Spontan analys

Jag börjar känna att jag kanske, eventuellt, läst lite för mycket retorik. Via HAX snubblade jag in på den här debattartikelsaken, och rent spontant så gjorde jag mig en mindre analys av den, på ren ryggmärgsreflex. Eller, tja, jag läste kommentarerna och blev lite förskräckt av nivån på det hela. Så där som jag blir. Så jag skrev mig en egen. [Analysen börjar i nästa stycke. Det är valfritt om en vill läsa analysen eller själva texten först; den andra färgas en smula av att en läser den ena först, så att säga.]

Det första en märker med den här artikeln är att den är väldigt logos-baserad. Eller, rättare, författarna försöker få den att verka logosbaserad. De refererar till inte mindre än fem olika studier i den relativt lilla textmassan, vilket med största sannolikhet är ett medvetet försök att få det hela att framstå som väl underbyggt. Och, än mer, så får det författarna själva att framstå i ett bättre ljus - vi har här att göra med personer som tar sin research på allvar, och grundligt undersöker all kontemporär och relevant forskning som pågår på området. Ethosbygge de luxe.

Som akademiker har jag dock utvecklat även en annan ryggmärgsreflex, och den stavas r e f e r e n s e r. Att bara påstå att det finns studier som visar x och y kanske kan fungera som grammatisk utfyllnad, men för att det ska vara övertygande på ett mer vetenskapligt vis så måste dessa studier namnges. Kanske inte nödvändigtvis hela paketet med årtal, förlag, ortsnamn och så vidare, men väl det lilla minimum som författare och titel utgör. Dessutom så är en enstaka studie om någonting inte ett tillräckligt underlag för att dra några större slutsatser om detta någonting, och än mindre fyra enstaka studier om fyra enstaka ting. Det är bara när ett större urval av varandra oberoende studier börjar påvisa samma mönster som slutsatserna med viss försiktighet kan börja dras.

Försiktighet är dock motsatsen till vad författarna föreslår med den här texten. Det skulle krävas en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte för att genomföra det hela, och som vi vet från Kuhn, Popper, Feyerabend och de andra vetenskapsteoretikerna att det ibland är lättare att flytta en mindre bruksort än att rubba en väl ingrodd föreställning.

Men. Nu är det förstås viktigt att komma ihåg var vi befinner oss, och inte glömma den retoriska situationen. Det är en debattartikel i Expressen vi talar om, och den genomsnittlige läsaren av Expressen tänker vanligen inte i termer av att alla källor är refererade och relevanta; författarna vet och/eller utgår förstås från detta, och de kan med viss trygghet utgå från att det räcker med att antyda studiernas existens för att frammana förnimmelsen av goda argument vilandes på en solid grund och uttalade med en lugn och trovärdig röst.

Vad genomsnittliga läsare av Expressen däremot är känsliga för - vilket inte minst syns i kommentarerna - är frågan om invandring. Att tala om invandring är närmast ett garanterat sätt att få publiken att börja tänka på någonting annat än det en säger, och när snöbollen väl börjat rulla i den riktningen så är den svår att få tyst på. Det hade förmodligen varit framkomligare att fokusera mer på den ekonomiska än den etniska aspekten av de föreslagna områdena, och göra det till en fråga om pengar snarare än om en fråga om invandring. De logosargument de anför försvinner all världens väg när de känslor invandrarfrågan frambringar har frambringats, och med det försvinner även det ethos författarna försökt bygga upp i inledningen.

Jag är inte helt osympatisk till förslaget som sådant, och än mindre till tanken om social förändring som ligger till grund för det, men det hela hade kunnat läggas fram bättre. Vi har onekligen ett visst behov av en omfattande reform och ett smärre paradigmskifte i dagsläget, men jag är rädd att den här texten snarare bränner broar än bygger dem.

Likväl vill jag uppmana andra som har liknande tankar att formulera och dela med sig av dem - den värsta bron som kan brännas är den som tvingar in oss på en utvecklingsväg där folk inte vågar ta ordet av rädsla för att göra bort sig. Det enda sättet att garantera att en aldrig gör bort sig när en talar är att ha talat så mycket att en redan har gjort sig alla bort en över huvud taget kan göra, och vet hur ofarligt det egentligen är. Författarna i det här fallet hade kunnat göra ett bättre jobb just den här gången; men till nästa gång har de den här erfarenheten att bygga vidare på.

Jag ser fram emot deras nästa inlägg i det offentliga samtalet.