Ansvar och det demokratiska samtalet

Ta en titt på följande meningsutbyte. Tänk inte närmare på det som sägs - titta bara på formen.

A: Rent statistiskt tenderar de som föds in i familjer av traditionellt arbetarklasstyp i traditionella bruksorter att förbli arbetarklass även i vuxen ålder.
B: Det är inte sant! Jag känner en som föddes i en bruksort i en familj som arbetat i bygdens fabrik i flera generationer, och hen är doktorand nu!

Du känner kanske igen formen på B:s argumentation. Hen tar fasta på ett mycket specifikt exempel som talar emot en mycket väl utvald del av A:s påstående, och framför det som om det omkullkastar hela resonemanget som sådant. Det spelar ingen roll om A kan lägga fram ett halvt berg av statistiska analyser över människors sociala mobilitet de senaste 150 åren, eller citera Bourdieu både fram- och baklänges ur minnet - B känner en arbetarklassmänniska som är doktorand, och sålunda är allt utrett!

Den här formen av argumentation är extremt vanlig. Jag skulle kunna ondgöra mig över att den är intellektuellt ohederlig, gör det omöjligt att föra ett rationellt samtal kring en företeelse och på det stora hela gör projektet att fösa demokratin åt ett mer deliberativt håll så pass mycket svårare - men det är inte poängen jag vill föra fram. Det jag vill ha sagt är att den här argumentationsformen är så pass vanlig eftersom den fungerar, och det oroväckande väl.

Låt oss säga att det läggs fram ett förslag om förändring som skulle leda till att trafiksituationen i en viss bygd förbättrades markant, att miljön i området märkbart skulle gynnas, att de närmaste fem berörda städerna skulle kunna införa gratis kollektivtrafik, att barnen skulle kunna gå eller cykla till skolan utan att behöva riskera att bli påkörda och den lokala ekonomin kommer att stimuleras till att bli regionens största de närmaste årtiondena. Oh, och så måste vi flytta på ett gäng sälar.

Now, märk här hur snabbt hela förra stycket väldigt fort fokuserar in på sälarna. Vi vet ju alla att sälar är gulliga, söta och i vissa ögon vår lokala närmiljös motsvarighet till delfiner. Sälar är bra, och sålunda blir det dåligt att flytta på dem. Allt där snacket om vaddetnuvar som lades fram innan sälarna kom på tal - finns inte längre.

På samma sätt är det med Piratpartiet och vår inställning till nätcensur. Vi försöker påpeka att ett ocensurerat internet är en förutsättning för det demokratiska samtalet, att ett ohindrat och fritt flöde av kommunikation är av fundamental vikt för en rationell diskurs rörande samhällsfrågor, och att varje ingrepp som syftar till att införa hinder för detta därmed också samtidigt är ett ingrepp som resulterar i hinder för det rationella demokratiska samtalet. Vi försöker, och får sedan finna oss i att vår syn på saken blir brutalt bortblåst när någon råkar nämna att det däringa internätet av någon tusendel av en hundradel av en procent av dess användare används för att sprida barnporr.

Och - wham! Så fort ordet nämnts så har allt glömts bort. Vem behöver övergripande demokratiska principer eller en klar bild över vilka saker som hör till ett demokratiskt samhälle och vad som inte gör det när vi alla vet att barnporr är dåligt?

Det här är mitt 300:e inlägg. Med detta vill jag ge en brutal 300-spark till tanken att en viss liten futtig ytterlighet av en aspekt av ett världsomspännande kommunikationsnät är tillräcklig för att motivera ett omfattande ingrepp i vår demokratiska rättighet att utan statens inblandning kommunicera fritt med varandra. Det är fruktansvärt oansvarigt att låta känslorna för en viss liten sakfråga - hur hemsk denna än är - ställa sig i vägen för bruket av sunt förnuft.

Vi har inte råd att låta ytterligheter sätta dagordningen. Internet är större än så. Samhället är större än så. Vårt ansvar som deltagare i det demokratiska samtalet är större än så. -