Ärlighet varar längst, även under övervakning

Likt regndroppar på ett plåttak hörs ljudet av avslöjandena om FRA och massövervakningen. En enskild droppe gör inte så mycket väsen av sig, men i stora mängder är det svårt att inte höra oväsendet. Till sist blir det så pass öronbedövande att tanken på att byta ut plåttaket mot någonting lite mindre högljutt börjar infinna sig.

Men, kanske du nu invänder. Du har ju inget att dölja, de får inte reda på någonting viktigt om dig, du kunde inte bry dig mindre om att du är övervakad ens om du försökte. Du bryr dig inte, alls.

Det är en rimlig invändning. Du kanske inte har något att dölja. Du kanske stödjer hela övervakningspaketet helhjärtat. Du kanske till och med känner dig säkrare i din vardag med vissheten om att någon därute lyssnar till dig.

Men blir du lika betryggad över nyheten att regering och myndigheter ljuger om det hela?

Du är ju trots allt en hederlig människa. Har inget att dölja, inget att invända mot, inget att ljuga om. Du är en öppen bok, och det är bara rimligt att en hederlig människa kan förvänta sig hederliga, informativa och relevanta svar på sina frågor. En varudeklaration, ett förtroende som tack för förtroendet.

En redogörelse för vad dina skattepengar används till, om inte annat.

Det är en rimlig sak att kräva. Det är inte rimligt att det krävs att medialt, politiskt och högljutt bombardemang av frågor, kritik och juridiskt armbändande för att få folkvalda och tjänstemän att ens erkänna att frågan finns.

Det är inte rimligt att de sedan ljuger om det när de väl ställs mot väggen.

Om du inte har något att invända mot massövervakningen, så borde du ändå ha något att invända mot att de som står för och utför den rutinmässigt duckar undan för frågan, ljuger, vilseleder, använder försökande omskrivningar och på det stora hela gör allt annat än att vara raka och ärliga. Du vet, så där raka och ärliga som bara de som tror på det de gör kan vara.

Den som inte har något att dölja har ju trots allt ingenting att frukta. Som bekant.

Tillfället gör sexisten

Låt oss utgå från givna premisser för en stund. Inga spekulationer, inga om, inte men - bara givna fakta som utan vidare debatt kan sägas föreligga.

Sexism finns.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur.
Sexism finns som en integrerad del av vår kultur på ett sådant vis att förekomsten av sexism hos en individ inte med nödvändighet innebär ett arbetsmarknadsmässigt handikapp.

Inga märkligheter så här långt. Vi har gått från sexismens generella existens till det lite mer specifika påståendet att även höga chefer och högavlönade specialister kan vara sexister. Låt oss gå vidare.

Människor använder verktyg.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga.
Människor använder de verktyg som finns tillgängliga för att uppnå de mål de föresätter sig.

Inga märkligheter så här långt heller. Vi ser samma rörelse från generellt till lite mer specifikt som ovan: från verktygs generella existens till människors intentionella användning av desamma. De inte bara används rent allmänt, utan de används för att åstadkomma vad deras användare vill försöka åstadkomma.

Vi har nu två omärkliga premisser. Låt oss ställa upp dem som om de vore en syllogism.

1. Även chefer och specialister kan vara sexister.
2. Människor använder de verktyg de har för att göra det de vill ha gjort.
3.

Whoa. Låt oss inte hoppa till några slutsatser riktigt än. Låt oss i stället fundera på vad det innebär att dessa två premisser finns i samma uppställning.

Det innebär att sexister i höga positioner eller med tekniskt komplicerade yrkesbeskrivningar kan och kommer att utöva sin sexism med de verktyg som står dem till buds. Om och när dessa verktyg står dem till buds.

Det finns, på det stora hela, en hel del intressanta slutsatser att dras här. Beroende på var en lägger sitt intresse och fokus så hamnar en på olika ställen - från införandet av generella sexisttest på arbetsmarknaden, till en översikt av rutiner för intern kontroll på arbetsplatser, till genusmedvetenhet som kärnämne i grundskolan, till -

Ni förstår varför jag inte vill hoppa till slutsatser. Det blir väldigt ogivet väldigt fort.

En generell slutsats som dock kan dras utan allt för stora kontroverser är detta: om vi ger sexister möjlighet att vara sig själva med allt större verktyg till sitt förfogande, så kommer de att göra just detta.

Så. FRA och Datalagringsdirektivet. Övervakningen av elektronisk kommunikation samt lagrandet av personers fysiska rörelser över tid. Tillgängliggörandet av stora mängder personlig information till ett allt större antal människor.

Om verktygen finns tillgängliga, så kommer de att användas.

Tänk på saken en stund.

Vad Jonas Gardell inte säger om samtiden. Än.

Jag tycker episoden med Gardell är en smula komisk. Det är väldigt hög igenkänningsfaktor på hela skeendet, och alla som blivit en del av ett nätforum har sett det hela hända minst femton gånger.

Skeendet ser ut så här:

1. Folk skriver det de skriver och lever ut sina vardagar utan vidare bekymmer.
2. Någon av moderatorerna tar bort någonting någon har skrivit.
3. Någon (företrädesvis den vars skriverier är borttagna) påpekar att borttagandet har hänt
4. Någon annan ser detta, och delar med sig av sina tankar om censur och yttrandefrihet
5. Ytterligare någon annan ser orden "censur" och "yttrandefrihet", och håller med verbal kraft en låda leviterandes i hetluften
6. Detta leder till en snöbollseffekt, där ett stort antal personer enas om att censur/yttrandefrihet är dåligt och att moderatorerna är onda censurfascister och måste dö

Säg stopp om du känner igen dig.

