Jag är förresten inte direkt en del av något särskilt läger, vilket en del verkar tro. Jag är inte med i Skäggklustret, Östgötapiraterna, Mabs Konspiration för Världsherravälde, Sanningsrörelsen, Unga Örnar, Occulus Dei eller Illuminati.
Detta är intressant inte bara för att jag numera är offciell piratdoldis som sort of befinner mig i alla läger samtidigt, utan för att tanken att det finns olika läger en kan och/eller bör tillhöra är en sån där tanke som ställer till det för en om en tänker den för länge. Den får en att överanalysera situationen och tänka att saker och ting är märkligare än vad de egentligen är.
Ty det enda som behövs för att skapa ett läger är fem personer som pratar med varandra. De behöver inte ens prata om någonting särskilt - över tid kommer själva diskussionen att leda till vissa egenheter hos gruppen som skiljer dem från resten av världen. Ibland är det någonting så litet som en uppsättning interna skämt - här får du, btw, tillbaka din klubbsäl, JRL - och ibland är det någonting lite större, så som att bilda en gemensam blogg. Fem personer. Cirka. Det behöver inte vara mer än så, och är oftast inte heller det.
Med detta i bakhuvudet blir det väldigt mycket lättare att tänka tanken att - hey, jag vill ha mig en egen konspiration, mitt eget läger. Och desto lättare att sparka igång sådana. Det enda en behöver göra är att hitta ett par tre andra personer, inleda en kontinuerligt pågående diskussion med dem och - tada! - instant resultat. Instant klusterbildning.
Sedan är konspirationen i full gång. Och vem vet vilka magnifika saker ni kommer att hitta på?
Posts
I liked this! :)
ReplyDeleteJo, med definitionen att en konspiration är två eller fler personer som i hemlighet (och då inte ens att det är ett aktivt hemlighållande utan bara är så att informationen om gruppen är obskyr) samtalar om framtiden och gemensamma "intressen", så är såklart konspirationer legio.
Inte heller är det något odelat negativt (eller åtminstone knappast något vi kommer ifrån, sett till hur vi fungerar som sociala varelser som vill ta vissa saker helt öppet och andra saker i mindre grupper (först)).
Sen blir det väl lätt så att när folk får reda på att andra samtalat i enrum, speciellt om det är människor med mycket makt och/eller inflytande, så gör det faktum att dom tror att det förekommit en "konspiration" att den handlat om något väldigt grandiost ("ta över världen!"), när faktum är att de flesta konspirationer är väldigt mer jordnära (även om de såklart kan avhandla hemska saker och planer, tyvärr). Den banala konspirationen tycker jag är en passande term.
Ja, fram för banala konspirationer... Jag vet inte hur många femmannagrupper jag är med i, men det är nog en hel bunt...
ReplyDelete;-)
Mvh
/J-O
Det är lustigt hur ordet 'konspiration' vanligtvis är ett så effektivt retoriskt grepp för att desarmera en meningsmotståndares tes, eller göra sig sig själv till en byfåne i allas ögon.
ReplyDeleteSådant finns inte, och således är den som talar om konspirationer en foliehatt som inte ska tas på allvar. Att konspirationer i en eller annan form spelat in i otaliga vändpunkter i världens historia är inte relevant, ty detta tillhör det förflutna, och idag tror vi inte på sådant nys.
Det ÄR kul, på ett lite skruvat vis, att det är kutym att tro lagom onda ting om makthavare, lobbyister, föreningsfolk och ledande affärsmän, men absolut inte om dolda agendor och hemliga möten.
Jag vet inte vad jag tror på längre. Sanningsrörelsen känns väl magstark, men jag tror att jag tror på att om samförstånd finns, behövs det inte alltid en uttalad dold agenda för att starka krafter med liknande intressen ska sätta sina resurser i spel för att dra saker i en för dem gynnsammare riktning. Sedan finner man plötsligt likasinnade runt ett mahognybord över ett glas ramlösa, och en lös överenskommelse träffas, som växer till en intresseorganisation, och så vidare.
Eller...
Någon kommenterar på en blogg,bloggaren kommenterar tillbaka, och efter en tids ömsesidigt mystrollande upptäcker de båda att de råkar finnas på Fejjan eller twitter, eller springer på varandra på ett Parley. Ett par gemensamma bekanta dras in i diskussionen, och vips, en klusterkonspiration är född kring vad man nu råkade ha för gemensamma idéer för tillfället.
Inget märkligt i sig. Det är väl så våra samhällen och kulturer har uppstått...
Klart jag är och har varit en del av en massa små grupper. En del samarbetar man med i en fråga, och battlar med senare i en annan. En del blir lite långvarigare, och utvecklas till och med till genuina vänskaper. Min lojalitet och agenda är inte knuten till en grupp, utan till min syn på vad som är viktigt för tillfället, och därför kryssar jag trolöst mellan grupper och diskussioner, och 'tillhör' alltså inte de här grupperna i någon djupare mening.
Det hade kanske varit lämpligare att använda ordet 'sekter', eftersom det är mer eller mindre det som vissa verkar oroa sig för skulle existera. Mab är en pirat som ofta nämns i de sammanhangen, och figurerar han i t ex en artikel på Europaportalen, så får han vanligtvis skulden för att på något sätt ha orkestrerat händelserna för att ge negativ publicitet. Jobbar du med Mab i en valberedning, är du antingen hjärntvättad eller en av hans lömska hantlangare, om det skulle visa sig att förslaget som levereras innehåller något kontroversiellt och farligt, som t ex förändring.
Det liknar vidskeplighet, i mina ögon, och jag frågar mig vad de bakomliggande orsakerna till all denna uppenbara rädsla för åsikter är, förutom det uppenbara prestigetänket och premiärnerver inför valet.
En läskig sak är att det oftast räcker med ett enda ord - eller en enda definition - för att omkullkasta en helt sund och genomtänkt argumentationskedja som irrelevant. Det spelar ingen roll vad det handlar om - så fort det fått stämpeln av att vara x så är det rökt i folks ögon.
ReplyDeleteLikväl. Ett stående tema på den här bloggen är uppmanandet av spontana samarbetsformer, hur de än ser ut. Det, och anammandet av den sociologiska synen att allt är sociala relationer, och att allt som är följer från sådana. Och att dessa därför är av central vikt för, well, allt.
Att uppmana till att konspirera blir på så vis en uppmaning att göra sig själv till en social aktör, och vips så är en igång med sin egen agenda, sitt eget läger och sin egna uppsättning löst associerade grupper. Som vi, ungefär.
Nu skulle jag kunna pågå en stund om faran i reifieringen av gruppbildningar, men jag tror vi delar syn på detta tillräckligt mycket för att kunna nicka konspiratoriskt åt varandra och säga att - aye, så är det. ;)
Aye, så är det ;)
ReplyDelete