Reformera utbildningen, you say?

Den ständigt pågående diskussionen om huruvida vi bör förändra eller behålla delar av vårt utbildningsväsendes mer innehållsmässiga aspekter pågår fortfarande. Ravenna och Mab föreslår att vi gör allvar av talet om att vi är en IT-nation och inför en grundutbildning i ämnet värd namnet. Blogge föreslår att vi tar det mångkulturella och världsmedborgerliga perspektivet på allvar och gör historieundervisningen lite mindre fokuserad på döda vita människor och mer inriktad på döda människor rent generellt. Jag tänker inte kommentera dessa tankegångar, utan i stället helt fräckt stjäla en annan tankegång från lundaprofessorn Anders Sigrell:

Avskaffa svenska som ämne.

Detta kanske låter radikalt, men tänk efter från din tid i grundskolan. Om du skulle beskriva dina minnen av vad du gjorde på de där lektionerna som kallades "Svenska" på schemat, vilka ord skulle du använda då?

Om vi skulle göra ett slumpmässigt urval och fråga femton olika personer denna fråga, så skulle vi få femton olika svar. Vi skulle dessutom få femton olika varianter av vad som i folkmun brukar kallas svävande formuleringar. Vissa kommer ihåg grammatiken, vissa kommer ihåg att de läste saker, vissa kommer ihåg att de skrev någon slags uppsats någon gång. Vi kommer alla (iaf vi lite yngre, som inte minns realskolan) ihåg att vi hade ämnet i över tio år, men kan ändå inte riktigt sätta fingret på vad det var vi gjorde under alla dessa år.

Detta beror på att ämnet är så pass odefinierat att det tillåter läraren att slänga in lite vad som helst på lektionerna. Det övergripande målet är att ge någon slags orientering i svenskt kulturarv och svenskt språkbruk, och att eleverna efteråt ska åtminstone ha hört talas om vissa saker. Som, säg, Bellman. Eleven ska lära sig kommunicera i tal och skrift, och dessutom bli allmänbildad.

Now, Sigrell vill avskaffa ämnet svenska och dela upp det i två olika ämnen: retorik och kulturhistoria. Kulturhistoria för att få med den där allmänbildande aspekten av svenskan som idag mest består av flum och hum, och retorik för att det är användbart genom hela livet, vad eleven än gör. Och, än mer, så konkretiserar det målet att bli en effektiv kommunikatör. Svenskämnet syftar till att göra två olika saker, och misslyckas med bägge.

Så som kommandes från det deliberativt demokratiska hållet så kan jag inte annat än att hålla med till fullo. Grunden till deliberation ligger ju trots allt i att de inblandade på ett rationellt och effektivt sätt kan framföra sina ståndpunkter och resonemang, och steg ett i detta är att lära ut hur sådan kommunikation går till redan i skolan. Fundamentet för ett demokratiskt samhälle är att medborgarna kan och vågar ta ordet - och detta borde återspeglas redan i skolans läroplan.

Så - låt oss reformera utbildningen en smula. Låt oss gå bortom Lpo94 :s vackra ord om att demokratisynen ska genomsyra skolans samtliga verksamheter och sätta dem i verket som operativt telos. Vi har ambitionen på rätt ställe - låt oss nu göra oss av med gamla förlegade ämnesuppdelningar som hindras oss från att rikta den åt rätt håll.

Om inte annat så för barnens skull.