Studentpsykologi

Jag har fyra seminarier den här veckan. Fyra! OCH en inlämningsuppgift, to boot. Men den är en gruppuppgift, så den är också ett seminarium. Soe. Fem seminarier på en vecka. Utan pardon.

Jag får nästan skylla mig själv som aktivt läser på 200%. Men bara nästan.

Hursomhelst så hade jag idag tänkt skriva om seminarier, och den psykologi som omger dem. Flera av våra uppgifter är sådana att de är lite obestämda, vilket lämnar ett visst utrymme för tolkning. De allra flesta av dem är gruppuppgifter, vilket leder till att det behövs en hel del tolkande och diskuterande för att få saker gjorda. Det finns en hel del politik inblandat i detta diskuterande, och jag tänker här utifrån min erfarenhet i studentvärlden gå igenom ett par huvuddrag om de politiska inriktningar du kan stöta på i en vanlig seminariegrupp. Det går nämligen att dela upp studentkadern genom vissa generaliseringar, har jag märkt. Here goes.

Engagerade studenter. Denna inriktning står vanligtvis att finna hos nyare studenter som brinner för ämnet, och som har energi nog att både läsa in sig på ALLT inför seminariet och att aktivt satsa på VG vid seminarietillfället. Denna inriktning föredrar många och täta sammankomster för gruppen, där alla aspekter, nyanser och detaljer av ämnet tas upp för diskussion och reds ut till fullo. Uppgiften skall lösas, och det skall göras grundligt!

Aningen mindre engagerade studenter. Till skillnad från sina engagerade kollegor så har de som ansluter sig till denna inriktning inte riktigt samma energi att lägga ner. Det kan vara studenter som läst någon termin eller tre, och som märkt att det liksom inte behövs lika mycket ansträngning som de yngre kollegorna tror. De vet att det krävs en smula ansträngning för att få saker gjorda, men inte överdrivet mycket. Allt över U är godkänt. 

Analyserande studenter. Hit hör de lite mer rutinerade studenterna. De vrider och vänder på uppgiften för att se vad som behöver göras för att utföra denna, och ser till att göra just detta. Kanske lite mer om andan faller på, men inte mycket mer. Dessa är mer intresserade av ämnet som sådant snarare än uppgiften i sig, och ser uppgifter mer som ett nödvändigt pedagogiskt instrument för att fösa de mindre engagerade eller erfarna studenterna i rätt riktning. De kommer att fullgöra uppgiften med jämnmod, men kanske inte överdrivet energiskt.

Likgiltiga studenter. Ni har alla träffat på dem. Studenter som går med på vad som helst som gruppen kommer fram till, och som gör sin del efter näst bästa förmåga. De flesta faller in i den här kategorin någon gång i sin karriär, så det finns ingen anledning att se ned på dem. De finns, och vi är dem.

Cyniska studenter. Denna typ är en synnerligen instrumentell typ. Instrumentell i meningen att de ser den gemensamma uppgiften som någonting som måste göras, och att vägen dit inte är viktig. Det viktigaste är att det som ska inlämnas blir inlämnat innan deadline, och allt annat är i bästa fall småintressant, men vanligtvis helt ointressant. Om uppgiften kräver att en text på två sidor ska in, så delar den cyniske studenten upp den i flera delar, delegerar dessa till de inblandade, låter alla skriva sin del och fokuserar enbart och endast på sin egen del. Målet är att få betyg, och inget annat; medlet är att få inlämningen gjord, ingenting annat.

(Sen finns det ju förstås en hel drös studenter som hoppar av de första veckorna, men de hoppar liksom av de första veckorna så de är inte ett stående inslag. Annat än terminens första veckor. Och dessa veckor är inte SÅ många.)

Nu tänker du förstås - vilken grupp tillhör jag? Den analyserande, right?

Well, inte särskilt. Just den här terminen är väldigt mycket av en transportsträcka, så jag är brutalcynisk till min approach. I och med att jag läser MKV och statsvetenskap - ämnen som ni läst om ett otal gånger här - så har jag (tillsammans med de där terminerna i retorik) den akademiska motsvarigheten till doping. På gårdagens seminarium talade vi om våldsmonopolet, och, well, jag har hört, sett och sniffat det förut. Det här med att skriva akademiska texter är någonting jag har i ryggmärgen, så - tja. Saker måste göras; jag gör dem.

Mina medstudenter är dock inte lika cyniska, och min stående ambition är att så gott det går försöka hjälpa dem i deras engagemang. Även om jag kanske inte delar det just nu.

Den här bloggen heter ju som den heter av en anledning.