Brott, straff och godtycke

Det finns en liten liten aspekt av brottsbegreppet som går många förbi. Denna aspekt är att brott är det som i lagen definieras som ett brott - varken mer, varken mindre. Ingenting i varats fundamentala natur säger att någonting är brottsligt; Dug har inte på ett otvetydigt sätt proklamerat att vissa handlingar utan pardon är brottsliga; ingenting i handlingarna själva säger att de är brottsliga. Det enda som skiljer en vanlig handling från en brottslig sådan är att lagen har definierat den brottsliga om just brottslig. Det är allt.

Now, eftersom människor inte föds med en full och komplett kunskap om alla lagens påbud så är det nödvändigt att utbilda dem om just vad som är lagligt, och än mer vad som inte är det. Ett sätt att göra detta är att berätta för folk att vissa saker är olagliga och sedan vänligt uppmana dem att inte göra dem. Ett annat sätt är att med brutalt våld omhänderta och frihetsberöva de som råkar bryta mot lagen och sedan högljutt proklamera att detta kommer att drabba ALLA dom gör någonting liknande. Det förra sätter är diskursetiskt riktigt; det senare är statlig praxis sedan före Ninevehs tid.

Anledningen till att folk spärras in när de bryter mot lagen är dels för att straffa dem, så att de inte får för sig att göra det igen. Det är också, ifall det är uppenbart att personen skulle få för sig att göra det igen, så att denne inte ska KUNNA göra det igen (det är nog rimligt att anta att 'det', vad det än är, borde vara relativt svårt att göra medan en är inspärrad). En tredje och viktigare anledning är dock för att statuera exempel för de som inte utfört brottet, att påminna alla som råkar vara på plats att lagen fortfarande gäller och att det fortfarande finns vissa konsekvenser att bryta mot den. Denna tredje anledning kallas vanligtvis brottspreventiv; preventiv som i preventivmedel.

Som ni alla vet så har våra ömma lagstiftare bestämt sig för att kriminalisera fildelning, Inte bara illegal fildelning, utan fildelning som sådan; jag vet inte riktigt vad tanken med det är, men de gjorde det i alla fall. Detta samtidigt som vi med allra största säkerhet vet att en ganska stor andel av dagens ungdom fildelat i sitt liv, och dessutom gör det på mer eller mindre vardaglig basis. Vi har alltså en situation där någonting som ungdomar gör till vardags har gjorts till någonting brottsligt.

Tanken med att spärra in folk är som sagt att genom avskräckande exempel förhindra att folk bryter mot lagen. Denna logik fungerar någorlunda när det rör sig om brott som sker undantagsvis; även om vi kanske känner ett akut och överväldigande behov av att mörda våra grannar så kanske vi inte vill sitta inspärrade de närmaste femton åren, och därför står vi ut med dem ett tag till. När det gäller brott som en har utfört dagligen under lång tid, och som dessutom utförts av större delen av ens kamrater i samma omfattning, så blir straffets effekt annorlunda.

Att staten ingriper mot en rånare eller en mördare in action är en sak; det finns en klar anledning och orsak till ingripandet, och det går att förutsäga att polisen kommer att vara smått brutal när de kommer inom räckhåll. När det gäller sådant som fildelning blir det lite värre, dock. En vet att en själv har gjort det, och att alla andra också har gjort det, men en vet inte om eller när staten kommer att ingripa. En vet inte om eller när polisen kommer att knacka på ens dörr; en vet inte om ens dator kommer att vara beslagtagen eller inte när en kommer hem. Sannolikheten är inte helt stor att det ska hända den här gången heller, men det är fortfarande en reell möjlighet, och denna möjlighet är en brutal känsla till oro. Kommer de att komma idag, eller i morgon? I övermorgon?

Denna ovisshet får statens ingripanden att framstå som godtyckliga - den drabbar vissa människor, men inte andra. Den drabbar vissa brottslingar med lagens långa räckvidd, men låter deras medbrottslingar gå fria för precis samma brott. För tilliten och tilltron till staten och rättsväsendet är det här ingenting annat än ett sammanbrott - rättsväsendet är inte längre någonting som upprätthåller Lag, Ordning och Moral, utan mer en monolit av godtycke som eventuellt kommer att drabba dig och alla du känner med ett omotiverat hårt straff för en harmlöshet du utförde förra året. Lägg även till att en enligt formuleringarna i IPRED faktiskt inte ens måste ha utfört harmlösheten i fråga så blir det ännu värre.

Syftet med kriminaliseringen är förstås att minsta fildelandet. Syftet med att minska fildelandet är, troligtvis, att en ska köpa fler 'original'. Problemet med kriminaliserandet är att folk blir rädda för att helt utan förvarning drabbas av ett ingripande från statens sida, och att de sedan lever med denna rädsla i bakhuvudet under större delen av sin vardag. Och rädda människor går inte på bio, rädda människor köper inte skivor, rädda människor headbangar inte på konserter, rädda människor köper inte t-shirts med sina favoritmusikers motiv, rädda människor är inte med i fan clubs, rädda människor drar inte med sina bästa vänner på festivaler, - rädda människor konsumerar inte; rädda människor är rädda.

Och rädda människor gömmer sig. Eller, om de inte kan gömma sig, så tvingas de eventuellt in i ett hörn och angriper den upplevda orsaken till sin rädsla. Med våld, om så tycks vara den enda utvägen.

Syftet med kriminaliseringen är att eliminera ett vardagligt beteende. Dess effekt är dock att inkorporera en ständig och konstant rädsla i vardagen. Inte en rädsla för brottslingar, inte en rädsla för terrorister, utan från den institution som sedan tiden före mannaminne utgjort det enda skyddet från dessa.

Vem ringer en när det är polisen en är rädd för?