Extremism

Jag får vissa indikationer (hur kommer det sig att mina indikationer så väldigt sällan kommer i kommentarsform) om att jag var lite extremistisk igår. Våld, maskingevär, revolution - vad är grejen?

Grejen är den att jag skrev om statens våldsmonopol, och om the founding fathers sätt att hantera problematiken kring denna. Det ska inte ens för ett ögonblick stickas under stol med att dessa revolutionära och skäggiga hattbärare var extremister. Jag vill inte sticka hål på någon eventuell pacifistisk-kommunistisk fantasi, men det finns ingenting sådant som en konservativ revolution. Det var inte direkt så att de skrev en självständighetsdeklaration efter att i all vänlighet frågat den lokala brittiska guvernören om att lämna de stackars kolonisterna ifred av ren humanitär medkänsla. Det är inte riktigt så det fungerar.

Så. Om nu författarna till den amerikanska konstitutionen är att betrakta som extremister, vilka andra faller inte in i samma kategori av bara farten? John Stuart Mill? Robert Nozick? John Rawls? John Locke? Adam Smith? - Eller, om vi talar om lite mer samtida extremister, Rick, Blogge, Emma, Farmor Gun, Livbåtsfolket, Mikusagi, Rasmus projO, Tankefelsgänget, jag, veganer, studenter, samtliga medlemmar av Piratpartiet...

Det känns som att övergången från vanligt engagemang till extremism är något luddig nuförtiden. Det ena tolkas lätt som det andra, särskilt som det går ut över mer normala och hälsosamma sysselsättningar som att titta på teve och vara nöjd med allt som livet ger.

Att våra goa skäggstubbar till konstitutionsgrundare är att betrakta som extremister leder eventuellt till en brutal urvattning av begreppet. Till sist blir varje kritiker av den rådande ordningen en sådan. Ändå är det svårt att komma ifrån att revolutioner och revolutionärer är något av det mest extrema som står att finna.

Det här är värt att rynka pannan över ett tag till.