Diskursanalys

Ungefär en tredjedel av mina läsare slutade läsa redan när de såg rubriken. Well, när de såg rubriken och att inlägget var längre än fem hundra ord; självcensur är märklig på det viset. Folk kan i ett sammanhang tala vitt och brett om fördelarna med fri information, yttrandefrihet och förbud mot statlig inblandning i vad folk får och inte får läsa, för att sedan i nästa ögonblick vips applicera ett oerhört raffinerat filter på världen som utesluter vissa brutalt subjektivt utvalda saker från listan över saker som är möjliga att ta till sig. Väldigt många har en vag idé om att "svåra texter" är omöjliga för dem att ha någon som helst nytta av, så de stänger av sitt tänkande så fort de ser ens röken av en susning av sådana.

Det är lite märkligt, det där.

Anywho, det känns som att den här Magnihasa-saken har börjat nå den punkt då jag kan titta på den och utläsa vad jag skulle göra i diverse situationer om jag hade den empiriska oturen att råka hamna i dem. Kanske inte riktigt situationer som de som tycker upp i 24, eller vad jag väljer för pålägg på pizzan, men ändå. Det torde vara relativt enkelt att bygga en fungerande politisk argumentation för att jag skulle göra x snarare än y i situation s under omständighet a - utifrån ett urval av mina hundraåttio-isch inlägg. WWMD, på tre ungefär.

Så. Låt oss säga att jag var i Köpenhamn i syfte att demonstrera och i stället blev ett offer för dansk signalpolitik. Dvs hamnade i någon obskyr förort av staden under otryggt förvar av trygghetens och säkerhetens bevarare. WWMD?

Well, steg ett i vår diskursanalys vore förstås det definita inlägget om individens makt i alla situationer, som inte går att tolka på annat sätt än att det alltid finns utrymme för att göra någonting. I sig självt skulle det dock inte utgöra en representativ bild, vilket syns inte minst av ett nyskrivet inlägg om makt och maktlöshet. I kombination med inläggen om staten och dess våldsmonopol så finns det en god grund att argumentera för organiserandet av någon slags kollektiv aktion innefattandes bruket av individens makt på ett sådant sätt att det hade en omedelbar men inte helt definierbar effekt.

Now, fysiskt våld är uteslutet, eftersom varje stat sedan tids gryning (Nineveh) givit sig själv rätten att avrätta våldverkare på plats. Varje lag som någonsin stiftats har som enda garant för sin efterlevnad beväpnade människor i uniform som inte ser några problem med att banka på folk som inte följer dess påbud. Så. Inget fysiskt våld. Att göra våld på situationen kommer väldigt mycket i fråga, dock.

Det finns vissa sociala regler som måste följas, även i oförutsedda sammanhang. Den mellanmänskliga sfären har en viss dramaturgi som vi människor/skådespelare ansluter oss till, och om vi misslyckas med att spela vår roll i den situationella genren så misslyckas vi socialt. Om vi i stället misslyckas medvetet och konsekvent så gör vi våld på situationen - vilket omdefinierar den, och gör den till någonting annat än den skulle vara om vi spelade med.

Så. Där är vi, inspärrade i statens trygga händer. WWMD?

Argumentationen hittills tyder på att jag skulle samtala med mina fysiskt närmaste och samstämmigt börja sjunga någonting tillsammans med dem. Inte någonting om polisjävlar eller fascistsvin - nope. Det vore att konformera sig till förväntningarna på ett negativt och icke-konstruktivt vis, vilket är dåligt och destruktivt. I stället någonting annat, som, säg, ledmotivet till Bumbibjörnarna eller någonting annat helt oväntat. Om tillräckligt många hakar på så blir effekten, well, något pinsam för våra ömma trygghetsvärdar.

För att inte tala om nyhetsvärdet.

=

Målet med den här bloggsaken är inte att metodiskt sparka ut metodologiska tankar, tips och tricks till intresserade förbipasserande ett inlägg i taget. Den som känner sig manad ska kunna grotta ner sig i något av huvudspåren och efter ett intresserat läsande komma fram till att, okay, den här människan har en viss inställning till saker och ting, och denna inställning kan formuleras och relateras till. Därav inläggen som till synes slutar utan att en poäng dyker upp; poängen är inte än. Poängen är den samling av inlägg som kommer att vara på plats om två-tre år, och som alldeles just nu börjar anta en viss form.

Det skrivs mer för framtida referens än som samtida kommentar, med andra ord. Vilket också är anledningen till att dagsaktuella nyheter inte dyker in så ofta annat än som utbytbara ursäkter att ta till orda - ingen kommer att minnas dagens bombnyheter om fem år, lika lite som du minns 2004 års kändisskvaller utan att bli direkt tillfrågad om det.

Tanken är att någon, någonstans, i en framtid utanför min livsvärld kommer att läsa det här, göra någon slags analys av typen ovan - explicit eller implicit - och sedan använda denna analys för att göra någonting vackert, någonting som inspirerar andra att i sin tur göra liknande saker. Tanken är att någon, någonstans, efter en läsning ska tänka att "hmm, det här kanske inte är så svårt trots allt", och sedan ge sig ut och banka magnifikt på verkligheten.

Varför tror du jag valde just Magnihasa, av alla möjliga och omöjliga namn?