Om det här med demokrati

På sistone har jag allt oftare fått höra ett visst argument användas mer och mer rutinmässigt. Som ni säkert redan vet vid det här laget så lägger jag ganska exakt lika stor vikt vid hur en argumenterar för någonting som vid vad en faktiskt gör; det hör till. Argumentet det handlar om just den här gången är det att allt en demokratisk stat gör har stöd av sin befolkning, och att det är odemokratiskt att kritisera det staten gör; staten blir en slags förlängning av den folkliga viljan, och att kritisera staten blir således att kritisera folket självt.

Ni kanske ser det oroväckande i det här resonemanget på en gång. Det största problemet är förstås att staten likställs med folket, och vice versa - ett folk, en stat, en enhet. Det ungefär lika stora problemet är att folkviljan och demokratin används som argument för ett synsätt som har allt annat än folkvilja och demokrati i sinnet. (Det kanske inte lika stora problemet är att det är ett direkt dåligt argument; just denna aspekt av hur ett argument är funtat har genom historien inte direkt varit den mest centrala, dock, och det känns en aning som att vi fortfarande ännu inte kommit förbi detta stadium än.)

Now, det är förvisso i viss mening sant att en stat består av sin befolkning; det vore inte mycket till svensk stat om det bara fanns, säg, fem människor på hela Sveriges landyta. Grejen är dock att en stat är en sån där sak som uppstår när ett större antal människor befinner sig på samma plats, utan att någon enskild för den skull uttryckligen ville att den skulle uppstå - ungefär som känslan av att stå på scen inför en publik. När publiken är frånvarande så går det hur bra som helst att gå omkring och göra saker på scenen, men när den är där så blir samma saker helt plötsligt så mycket svårare och nervösare att göra. Svårigheten ligger inte i själva scenen eller rummet det befinner sig i, utan i att det finns en massa människor närvarande. Ingen enskild individ i publiken orsakar nervositeten som den som står på scen känner; det är någonting som händer av att alla individer uppgår i en enda enhet, i publiken.

På samma sätt som det inte går att ha en publik utan individer, så går det inte att ha en stat utan en befolkning. Det går däremot inte att säga att individen som sitter i publiken med nödvändighet har samma inställning till föreställningen som alla andra som sitter där; individen är fortfarande en individ, även som medlem av en publik. På samma sätt är det med statens befolkning - att vara en del av den är inte att vara identisk med varje annan del av den. Medborgarskap är en identitet, inte en identiskhet.

Ändå anförs detta som argument mot kritiker av den rådande ordningen och den lokala politiken. Staten är folkets vilja - du kritiserar staten, alltså kritiserar du folket, - alltså är du en förrädare?

Den här argumentationen blir som synes väldigt farlig väldigt fort. Än mer som det anförs av folk som säger sig - och tror sig! - vara demokratins försvarare och bästa vänner. Än farligare blir det om staten själv börjar använda denna retorik i sitt vardagliga umgänge med sina invånare. Då blir det väldigt lätt att bli en demokratins ovän - som när en, säg, med hänvisning till grundlagen anser att den lokala kommunen gjort fel i ett ärende. Eller, än värre, kräver någon slags förklaring varför den gör som den gör.

Nästa gång jag hör någon ta detta argument i sin mun i något annat tonfall än sarkastiskt eller ironiskt så kommer jag personligen att ge denne ett likvärdigt svar på tal: en örfil. Så att ingen aspekt eller nyans av den folkliga viljan går den talande förbi. -