Barn den goda uppfostran hava skall

Min gode medörebroare Kent var en smula kreativ vid valet av veckans debattämne. Den här veckan handlar det om att ge barnen den bästa tänkbara starten i livet. Det är ett sånt där ämne som antingen uppmuntrar till specifika förslag rörande konkreta åtgärder och insatser i den delade och lokala offentliga miljön och dito institutioner - eller till en mycket ospecifik svepning över vad en bra start i livet är.

Det senare är lite lättare att producera än det förra. Som retoriker kan jag pytsa ut sådana på löpande band, ett efter ett efter ett. Det allra lättaste är förstås att göra en Martin Luther King och säga att "jag har en dröm om ett samhälle där alla barn har möjlighet att utvecklas till sin fullaste potential; jag har en dröm om..." - och sedan fylla på med olika positiva uttalanden om hur bra barnen har det i ens drömvärld. Det är som synes väldigt lätt att producera diskurs om hur bra barnen ska ha det; välj en stilfigur, fyll med tillräckligt mycket innehåll för att skapa ett inlägg som ser respektabelt långt ut, lägg på en matchande inledning och avslutning, klart. Instant positivt inlägg.

Sådana inlägg har sin tid och plats, och fyller en viktig funktion i bevarandet av sammanhållningen i sociala grupper, och än mer i markerandet av att en själv tillhör en sådan. De är dock en smula malplacerade om de används som inlagor i en debatt mellan olika parter som kanske eller kanske inte är överens med varandra, och som genom diskussion försöker hitta någon slags gemensam ståndpunkt att utgå ifrån inför framtida handlingar. Det blir något av en non sequitur - det passar inte riktigt in i sammanhanget, och går inte heller riktigt att svara på utan att märkligheter uppstår.

När det gäller barnens goda uppväxt så har jag ett enkelt recept som är både lätt och superkomplicerat att tillämpa, och det är att ge barnen reell makt över sin tillvaro. Inte i den meningen att de får vara delaktiga i de beslutsfattande processer som rör deras vardag, utan i så mån att de kan utgöra aktiva subjekt i världen. Lär dem hur en försvarar sig mot folk som försöker angripa dem genom att ge dem lektioner i den allra smutsigaste och effektivaste formen av självförsvar. Lär dem att göra sina röster hörda genom att låta dem ta till sig och tillämpa den klassiska retorikens lärdomar. Lär dem hur samhället och det sociala livet egentligen fungerar genom att redan från början inpränta den sociologiska och socialpsykologiska blicken i dem.

Kort sagt - ta fasta på orden att kunskap är makt, och låt barnen vara mäktiga på ett konkret och påtagligt vis. Visst, det kanske inte riktigt är så enkelt att det bara är att kasta Ad Herennium eller en bok av Durkheim åt dem och förvänta sig att de ska lära sig på egen hand, men i dagsläget får de varken det ena eller det andra och tvingas likväl lära sig saker på egen hand framför teven eller en dator som de lärt sig använda på samma sätt som en teve.

Alternativet till att lära barn vara mäktiga är att lära dem att vara passiva och inaktiva. Och utanför den renlärigt preussiska kadaverdisciplin som krävdes av barnen på den gamla onda tiden så vet jag ingen ideologisk inriktning som vill ha barn som inte förmår någonting annat än vad de blir tillsagda att förmå.

Att genomföra denna förändring är som sagt både jättelätt och jättesvårt samtidigt. Å ena sidan är det bara att börja idag - pedagogisk kompetens finns, och barn lär sig snabbare än vad avtalsförhandlingarna hinner säga löneförhöjning. Å andra sidan vore detta att erkänna det mesta vi gör idag är i grunden felaktigt, och det är ett lite större erkännande än vad de flesta är villiga att göra.

Å tredje sidan gör i stort sett varje ungdomsgeneration detta erkännande åt oss, så varför inte ge dem de verktyg de behöver för att göra det ordentligt?