Baconfeber

Folk är något oroade för det här med baconfeber, och uppmanar var man, kvinna och mineral att gå och vaccinera sig. Vissa gör det, andra inte; jag tillhör den kategori som ligger närmare 'inte'.

Nu kanske ni undrar - är jag vaccinmotståndare? har jag en dödslängtan? är jag dum i huudet? är jag självisk och utan respekt för mina medmänniskor?

Svaren på dessa frågor är nej, tenta, förhoppningsvis inte och ibland. Men anledningen till att jag låter bli att leta upp en ledig spruta och göra mig själv semiimmun mot den massmediala hysterin - om än inte mot själva sjukan - är att jag från alla håll, kanter, vårdcentraler och deras besökare hör att det är akut brist på vaccinet överallt. Inte bara i vissa enstaka fall, utan överallt. Och inte bara akut brist som i "har bara kvar ett par doser när dagen är slut", utan "klockan är 10:15 och vi har inga fler sprutor att ge, försök igen i morgon".

Now, jag tillhör ingen riskgrupp. Jag är ung, jag är frisk, jag handlar närmast dagligen i en affär som ligger en mil bort och jag är rent generellt ganska svårdrabbad av sjukdomar. Som ung, stark, frisk, välmotionerad och fungerande rent immunologiskt sett så känns det lite, ah, själviskt att frånta någon som de facto kommer att drabbas hårdare av det hela om det skulle råka bli någonting av det. Om det inte finns doser för sådana som har mer av en medicinsk historia än jag, så finns det visst fog för att säga att det nog inte vore en bra idé av mig att stjäla av de doser som faktiskt finns.


Nu tror jag förstås inte att svininfluensen kommer att bli den massiva och civilisationsomstörtande pandemiska våg av massförstörelse som folk går omkring och oroar sig för, men i alla fall. Mitt beslut att låta bli vaccinationssaken är mindre själviskt än vad de mer onyanserade förespråkarna för åsikten att alla ickevaccinerade är samhällsförrädare kanske antyder.