Rättvisa, you say?

Rättvisa har varit ett ämne för politisk diskussion de senaste tre tusen åren, och det är än mer också temat för denna veckas bloggdebatt a la Kent. De av er som läst mina tidigare inlägg i samma debatt har kanske märkt att de många gånger utgör kommentarer kring debatten och dess ämne som sådant, snarare än inlägg av karaktären "vi ska absolut göra X, det är X jag står för och det så mycket att X ska vara inristat på min gravsten". Och, eftersom jag är konsekvent med mig själv så har jag inget annat val än att göra det igen.

En av de stora skiljelinjerna mellan höger och vänster är frågan - spelar rättvisa någon roll? Eller, rättare, kan vi i samhället leva med att det finns en viss grad av orättvisa?

Vänsterns svar har traditionellt sett varit att, nä, det kan vi inte, och vi måste göra vårt bästa för att komma till rätta med detta genom att utjämna sociala skillnader och skapa ett sant jämlikt samhälle. Högerns svar har varit att individuell ojämlikhet tjänar som ett incitament för individer att sträva mot att prestera och söka sin lycka, vilket har som samhällelig effekt att fler individer "lyckas" och bidrar till att samhällsekonomin som helhet växer.

Vänstern ser som synes jämlikhet som ett självändamål, medan högern inte nödvändigtvis ser ojämlikhet som ett självändamål. Men - tillbaka till rättvisan proper. Rättvisa är ju, trots, allt, mer än bara en funktion av en snarlik materiell standard.

Det är även relaterat till vilka möjligheter medborgarna har att bli framgångsrika med sina liv. Om möjligheterna är desamma som för en övervägande majoritet av befolkningen så kan det sägas att rättvisa råder; om det i stället förhåller sig så att det för vissa finns ett radikalt överflöd av livsmöjligheter och för andra ett radikalt underskott så finns det fog för att säga att orättvisa råder.

För att reda ut huruvida det ena eller det andra råkar vara fallet måste två saker analyseras: huruvida det finns några formella hinder för folk att lyckas, och huruvida det finns några informella sådana. Den formella delen är relativt enkel - det är bara att leta upp gällande författningstexter och med egna ögon läsa ifall vissa grupper pekas ut som olämpliga eller otillåtna att göra saker och ting. Den konsekventa frånvaron av sådana bestämmelser är ett gott tecken, och ett tecken på att formell rättvisa råder.

När det gäller informell rättvisa är det lite knivigare. Där är det andra käppar i andra hjul, och många av dem tenderar att vara osynliga för den som inte snubblar på dem. Det kan röra sig om att inte bli kallad till arbetsintervju på grund av att ens efternamn ser fel ut; att inte bli nominerad till en styrelsepost eftersom en inte tillhör den umgängeskrets där potentiella nya ledamöter selekteras; att den skola en går på systematiskt ger en sämre betyg än genomsnittet i resten av riket; att alternativ som tycks öppna för andra samtidigt tycks vara helt frånvarande för en själv.

Om vi vill arbeta för rättvisa tror jag nog det är där vi vill börja - vare sig vi är höger eller vänster. -