Din säkerhet är inte garanterad

Mina inlägg om säkerhet, staten och dessas natur var inte bara ett klargörande av min ideologiska ståndpunkt - de var även ett slags förord eller en stämningsmarkör inför det inlägg som skulle ha autopublicerats i förrigår, medan jag var i Berlin och diskuterade de subtilare nyanserna av murbyggandets arkitektur med lokalbefolkningen. Det skedde en revolution på området för tjugo år sedan, vilket firades i dagarna tre med mycken pomp and circumstance. Dock så råkade jag schemalägga inlägget till 09/09/11, vilket på tal om inget särskilt är väldigt lätt att förväxla med 09/11/09.

Anywho, jag skulle kunna copypasta det hela till dagens inlägg, men större delen av poängen låg i att jag var där nere medan texten lästes av människor här uppe. Den interna dynamiken och inte minst slutsatsen skulle falla platt så här efteråt, så jag får försöka omformulera lite grann. Och, på viss uppmaning från flamman och/eller bloggaren i mitt liv, berätta lite om hur det var där nere.

Det första en märkte var att det var lite mer säkerhet på plats än det brukade vara. Jag tror det finns visst fog för att säga att om en räknar rent numerärt så var hela Sveriges samlade poliskår ute i tjänst, och några till för säkerhets skull. Det var inte en polis vid varje gathörn - det var fem, och sen tre till därimellan, och ett antal till som omdirigerade trafiken, plus ett gäng som stod och utgjorde en paradigmatisk bild av uniformerad vakt i väntan på att banne mig ingenting ska hända så länge jag står här.

Alla dessa uniformer, polisbilar och säkerhetsfolk som var i rörelse stod i viss kontrast gentemot vad som egentligen firades. För tjugo år sedan föll en av världens mest urspårade polisstater, och vid jubileumsfirandet fanns det lagom mycket uniformerad polis på plats för att förklara ett mindre undantagstillstånd. För tjugo år sedan fanns det en mur som skiljde Brandenburger Tor från Tiergarten; på årsdagen fanns det på samma plats en brutal avspärrning som var ungefär lika lätt att ta sig förbi. Paradoxerna staplades på varandra, som ni märker; republiken mötte sig själv, likt en spegelbild av en spegelbild.

DDR var, namnet till trots, ingen republik. Eller en demokrati. Möjligtvis tysk, även om det kanske finns en viss motvilja mot att erkänna det så här efteråt. Det mest utmärkande för denna stat var att dess koppel inte bara var för löst, utan att det var avslitet och bortglömt sedan länge. Det fanns inga gränser för vad staten kunde göra, och frågan om rättssäkerhet var mer en fråga om statens säkerhet från folkets fria tänkande än något annat. Säkerhetspolisen - Stasi - hade full rätt att vidta ganska precis vilka åtgärder som helst för att se till att invånarna - det tar emot att säga medborgare i det här sammanhanget - höll sig inom de ideologiska ramarna. Att tänka fritt är stort; att tänka rätt är obligatoriskt.

För att återvända till nutid så var det en oerhört märklig upplevelse att gå omkring och se poliskåren göra sin tour de force till den blodlösa revolutionens minne. Samtidigt fick jag kalla kårar av tanken att Murens - med stort M, make no mistake - fall inte riktigt resonerar med de flesta av mina mer samtida goda och rättrådiga medborgare. Denna rysning följdes av ännu en, när tanken på att Sverige mer eller mindre kopierar de metoder den östtyska staten använde för att övervaka sina medborgare - rakt av. Kanske medvetet, kanske omedvetet; kanske vet lagstiftarna om att de klubbat igenom en övervakningsmetod som får Stasis praxis att verka både överbemannade och ineffektiva, kanske tror de att de gör någonting gott för landets och/eller storföretagens säkerhet.

En tredje rysning var insikten att när väl invånarna i ett land - befolkningen som sådan - klassats som ett hot mot säkerheten, och som därmed måste hanteras, så finns det på det hela taget inget som helst som stoppar staten att använda sitt våldsmonopol för att brutalt slå ner samma säkerhetshot. Poliskåren må existera för att garantera och upprätthålla säkerheten, men den är inte nödvändigtvis där för att garantera din säkerhet. Om du som invånare är ett hot mot rikets säkerhet så är det dig de måste hantera, och som vi alla vet så är alla medel tillåtna när status quo övergår i en hotbild.

Med FRA har nu den svenska staten tagit sig an uppgiften att kontrollera så att varje enskild invånare har rent mjöl i påsen. Den som inte har rent mjöl, och som dessutom inte på begäran kan visa upp detta och papper på att det införskaffats lagligen, är inte en medborgare i besittning av rättigheter som måste respekteras, utan en terrorist som genom sin blotta existens hotar rikets säkerhet, och måste behandlas som en sådan tills eventuella motsatser råkar bli bevisade.

Än är det inte för sent att ta lärdom av historien. Än.