Piratkopiering och begränsade resurser

Samhället har begränsade resurser. Det kanske inte tycks så ibland, men det finns en begränsad mängd resurser som samhället kan allokera för att uppnå det som behöver uppnås. Beroende på tid och plats så är dessa saker som behöver uppnås olika, men alla samhällen har det gemensamt att det inte alltid går att göra allt samtidigt. Någonstans måste någon slags gräns dras, och någonstans måste någon slags beslut om vad som ska prioriteras och vad som inte ska det fattas. Det ingår i själva samhället som fenomen, och har gjort det sedan tid urminnes.

På sistone har det tydligen behövts göras en hel del prioriteringar i detta vårt avlånga land. Skolor har lagts ned, vård har slutat ges på vissa ställen och en hel del annat har fått kalla handen när budgetar har sammanställts. Det skulle ta viss tid att uttala sig om varje enskilt fall, men jag utgår från att varje nedskärning har haft den övergripande tanken om de begränsade resurserna i åtanke, och inte utförts bara för att det är inne med nedskärningar. Någonstans har en kalkyl gjorts, och denna kalkyl kom fram till att valet stod mellan att antingen stänga ner en kritisk samhällsfunktion eller att göra just den här nedskärningen. Det finns anledningar till att nedskärningar görs, och dessa utgör för det mesta variationer på temat begränsade resurser.

Eftersom nu samhället har begränsade resurser så blir det desto viktigare vad det gör med dem. Att slösa bort dem på onödiga sidoprojekt när viktiga nyckelfunktioner håller på att braka ihop är inte bara en dålig idé, det är dessutom dålig politik som kommer att leda samhället i fördärvet efter hand. Det finns ett visst antal saker som absolut och utan undantag måste göras, och att göra någonting annat i stället för dessa är dömt att utgöra en för alla dålig affär. Än mer om det i efterhand visade sig att det hade kunnat göras, men att de inblandade var för blinda för samtidens realiteter för inse detta.

På sistone har vissa specialinsatser satts in mot fildelare, både lagliga och olagliga. Razzior har utförts hos intet ont anande människor mitt i natten för att få bukt med deras piratkopierande, speciella åklagare har tillsatts för att kunna förundersöka fildelningsbrott snabbare och effektivare, och det pågår en hel drös utredningar angående eventuella förändringar i lagstiftningen för att underlätta livet för både poliser och åklagare i deras arbete att komma åt piratkopierarna och deras gelikar.

Det är ett himla massa arbete på gång för att komma åt dessa människor, med andra ord, och allt detta arbete kostar massor med pengar och tid. Poliserna som deltar i dessa razzior, exempelvis, gör inte samhället säkrare från fysiska hot medan de gör sina tillslag mot fildelare; åklagare som utreder fildelarbrott utreder inte inbrott och utredarna som förbereder förslag om lagändring arbetar på heltid med det. Poliserna måste förstås fortfarande få lön för sitt arbete, och även förses med utrustning för att kunna utföra det på ett effektivt vis; åklagarna och utredarna likaså. Ni anar säkert att kostnaderna inte riktigt ligger på en sådan nivå att du och jag kan finansiera det med ett par gemensamma årslöner, utan det är närmast en hel ekonomi med en egen uppsättning underleverantörer som kan leva på att förse den med material och tjänster. Det kostar, för att underdriva en smula, massvis med skattepengar att finansiera detta.

Now, om nu samhället har begränsade resurser att fördela, och de på sistone har varit så begränsade att vi inte längre har råd att göra sådant som vi tidigare har kunnat göra, så ligger det i sakens natur att vi har tuffare prioriteringar att göra nuförtiden. Vi måste göra en avvägning och komma fram till vad som är viktigt och vad som inte är viktigt att lägga resurser på, och sedan prioritera det som passar in i den förra kategorin. Valet kanske står mellan post eller kolera, men valet måste likväl göras om samhällets resurser ska kunna användas effektivt till någonting alls. Det är, som vissa säger, tuffa tider.

Med detta i åtanke bör vi ställa oss frågan hur stort problem piratkopieringen egentligen är, och hur mycket resurser som kan läggas åt att komma till rätta med detta. I en perfekt värld har alla obegränsat med resurser till allting, men om vi nu ska vara realistiska så finns det gränser för hur mycket vi kan bry oss om ett enda enskilt problem. Någonstans finns det en gräns för hur mycket det är värt att lägga ner på detta problem, och var denna gräns går beror på exakt hur stort problemet i fråga är. Stora problem ska rimligtvis prioriteras mer än små; allt annat är ansvarslöst.

Om vi ska vara ansvarsfullt realistiska så måste vi bedöma hur stort problem piratkopieringen utgör, och sedan allokera resurser därefter. Vi måste dessutom se om vi får ut tillräckligt mycket av denna prioritering för att den ska kunna motivera sin existens; om vi satsar mer än vi behöver för att uppnå ett visst mål, så är det samhällsekonomiskt oansvarigt att låta dessa extra resurser gå dit i stället för till, säg, vård, skola eller omsorg.

Hur stort problem utgör då piratkopieringen? Är det verkligen tillräckligt stort för att motivera alla dessa satsningar vi gör för att få bukt med problematiken, eller lägger vi ned skolor som hade kunnat hållas öppna för att finansiera dessa extra poliser, åklagare och utredare? Står våra allokeringar av resurser i proportion till problemets storlek, eller lägger vi ned för mycket pengar på att dräpa väderkvarnar?

Vi har ett samhällsekonomiskt ansvar att använda våra begränsade resurser så effektivt som möjligt. Varje krona som används på ett ineffektivt sätt är en krona som inte används till den gemensamma välfärden. Det gäller därför att pragmatiskt se till helhetsbilden, och inte snöa in på att vissa saker är rätt eller fel på någon löst definierad och godtycklig grund. Om ingen skadas av piratkopieringen, och det enda som händer är att vissa företag går med lite mindre vinst än annars - varför inte rakt av bara GE dessa företag en summa pengar och en juridiskt formulerad uppmaning om att hålla käft och härda ut? Varför slösa bort en massa pengar på onödig byråkrati och komplicerade regelverk när vi kan uppnå precis samma effekt med en långt mindre slösaktig och oansvarig lösning av problemet?

Annars är det lika bra att ställa frågan rakt ut, på en gång: hur många höftledsoperationer är antipiratsatsningarna värda? Hur många uppsagda lärare? Hur många hushållsnära tjänster? Hur många trasiga gatlyktor? Hur många platser på ålderdomshemmet? Hur många ungdomsgårdar? Hur många barnläkare? Hur många poliser på gatan? Hur många hål i samma gata? Hur många socialbidrag? Hur många?

Det är val i höst. Rösta på Piratpartiet.