Jag har aldrig förstått mig på diagnoskriterierna för alkoholism. Eller, rättare, ett visst specifikt kriterium bland dem - det att en är alkoholist om en dricker ensam.
Om vi går med på att alkoholism är en sjukdom så är det svårt att inte ställa frågan: hur kan det vara ett relevant kriterium? Vilken annan sjukdom kräver att en aktivt engagerar sig i någonting tillsammans med andra? Hur kan en sjukdom, ett biologiskt tillstånd, vara beroende av huruvida en engagerar sig i en viss form av socialt umgänge eller inte? Inte kräver vi väl av cancerpatienter att de måste ha cancer tillsammans med folk för att de ska ha det på riktigt? Eller, omvänt - inte är det väl ett kriterium för förkylning att en har den även när ingen ser den hända?
Det hela fyller mig med metodologiska besvär. Det hela strider mot allt det där om vetenskaplig metod som jag gått och lärt mig under mina år på universitetet. Ett patologiskt tillstånd är ett patologiskt tillstånd, oavsett om det råkar inträffa i grupp eller i ensamhet.
Än märkligare är de försök att bota denna sjukdom som är praxis. På femtio- och sextiotalen, när LSD var lagligt, gjordes studie efter studie efter studie som visade att om en gav en alkoholist en lagom stor dos LSD så skakade upplevelsen om den sjukes tankar och världsbild så pass mycket att denne inte kunde göra annat än att inse att hen var ett svin när hen var alkoholpåverkad, och därmed inte kunde göra annat än att sluta upp med eländet. En dos LSD koncentrerade två och ett halvt ÅRS samlade terapisessioner och djupa emotionella bearbetningar av det inre livet till en enda eftermiddag - men ändå är det närmast tabu att ens tänka tanken att ge folk denna behandling idag. I stället föredras metoder som - bevisligen - tillåts vara tillräckligt ineffektiva tillräckligt länge för att ge tusen och åter tusen barn en barndom de helst inte vill minnas när eller om de överlever den.
Vad vi har är med andra ord en 'sjukdom' vars kriterier är oerhört luddiga - ett patologiskt beteende som är friskt i en kontext är sjukt i en annan. Samtidigt har vi ett botemedel som bevisligen leder till en positiv förändring av beteendet i fråga - som inte får användas, under hot om indragen legitimation för läkare som ens föreslår tanken. Vi har en tillåten sjukdom; vi har ett förbjudet botemedel.
Det är någonting fel med den här bilden. Väldigt fel.
Posts
Rekommenderade texter och videos
-
Läs mina senaste alster i *Bulletin*:
• *Är den demokratiska rättsstaten islamofobisk? »*
*• Den ohållbara gröna bidragskapitalismen »*
Mina senaste tex...
1 day ago
kan man inte se det som att en alkoholist är en en som missbrukar alkohol. således är den som använder alkohol på annat sätt en vad som är tillåtet, eller så som staten tycker att det ska användas, en alkoholist. staten tycker inte att du ska dricka när du är ensam, alltså är du alkoholist. problem solved ^^
ReplyDeleteen annan vinkel är att det finns saker som de flesta skulle klassa som sjuka om man gör det när man är ensam. prata tillexempel. pratar du med dig själv har du sannolikt allvarliga problem eller väldigt väldigt tråkigt. således kan man se det som att om du dricker när du är ensam dricker du för att du vill tränga undan och glömma dina problem. i sociala sammanhang dricker du antingen för att alla andra gör det, för att allt blir så mycket roligare när man är full eller för att du blir mindre nervös. oftast.
sist men inte minst är att om du dricker för dig själv för att du inte kan låta bli ett tecken på att du är beroende.
om vi kör på definition ett så blir den som i all ensamhet får för sig att för första gången prova på lite whiskey, bara för att prova, och sedan upptäcker att hen inte gillar det en alkoholist. per definition, då hen dricker i ensamhet. det blir en oerhört problematisk situation, det där.
ReplyDeletedefinition två blir också problematisk, då den gör att alla som övar på någonting socialt i ensamhet per definition blir sjuka. ta oss retoriker när vi övar in ett tal, eller en skådespelare som bankar in sina repliker via upprepad solitär repetition. även om vissa skulle klassa oss som dekadenta subhumanister utan att ens blinka, så är sjukdomsstämpeln lite att ta i.
det finns mycket att vrida och vända på när det gäller att definiera sjukdomar. definiera dem för snävt, och du exkluderar vissa av de drabbade; definiera dem för brett, och hela yrkeskårer inkluderas via sin verksamhet.
jag är dock mer inne på lösnings-spåret. om ett drogberoende kan sparkas på genom att använda en annan drog - vad är problemet med att go for it? egentligen?
behövs nog lite kliniska tester för att kunna skriva ut en sådan medicin, och jag tror inte att man skulle komma fram till att de negativa bieffekterna är så pass försumbara att det går att ge till missbrukare..
ReplyDeletemen om det är så att det inte finns några påtagliga bieffekter, ptja, då är det väl gammal hederlig moralism som står i vägen :p
de enda som dör av LSD är sådana som tar överdos på grund av att de inte har någon aning om hur stor en dos är. och denna okunnighet beror på att det i och med kriminaliseringen av substansen i fråga inte finns någon legitim plats att fråga om information på. [Flashbacks forum räknas inte.] still - kliniska studier är alltid bra att ha. empiriskt underlag av långvarigt användande finns onekligen att få tag på.
ReplyDeleteeventuella andra bieffekter, förutom självinsikt, av framgångsrikt användande är att en blir intresserad av informationsteknologi och flyttar till Silicon Valley för att ta anställning i ett startup-företag. huruvida det är positivt eller negativt är en öppen fråga. xD
13:37. elit.
ReplyDelete