepa och spinna och vrida på orden på ett sådant sätt att det till slut framstår som en bra idé att elda små bebisar i vedugn för att det ska bli varmt i stugan om vintern.

Grejen med fulknep är att de för det mesta inte ser särskilt fula ut. Texten hittills har innehållit ett otal sådana, men jag tror nog att den om att vara färgad och den uppeldade bebisen nog fått mer uppmärksamhet än de andra. Fulknepet att klumpa ihop alla retoriker i en enda enhetlig grupp vars medlemmar delar samma karaktärsdrag var nog inte lika synligt. Att smyga in ett värderande men irrelevant adjektiv i uppräkningen av vilka slags fulknep som skulle ingå är också ett sådant. Användningen av ordet diskurs är dessutom också, om det görs i ett annat, lite mindre bajsnödigt sammanhang, ett sådant. Och se - där smög ett fulknep till in i bilden, bara sådär. Inte bajsnödigheten, mind you, utan det onödiga men värderande adjektivet som sådant.

Knepigheten är att de pågår ständigt, utan att vi egentligen tänker på det. Vissa använder dem medvetet, som vår ömme medbloggare Pontén (notera det totalt onödiga ordet "ömme"); andra använder dem omedvetet, utan att egentligen tänka på vad de gör.

De kommer i olika former, och det är ibland svårt att sätta fingret på exakt vad som utgör ett ordentligt fulknep och vad som bara är fult rent generellt. Sålunda finns det en hel lista av fulknep (eller två, för er som har engelskan under kontroll) som innehåller saker sådana saker som: Att anföra irrelevanta argument som är omöjliga att bemöta. Att gå till omotiverade personangrepp. Att bygga en halmgubbe och sätta eld på den. Att snabbt glossa förbi en premiss som inte håller Att säga att det bara finns två alternativ när det egentligen finns tusen. Att - well, det finns ju trots allt en lista, så varför dubbelarbeta?

Jag skrev nyligen ett inlägg om porr, som var ett fulknep hela det. Förvisso för skojs skull, men ändå. Ni kanske märker att det inte behöver vara begränsat till en enstaka mening eller ett enstaka uttalande, utan kan spänna ut över en hel text. Om det görs snyggt - om ni ursäktar oxymoronen - så kan det göras över en hel bok, eller en hel serie böcker. Det finns ingen direkt gräns över hur stort ett fulknep kan vara; skivindustrin, till exempel, bygger hela sin fortsatta existens på det största fulknepet som någonsin gjorts - antagandet att färgen på ens samvetes mjöl har någonting att göra med hur staten bör förhålla sig till sina medborgare.

Som retoriker blir jag lite då och då förbannad av att se sådant hända. Det är nästan så att jag vill slänga en bebis i vedugnen. -