Sverigedemokraters världsbild och piraters

Vissa försöker hävda att västvärlden - särskilt norra europa, specifikt den nordligaste delen - på något vis är överlägset resten av världen. De använder alla slags argument och framför alla slags bevis för sin tes. Det kan vara biologiska/genetiska argument, kulturella argument, klimatologiska argument, religiösa argument - det finns inga hinder för vad som kan anföras. Till och med historiska sådana, även om det inte är helt klart varför.

Grejen med norra Europa rent historiskt är att resten av världen hade civilisation och annat märkligt i sisådär en fem tusen år innan det riktigt slog igenom här uppe. Och även efter Ansgar och hens gäng hade gjort sin grej så tog det fem hundra år till innan vi här uppe i de mest avlägsna av nordliga provinser riktigt hajade poängen. För en historiker så är den här delen av världen rätt, ah, fattig när det gäller arbetsmaterial. I jämförelse.

Vissa hävdar att vi är bättre för att vi är rikare. Vilket är ett märkligt argument, då vår rikedom främst kommer från att med vapen i hand se till så att diverse lokalbefolkningar runt om i världen exploaterar sig själva för vår vinnings skull. Jag är inte helt säker på vilket kriterium vi ska ställa upp för att vara "bättre", men någonting säger mig att en överväldigande majoritet av de systematiska synsätt som finns på etik, moral och liknande inte riktigt anser att besittande av överlägsen vapenteknologi som ett sådant.

Jag vill inte antyda någonting om någon, men argumentationen verkar vara mer baserad på vaga känslostämningar, diffusa aningar om tillhörighet eller antydningar om att "vi" står mot ett fientligt sinnat "de". När den är som mest utpräglad vill den gärna göra ontologi av dessa sentiment - dvs att saker och ting är som de är, rent allmänt, och att de känslor som detta frambringar är objektiva och rationella reaktioner på sakernas tillstånd snarare än subjektiva tolkningar av detsamma. Vi, i vår objektiva gemenskap, måste försvara denna gemenskap mot de angrepp som kommer utifrån, annars kommer vår objektivitet att gå under vid mötet med en annan slags subjektivitet. Eller liknande.

Vanligtvis brukar jag vara den förste att vilja definiera saker, men i det här fallet är det något av ett snedsteg. Grejen med vaga känslostämningar, diffusa aningar och vi/de-tänkande är att de är fruktansvärt konkreta för de som bär dem. De kanske inte kan definiera det, men de känner igen det när de tycker sig se det, och som de ser det! Världen är ju så som vi ser den, ser du inte det?

Steget framåt här är att ta två steg bakåt och titta lite på oss själva. Hur vi än vrider och vänder på saken så är även vår världsbild underbyggd av vaga känslostämningar, diffusa aningar och antydningar om vi/de. Det går inte att komma ifrån, hur mycket vi än ser detta som en brist och begränsning hos andra. Vi är det. Vi har ett visst sätt att se på världen. Och vi ser bekräftelser på detta sätt att se på världen överallt.

Vi kanske inte erkänner västerlandets överhöghet. Gott så. Men vi borde erkänna våra egna kunskapsteoretiska begränsningar, om vi ska kunna ta oss för att kritisera andras. Det är bara dålig form att göra någonting annat.