Säkerhet

Det finns vissa aspekter av det här med säkerhet som många av våra ärade talare i den offentliga diskursen missar och/eller låtsas missa. En av dem är att det finns olika definitioner av säkerhet - säkerhet som trygghet i vardagen, säkerhet som frånvaron av hot och säkerhet som känsla av att en åstadkomma saker om en bara vill. Det finns fler, men att inte skilja på just dessa tre former av säkerhet gör att det blir möjligt att föreslå lösningar som ger en viss typ av säkerhet när det egentligen vore mer lämpligt med sådana som ger en annan.

Trygghet i vardagen är i all korthet tryggheten och vissheten i att veta att en inte kommer att hamna på gatan nästa vecka. Att ha ett jobb, en utbildning eller någonting alls att gå till i sin vardag är en trygghet; att vardagen är och förblir hanterbar och stabil är en trygghet. Ekonomisk säkerhet är inget att rycka på axlarna eller fnysa åt.

Frånvaron av hot är den definition som används oftast. Den här typen av säkerhet är den mer intuitiva sorten, som tar sig uttryck i strategiskt utplacerade vakter, uniformerade poliser i tjänst och säkerhetsexperter som gör allt för att göra det svårt för terrorister att, well, terrorisera saker. Att kunna gå ut på gatan utan att känna sig hotad av random acts of violence är kännetecknet för denna typ, och är verkligen inget att fnysa åt.

Den tredje typen är lite luddigare, men tar sig främst uttryck i en trygghet och visshet om att en kan delta i den lokala statsförvaltningens göranden och låtanden. Att en kan lämna in synpunkter på det senaste beslutet i kommunalfullmäktige, att en kan hämta ut offentliga handlingar, att en kan bilda föreningar och på olika sätt bruka sin röst i den demokratiska närmiljön - utan att behöva motivera sitt handlande för en övermakt som kanske eller kanske inte är vänligt inställd.

Om en vill hårddra svensk politik så kan det sägas att Socialdemokraterna lagt sitt ideologiska fokus på den första, högerpartierna i olika grad och form på den andra, och Piratpartiet och i viss mån Miljöpartiet på den tredje. Inget av partierna skulle erkänna att de är mot säkerhet i någon form, men de kommer med olika tankar och förslag till handling när det gäller att se till så att säkerhet inträffar.

Grejen är dock att vi behöver lika mycket av alla tre. Det krävs ett postmodernt sinne av rang för att klara av att leva i ovisshet om huruvida en kommer att ha hus och hem under en längre tid; vem som helst som befann sig i Jugoslavien under tiden för dess sammanbrott kan intyga att det här med fysisk säkerhet är rätt underskattat när en har det i överflöd; och hela DDR:s historia utgör ett ytterst påtagligt exempel på hur saker och ting ter sig i ett samhälle där det varken finns demokrati eller reellt privatliv.

Varken Socialdemokrater eller Moderater visar särskilt mycket förståelse för form nummer tre. Förhoppningsvis så beror det på att de bara utgår från att denna på något vis ska infinna sig av sig själv; det finns dock visst fog även för tanken att de kanske inte bryr sig särskilt mycket om denna, eller att de kanske bryr sig precis tillräckligt mycket för att aktivt motarbeta den.

Nästa gång de pratar om säkerhet - fråga om de menar rättssäkerhet. Nästa gång de talar om trygghet - fråga om de har någon annan betydelse i ordet än anställningstrygghet, När de lovar fler poliser på gatorna - fråga om de vill se oss förfalla till en polisstat. Ställ de svåra frågorna.

Det är din demokratiska rättighet. Än så länge.