Upphov, rätt och diskussion

Alla föräldrar drabbas någon gång av fenomenet att barnet anser att det är onödigt att göra någonting, och grundar detta i att det finns ett fullgott alternativ. Det vanligaste exemplet är förstås att inte vilja läsa en viss bok då det finns en filmatisering av den. Now, vi vet alla att det finns vissa fördelar med att ta till sig historien i bokform - vanligtvis - men det är inte alltid helt självklart hur vi ska argumentera för att få barnet att läsa boken i stället för att se filmen.

Det finns, för att avrunda det till närmaste tretal, tre sätt att närma sig denna retoriska situation. Det första är att påpeka att boken innehåller mer innehåll än filmen, och att det därför är en annan upplevelse att ta till sig storyn i bokform än på något annat vis. Det andra sättet är att hålla med om att filmen är bättre, och att det vanligtvis förhåller sig så - nya medier äger gamla medier. Det tredje sättet är att påpeka att olika medier har olika egenskaper, och att det därför är olika från fall till fall hur väl ett visst innehåll fungerar i en viss given form.

Eller, lite kortare: förorda böckerna för att de är böcker, förorda filmen för att det är ett nyare än medium än böckerna, eller skjuta upp omdömet om det hela tills bägge är rättvist bedömda.

Eller, ännu kortare: gammalt bra, nytt bra, eller bägge har sina förtjänster.

Vanligtvis tenderar debatten om gamla vs nya medier att stanna i något av de båda två första alternativen, och urarta till ett rent skyttegravskrig där företrädare för dessa slungar formelartade formuleringar mot varandra och i största allmänhet ser ovillkorlig kapitulation från den andra sidan som det enda segervillkor de kan gå med på. Detta är förstås ett inte helt optimalt diskussionsklimat, men likväl är det det vi förfaller till lite då och då.

HAX lyckas på ett strålande vis framföra den tredje åsikten i en inläggsserie på tre som publicerades igår. Den handlar om just böcker, och om de förändrade produktionsvillkor som rör deras tillblivande. Det gamla och det nya smälter ihop så pass mycket att det närmast blir ett nostalgiskt tidsfördriv att hänge sig åt att debattera skillnaden gammalt/nytt - skyttegravarna må vara grävda, men allmänintresset har byggt en spårvagnslinje som släpper av en på endera sidan av slagfältet, och att förflytta sig från ena sidan till det andra är inte den enorma mentala omställning det brukade vara.

Förhoppningsvis tar alla inblandade till sig detta - inklusive Kulturskaparna, Netopia, DN och andra som inte riktigt vågat ta sig upp ur sin sida av det hela. Och, förhoppningsvis, även de mer rabiata ärkepirater som av ren principiell idioti gräver ner sig på andra sidan.

Vi behöver inte vara överens om allt, och vi kan bråka i oändlighet om huruvida ett visst innehåll är bäst i bok, blogg eller film - men vi behöver fortfarande lyfta debatten till en nivå där vi uppnått den oenighetens gemenskap som krävs för att kunna hålla en rationell diskussion kring det medielandskap vi bor i.

Eller, rättare - kan de inblandade sluta behandla sina meningsmotståndare som barn, och börja ta till sig den helt plötsligt väldigt gemensamma sidans argument. Snälla?