Ett tematiskt problem

Min gode medörebroare Kent Persson har tagit ett initiativ till att sparka igång den politiska delen av bloggosfären att spontant samordna sig i en deliberation över det kommande valet. Hen bjuder in bloggare rent generellt, och ett antal namngivna sådana mer specifikt, att delta i det hela, och föreslår att vi inleder det hela med frågan/ämnet "vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?", vilket är öppet nog för att tillåta både höger, vänster och mellanting att ge sin egen version av saken. En god start på en god sak, med andra ord.

Ett problem med att försöka förutsäga framtiden är förstås att verkligheten är lite för komplicerad för att tillåta oss att få en god överblick av den. På den gamla goda tiden fanns det en uppfattning att om vi bara visste tillräckligt mycket om universum så kan vi i detalj förutsäga vad som kommer att hända i det framöver, men någonstans på vägen mellan då och nu så blev vår bild av samma universum så pass komplex att det blev ett livsverk att ens förstå hälften av grunderna till en tredjedel av den. Att då försöka förutsäga framtiden blir lite vanskligt, och att göra det i offentligheten börjar med nödvändighet att handla mer om att inge någon slags förtroende än att, ni vet, väga rådande sakförhållanden mot varandra i dubbelkontrollerade undersökningar för att eventuellt skönja konturerna av en möjlig framtida utveckling. Framtiden består i det offentliga mer av astrologi och retorik än av genomtänkta resonemang i denna vår samtid, således.

Den i vissa kretsar kände tänkaren Karl Popper skrev en intressant bok om framtidsförutsägningar inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Huvudtesen är, något förenklat, att eftersom forskarens förutsägelser om samhället utgör en del av samma samhälle, så kan dessa förutsägelser i sig själva komma att avgöra några av de framtida utvecklingar som tar plats. Om forskaren förutspår en ekonomisk katastrof och tillkännager detta för allmänheten, så kanske denna svarar med att med sunda ekonomiska reformer göra sig redo för denna, och därmed klarar sig undan katastrofen i sin helhet. Eller så svarar samma allmänhet med att bli apatisk och sluta anstränga sig för att stimulera ekonomin, vilket leder till att katastrofen inträffar desto fortare. Om det redan från början framstår som omöjligt att förutsäga framtiden så ser det onekligen ännu svårare ut nu.

När jag nu angett svårigheterna med att förutsäga framtiden kan jag fortsätta med att säga vilken typ av frågor som inte kommer att avgöra valet. De av er som läst den här bloggen ett tag kunde höra min käpphäst närma sig horisonten redan vid början av andra stycket, och nu kommer den galopperande in i synfältet. Den typ av frågor som inte kommer att avgöra valet är: under vilka omständigheter är det tillrådigt för staten att bruka sitt våldsmonopol mot sina egna medborgare? Vilka skyldigheter har individen gentemot samhället i ljuset av människans begränsade livslängd? Inom vilka områden får och ska staten agera, och inom vilka områden varken får eller ska den göra någonting alls? Vad är statens uppgift och existensberättigande? Hur ser det goda samhället ut, vilka är dess främsta kännetecken och hur tar vi oss dit?

Just precis. Svåra frågor. Viktiga frågor. Den typ av frågor som kräver mer svar än att utropa "sänkta skatter", "Jesus älskar dig" "rättvisa åt alla", "muslimer är onda", "etik och moral", "klasskamp", "tillväxt" "vårdskolaomsorg" eller något annat tomt slagord som i tidigare valrörelser intagit en så central position i diskursen att de spelat en oroväckande stor roll i avgörandet av fördelningen av riksdagsmandaten.

Fast vem vet. Jag kanske just skrivit en självomintetgörande förutsägelse? Märkligare saker har ju, onekligen, hänt. -