Säkerhet 3

Det finns ett gravt metodologiskt problem med att konstant öka säkerheten för att förhindra att onda ting händer: det har en irriterande tendens att inte fungera. Hur många spärrar en än sätter upp, hur många kontroller en än gör, hur många vakter en än positionerar ut, så finns det alltid en viss risk att det onda kommer att inträffa ändå. Eller, risk och risk - det KOMMER att inträffa, bara att det denna gång kommer att vara orsakat av och riktat mot snarare än trots den säkerhetsapparatur som byggts upp.

Det ligger i sakens natur - om någon verkligen, verkligen, VERKLIGEN vill utföra ett terrordåd så kommer de eventuellt att lyckas. De kommer att smyga förbi alla hinder, muta alla som behöver mutas och, om inget annat kvarstår, i berått mod avrätta den stackare som _inte_ låter sig övertygas om att hänga på. Det ligger i sakens natur eftersom den som vill begå ett terrordåd per definition inte har någon större kärlek till den rådande ordningen, och denna anti-kärlek inkluderar dess representanter och institutioner. När våldet talar har en röst på säkerheten ingen legitimitet; när våldet är den enda röst som kan tala är säkerheten förfelad.

Att trissa upp säkerheten förhindrar alltså inte det den är avsedd att förhindra. De allra grövsta brotten kommer att inträffa ändå, och de kommer att bli allt grövre ju fler moment som ställs mellan brottsling och brottshandling. Vad som däremot förhindras - med klandervärd effektivitet - är vardagliga människors vardagliga göranden och låtanden. Varje moment som ställs mellan brottsling och brottsutövande är också närmast per definition någonting som ställer sig mellan oss och det vi gör till vardags; inte på samma sätt som varje person under 25 utan att rycka på axlarna kan kalla sig kriminell, utan på så vis att de åtgärder som kan tillämpas på brottslingar även kan - och kommer - att tillämpas på misstänkta brottslingar. Och, som konsekvens, även oskyldiga.

Det går att se på det hela som en väg. En lång, rak, välvårdad motorväg lämpar sig väldigt väl för att ta sig från A till B i en rask takt. En lång, rak och välvårdad stadsväg duger den med, så länge en ser upp för fotgängarna. Now, säkerheten jag talar om är tänkta att skydda just fotgängarna - de är trafikljus. Att stanna för ett trafikljus på sin resa mot någonting gör inte så mycket. Att stanna för två är lite småirriterande, men det går. Tre börjar bli tjatigt, fyra är på gränsen och fem är tillräckligt för att få vem som helst att spontanrecitera Dante. Med kraftigt patos.

Ni ser säkert tendensen. Ju fler rödljus, desto mer irritation; ju fler säkerhetsmoment, desto mer irritation. Men om någon bestämmer sig för att strunta i allt och gå bärsärkargång så räcker inte ens en armé av röda ljushuvuden, utan det går hur bra som helst enligt naturens lagar att köra hur fort och hur fel en vill. Och under tiden meja ner precis så många oskyldiga fotgängare som råkar komma i vägen.

Ökad säkerhet leder alltså inte till minskad brottslighet. Det leder till mer koncentrerad och mer spektakulär brottslighet, men absolut inte till mindre sådan. Det leder däremot till en allt större irritation och missnöjdhet hos den oskyldiga befolkningen, som inte bara drabbas av dess effekter, utan även måste finansiera den med sina skattepengar.

Så - i all oskyldighet, hur mycket säkerhet behöver du inte ha? Nu är en bra tid att otvetydigt berätta detta för din omgivning, ty den är just nu i full färd med att bygga ett säkert samhälle med all den trygghet du aldrig någonsin kommer att kunna lämna. -