Första april och tidsandan

Jag gillar första april. Till viss del eftersom jag har humor, men än mer eftersom det är ett oerhört hermeneutiskt, epistemologiskt och existentiellt experiment. Det går liksom inte att lita på någonting någon säger om något, och all den där tillit vi tar för givet till vardags sätts inom parentes. Helt plötsligt är vi ensamma i en värld som inte nödvändigtvis går att lita på ens om det minstaste lilla minsta. Allt är satt på undantag. Ingenting en läser i nyheterna kan tas at face value, ingenting en ser på teve kan litas till förebehållslös, ingenting ens medmänniskor gör står utanför den välgrundande misstankens radie.

Det blir nästan som om det stora flertalet tvingas att på synnerligen kort tid lära sig antingen retorik eller sociologi. Eller, tja, anamma deras kritiska synsätt, åtminstone. Det spelar ingen direkt roll vilkendera, eftersom bägge har en väldigt relativiserande effekt på ens sätt att se på världen. Saker och ting är inte riktigt vad de framstår som, och det finns vanligtvis bakomliggande orsaker och förklaringar till det mesta. Det faktum att en tror på någonting är inte längre ett bevis för att detta någonting är i överensstämmelse med verkligheten - det kan i stället vara ett resultat av en välformulerad men faktamässigt felaktig text, eller av sociala processer vars existens förutsätter att vissa saker är som de är och därför utmålar dessa som absolut nödvändiga.

Det ska förvisso medges att den kritiska blicken framkommer starkare hos sociologen än hos retorikern, men likväl blir den allmängods för en dag när första april inträder. Även om det bara tar sig uttryck i att vi tänker till lite extra när någon föreslår något just den här dagen, så har det ändå en närvaro.

Det läskiga med det hela är dock när aprilskämten är sådana att de hade kunnat framföras som seriösa förslag på, säg, tjugotredje februari. Det antyder inte bara att surrealisterna hade rätt i sitt antagande att världen är en så pass märklig plats att det är lika bra att försöka ge upp den med en gång - det antyder också att misstänksamhetens radie (eller hermeneutik, om du så vill) har en närvaro även i resten av tillvaron resten av tiden. Det är inte så att resten av världen börjar se ut som ett aprilskämt - det är så att första april sakta men långsamt håller på att bli en alldeles vanlig dag som varken behöver förberedas inför eller tänkas annorlunda kring.

Detta är förstås intressant ur ett retoriskt eller sociologiskt perspektiv - vad kan sägas när allting är absurt, och vad orsakar denna absurditet? - men det är en smula oroande ur ett mer allmänt perspektiv. Vad händer exempelvis med demokratin när våra valda representanters utspel mer framstår som aprilskämt än som, säg, genomtänkta förslag vars högsta telos är förbättrandet av samhället som sådant? Vad händer när gällande lagar mer framstår som skämtsamma låtsasförordningar än som, säg, upprätthållare av nationalstatens fundamentala vara och kontinuerliga blivande?

Idag är det andra april. Men det känns ändå som om det är svårt att släppa taget om gårdagen. -