Textmassa eller massa text

Ibland händer det att jag letar upp hylla G i mitt ömma universitetsbibliotek och bläddrar omkring lite i bokarna som står där. Det är ett sånt där utslag av nostalgi som jag drabbas av ibland - ett utslag av det komplicerade slaget, då det rör sig om en nostalgi efter en tid då jag gick omkring och tänkte tillbaka på en tid före denna tid.

Det ironiska i det hela är att jag varit mer intresserad av och läst mer om litteraturvetenskap på senare år än jag var och gjorde i denna bakåtlängtade tid då jag inte var särskilt intresserad av men ändå läste just litteraturvetenskap. Det tycks vara ett återkommande fenomen med de ämnen jag läser, men desto mer med just detta då det var mitt första och, som sådant, den utgångspunkt som alla senare ämnen jämförs med. Särskilt de som innehåller någon form av text.

Jag gjorde för tid sidan en något avrundad uträkning, och kom fram till att om jag skulle lyckas med min ambition att pytsa ut ett inlägg (med lagom stort omfång) om dagen - varje dag - så skulle jag vid årets slut ha skrivit i runda slängar 400 sidor text. Now, jag är den förste att erkänna att jag missar några dagar lite då och då, och ibland även tar mig för att blogga lite när jag inte hinner skriva - men ändå. Tanken är något tillnyktrande, och som den litteraturvetare jag är så kan jag inte låta bli att tänka lite kring huruvida det inte vore lättare att bara sätta sig ner och skriva den där boken på en gång, i ett svep och i en enda sammanhängande enhet.

Efter lite avrundat tänkande kom jag fram till att det finns vissa saker som talar för att det är lättare att skriva 400 sidor blogg, och vissa saker som talar för att det är lättare att skriva 400 sidor bok. Ni vet. Å ena sidan, å andra sidan.

Att skriva 400 sidor blogg har egenheten att varje inlägg kan vara sin egen lilla självtillräckliga enhet, som kanske eller kanske inte har någonting med de andra 364 inläggen att göra. Det går därför att, med en smula kreativitet, ta någonting litet och göra ett inlägg av det - så som, säg, dagens aktuella händelser. Detta är både en fördel och en nackdel. Fördel, i och med att det inte krävs så mycket planering och koordinering; nackdel i och med att det krävs att en varje dag sätter sig ned och funderar över vad som ska skrivas, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Frihet och lätthet att komma igång, å ena sidan, och skrivkramp och generell undran om vad nästa inlägg ska handla om å den andra.

Att skriva 400 sidor bok kräver onekligen en hel del planering - det ska ju trots allt vara en sammanhängande enhet med en början, väldigt mycket mitt och sedan ett slut som belönar läsaren för den ansträngning hen uppvisat. Det går alltså inte att börja i ena änden och sedan pågå tills det blir klart, som med ett blogginlägg; för att det ska bli någonting ordentligt av det hela så måste det till någon slags planering redan från ord ett. Å ena sidan. Å andra sidan så tenderar själva skrivandet många gånger mest vara att fylla i de streckade linjerna som planeringen lade upp, med vissa mindre förändringar om det visar sig att en råkade måla mellan punkt 3 och 7 snarare än mellan 3 och 4. Fördel i att det är lätt att hålla igång tempot när snöbollen väl är i rullning; nackdel i att det krävs en massa fösande för att få igång den.

Det är märkligt, det där, hur en nostalgi efter en tid som flytt kan få en att börja tänka i litteraturvetenskapliga banor igen. Ack. Om ändå jag visste då vad jag vet nu. -