Vardagsutopi

Medan jag skrev gårdagens inlägg så kom jag att tänka på att det finns ett stort antal saker som vi med lätthet skulle kunna både uppfinna och implementera redan idag, utan att ens behöva innovera någon ny teknologi. Vi befinner oss i en spännande och oförutsägbara tidsperiod, där de sociala och kulturella konsekvenserna av våra uppfinningar ännu inte nått sina slutdestinationer, vilket tillåter att till synes oförutsägbara fenomen kan uppstå ur sådant som vi betraktar som vardag. Än finns det utrymme kvar för att uppfinna nya digitala lekar med våra inte fullt så nya digitala leksaker.

Det första steget är förstås att uppgradera gamla lekar. Kurragömma, exempelvis, blir väldigt mycket mer spännande om det kombineras med tematiken från Das Boot eller Aliens vs Predator. Tänk dig att din mobiltelefon eller fickdator - skillnaden är subtil men hårfin nuförtiden - blir en radar som kan känna av närvaron av andra mobiltelefoner eller fickdatorer som också är med och leker samma lek. Men - och det här är kruxet - bara när de används för att se om någon annan är i närheten. När en ser efter om någon lekkamrat gömmer sig i buskarna så kan denne se att en ser, men när radarn stängs av så försvinner en samtidigt från den. Att titta och att bli sedd bli således samma sak, och att leka kurragömma blir en lek där alla samtidigt är letare och gömmare.

Ni anar säkert de inneboende möjligheterna till taktiker och strategier som finns i det här utkastet. Att det finns någon slags balans mellan att leta och att gömma sig, och att den dynamik som uppstår när det enda sättet att kunna hitta folk är att samtidigt blotta sig för andras letande blickar är, well, adrenalinframkallande. För att inte tala om epistemiskt intressant - jag vet, men bara om och endast om du vet.

Detta öppnar också upp fältet på ett radikalt sätt för ny, spontan socialitet med nya människor. Redan idag är det möjligt att börja prata med random människor på internet, men när internet tar steget ut och blir en konkret och påtaglig del av den fysiska världen - när skillnaden mellan att vara online och att vara offline inte längre är meningsfull, eftersom internet numera är en del av det stoff som utgör det fysiska rummet, så blir det möjligt att välja ett socialt nätverk och se vem i närheten som tillhör detta. Och därefter, utifrån de regler och konventioner som råder i detta nätverk, prata med den närmaste person i detta som om det vore en del av ens gemenskap. För det är det hen är - en del av alla de gemenskaper som tillsammans utgör det vi kallar samhället. Som idag, där det är lika lätt att kommentera sin bäste väns som en total främlings blogg, fast ett steg längre.

Denna totala överlappning mellan det fysiska och det virtuella - om vi nu ska använda dessa ord - leder även till att rummet inte längre bara är en plats. Det blir möjligt att placera vissa hemsidor som så att de bara går att nå från en viss fysisk plats, och på så vis blir en påtaglig del av denna plats som sådan. Det offentliga utrymmet blir oändligt mycket större än det är idag - där ett dammigt och öde torg idag bara är ett dammigt och öde torg, kan det i morgon fyllas med tusen och åter tusen syner som förgyller upplevelsen för den som bara har hårdvara nog att se den.

Mitt favoritexempel på detta är tanken om att Sergels Torg ska invaderas av miljontals fjärilar av rent ljus en mörk novembereftermiddag - för den som har sina glasögon inställda på fjärilarnas våglängd. En vanlig grå plats kan förvandlas till ett under av skönhet för den som bara har ögon att se med; det finns ingen anledning att låta specialeffekterna vara någonting som bara kan ses på en skärm eller en biograf, när det är fullt möjligt att flytta över dem till att bli en integrerad del av det fysiska rummet som sådant.

Det här för även med sig att det blir brutalt omöjligt att kalla det virtuella för "overkligt". Det är lika verkligt som regn eller dimma eller bergen vid horisonten - det går att se det virtuella manifest i rummet, med sina egna ögon. Verkligheten och det som är verkligt blir inte längre begränsat till de slumpmässiga arkitekturella och geologiska formationer som råkar finnas vid tiden för ens livstid. Det som är verkligt är det som kan ses och höras - men det är samtidigt fullt möjligt att programmera in fjärilar och fågelsång i ens omedelbara närmiljö.

Vi kan göra väldigt mycket med den teknologi vi har idag. Vi kan åstadkomma en enorm kulturell och social förändring utan att ens den minstaste lilla minsta nya teknologi uppfinns, och än mer om det faktiskt gör det. Mina virtuella fjärilar kan redan idag inta Sergels Torg, och de som får nys om deras existens kan åka dit och titta på dem med sina verkligt virtuella ögon - även om dessa idag tar sig formen av en iPhone.

Framtidsutopiskt? Inte alls. Detta är möjliga utvecklingar från den vardag vi lever i redan idag, men som av ren social tröghet inte inträffat ännu. Framtiden är, som jag sagt tidigare, redan här, och det enda vi behöver göra för att färdas in i den är att förstå vår vardag.

Jag skulle nästan vilja kalla det vardagsutopiskt. -