Nineveh

Det är bibliskt inspirerade tider just nu, så det känns som en bra idé att börja förklara grejen med de ständigt återkommande referenserna till denna mytomspunna plats kallad Nineveh utifrån dess beskrivning i just Bibelen. I Jonaboken använder Dug en ytterst egen övertalningsmetod för att fösa iväg den motvillige Jona till Nineveh - Hen försätter henom i magen av en val tills hen bestämmer sig för att det kanske är en bra idé att bege sig dit trots allt. Det kan kanske tyckas vara en något icke-intuitiv form av retorisk handling, men Dugs vägar äro som vi alla vet outgrundliga.

Så. När vår motvillige profet väl släpat sig hela vägen till Nineveh så får vi veta att det är en stad av en viss storlek. Ni vet - den sort där en går in i den från ena hållet och kommer ut på andra sidan efter tre dagars mer eller mindre oavbrutet vandrande. Jag är inte säker, men jag tror det är den sortens stad vi i lite mer moderna termer kallar för en bloody stor stad.

Grejen med Nineveh är inte att det var en stor stad. Inte ens att den fortfarande skulle vara relativt stor om den fortfarande fanns. Nope. Grejen är att det var en stor stad i Assyrien, ett rike som hade cirka ett och ett halvt tusen år av glansdagar, - vilket, om vi ska vara ärliga, är fruktansvärt många glansdagar. Och det kunde vara så många glansdagar på grund av den metod den assyriska statsmakten använde för att hålla ordning på befolkningen.

Now, det här var fruktansvärt länge sedan. Det är före antiken, före för-antiken, före tiden före för-antiken. Att kalla det för länge sedan är som att kalla en apelsin för lite mindre än en fem kilos vattenmelon - det fömedlar inte riktigt den skillnad i dimension som behöver förmedlas. Grekerna må vara filosofins grundare, men när det kommer till det här med att upprätthålla imperier och statsmakter så var assyrierna först, störst, bäst och under inga som helst former vackrast.

Så. Assyrierna trodde stenhårt på det här med att statuera exempel. Vilket de gjorde - hårt, brutalt och skoningslöst. Om någon del av riket fick för sig att göra uppror så var svaret givet: samla tio tusen av upprorsmakarna (eller folk som råkade stå i närheten), peta ut ögonen på dem, bygg pyramider av deras kroppar och låt detta vara en varning till alla som ens tänker tanken att försöka göra någonting liknande. Och OM de skulle vara dumma nog att försöka igen - well, då bränner vi ner hela staden och låter detta vara det varnande exemplet för framtiden. Eller, varför vänta på att de gör uppror - vi tar den där random staden och bränner ner den ifall någon skulle råka behöva en påminnelse om det hälsosamma i att inte tänka tanken att försöka något.

Det här pågick i över tusen år, och av självklar anledning så höll staten koll på hur mycket som hade gjorts och när. Om en läser de olika dokumenten från den tiden så får en en oerhört klar bild av hur en typisk regent av den tiden agerade. I generation efter generation förs det in nya antiterroristaktioner i rullorna - brände fem tusen människor levande, raserade en stad, dekorerade hela stadsmuren med avhuggna människohuvuden etc. I över tusen år.

Och alla statsmakter sedan dess har anammat ett liknande mönster för hur den egna överlevnaden ska se ut. Det är svårt att vara ett dominerande imperium i större delen av civilisationens vagga i över tusen år utan att bygga in några outrotbara traditioner i hur statsbyggande går till. Våld mot det egna folket var, som synes, inte helt ovanligt,  och vad än grannfolken fick för sig att göra i termer av folkmord så kunde de bara peka på assyrierna och säga att det inte är lika illa som att bo där borta.

Ni kanske förstår grejen med Nineveh nu. Det är den utgångspunkt alla västerländska stater sprungit fram från, vare sig de vill erkänna det eller inte. Det finns därför all anledning att se till att den inte förfaller tillbaka dit igen - vilket den, steg för steg, har en tendens att göra. Det är, med andra ord, en bra kortform för "sedan historiens gryning har staten varit det den har varit".

När vi ändå är inne på det så kan vi avsluta historieberättelsen med att säga att Nineveh eventuellt föll och raserades. Inte primärt på grund av dåligt ledarskap, dock - den siste mannen på tronen var en rätt genomsnittlig statschef, med de vanliga slakterna av tusentals på sitt schema. Medan han gjorde det han gjorde så passade babylonierna på att ställa till med allehanda upprorliga besvär, vilket som ni förstår är lite småjobbigt, så han gjorde sig av med den dåvarande administrationen och satte in sin pålitliga kusin som lokal ledare i Babylon. En skulle kunna tro att bekymren tog slut där, med den hederlige och allt igenom lojale kusinen på den lokala tronen, men när även han gjorde uppror så var domen självklar: Babylon måste dö.

Så. Sagt och gjort. Den ständigt vältränade assyriska armén mobiliserades och skickades iväg mot Babylon för att statuera exempel. När de kommit ungefär halvvägs så fick skyterna - föregångarna till den mongoliska horden - för sig att det vore en oerhört bra idé att ge sig på assyrierna. Så de skred till verket utan större pardon, och med den assyriska armén upptagen med att göra sin grej någon annan stans så gick det lite lättare än väntat att inta staden. Och när de ändå var där så passade de på att plundra, rasera, bränna, våldta och allt det där andra som ingår i intagandet av städer. Efter det så var det inte mycket till vare sig stad eller stat kvar, och det assyriska imperiet föll ut ur historien, till förmån för babylonierna och mederna som sedermera blev det de blev.

Det är något av ett antiklimax att en stat som begått systematiskt folkmord i ett och ett halvt millennium föll på grund av den mongoliska horden snarare än på den inneboende orimligheten i deras sätt att administrera saker. Det ger liksom fel lärdom till den som lär av historien, på något vis.