Det som inte har hänt än i fallet Gardell är dessa steg:

7. Steg 1-6 upprepas med jämna mellanrum
8. Moderatorerna hittar någon slags metod för att hantera detta. Antingen via omedelbara responsrutiner, mer subtila långsiktiga strategier (mata inte trollen!), eller den klassiska appellen till nätforumens mest heliga av heliga regler:

Din yttrandefrihet gäller inte här. Deltagande är ett privilegium, inte en rättighet. Lev med det, var trevlig mot dina medmänniskor och återgå till steg 1.

9: Folk lär sig att steg 1-6 kommer att upprepas, och inkorporerar detta (samt steg 7-8) i sina världsbilder. Likt franska tunnelbaneresenärer lär de sig att saker kommer gå hett till med jämna mellanrum, och anpassar sig därefter.
10: Återgå till 1.

Så när jag ser all uppståndelse kring Gardell, så kan jag inte annat än att finna det komiskt. Sakta men långsamt håller nätkommunikationens logik på att etablera sig som offentlighetens logik. Månne kommer den offentliga debatten att ha en aningen längre inlärningskurva än de självselekterade semioffentliga forumanvändarna från förr, men det kommer att hända.

Något som är mindre komiskt är att medan det här långsamma uppvaknandet till nittiotalets väl dokumenterade nätvanor pågår, så springer resten av världen vidare utan vidare respekt för samhällens innebonde upprepningstvång. Medan episoden om Gardell har ett skimmer av nostalgiskt återblickande om sig, så går det inte ifrån att den händer nu. Och att den händer i vårt samhälle med våra lagar.

Lagar som gör det fenomenalt svårt att vara bög, invandrare eller bägge. Lagar som dokumenterar vem du talar med, när, hur länge och hur ofta (hej Datalagringsdirektivet). Lagar som dokumenterar vad ni talar om, och gör denna dokumentation retroaktivt sökbar (hej FRA). Lagar som utan vidare betänkligheter gör svenska journalister livsfarliga för människor som kommer från länder där det inte ses med blida ögon att tala med medierna. Lagar som på ett brutalt konkret sätt kan identifiera dig som homosexuell, och som numera tillåter våra myndigheter att berätta för varandra om detta sakernas tillstånd.

Lagar som gör att du kan få polisbesök mitt i natten genom att råka använda orden "sprängande huvudvärk" när du talar i telefon.

Dina rättigheter gäller inte på Facebook. Detta är de digitala favelornas defaultläge. Lev med det.

Att dina rättigheter inte gäller i resten av samhället borde dock inte vara defaultläge. Det borde leda till att steg 2-6 blir din vardag i både ord och handling.

Låt oss hoppas att Gardell är precis lika skicklig på att framkalla både leenden och eftertanke som hen brukar vara. Det behövs. Nu mer än någonsin.

Vad skulle Piratpartiet ha gjort?

Det finns ett enkelt sätt att summera Piratpartiets politiska ideologi, och det är följande påstående:

Det finns inget underskott av information.

Allt annat följer av detta. På ett eller annat sätt.

Det omedelbaraste exemplet på detta är förstås fildelningsfrågan. Det finns, tack vare möjligheten att snabbt kopiera digital information på en global skala, egentligen inga gränser på hur mycket information som finns och kan finnas. Vilket för de flesta är en abstrakt tanke, men som får konkreta former så fort frågan om piratkopiering kommer på tal.

Exempel: Det finns inget underskott av kopior av den senaste Harry Potter-filmen.

Vilket, om något, utgör något av ett bekymmer för den som anser att det är nödvändigt att det finns ett underskott av sådana. Så som, säg, företag vars affärsmodeller baserar sig på just detta underskott av tillgänglig information.

Det är ett ideologiskt val vad en väljer att prioritera - detta nya tillstånd av ickeunderskott på information, eller dessa företags affärsmodeller. Det är omöjligt att ha bäggedera, och minst en av dem måste förändras i grunden för att vi ska kunna ta oss vidare.

Förhoppningsvis säger det sig självt att Piratpartiet väljer det ena framför det andra. Det har däremot inte sagt sig självt att detta beror på den generella principen ovan, vilket orsakat oändliga bekymmer för folk, som helt i onödan fått okynnesutbrott av ilska om pirater som bara vill ha allting gratis.

Det är förvisso trevligt med gratis saker, men det är en underordnad prioritet i jämförelse med att fortsätta hålla tillståndet av akut informationsunderskott i det förflutna.

En annan följd av informationsöverflödets fait accompli är att det framstår som fenomenalt dumt att stämma eller sätta människor i fängelse för att undvika att information sprids i överflöd. Vilket motståndet mot antipiratlagar så som Ipred, SOPA/PIPA och Acta är ett uttryck för.

Det är lite som att sätta hederliga men fattiga människor i fängelse för att de lyckats ta sig ur sin fattigdom på fel sätt - i stället för att jubla över vårt nyfunna, gemensamma välstånd. Lika obegripligt som onödigt.

Myntets baksida är förstås att det går ytterst väl att sätta folk i fängelse tack vare just informationsöverflödet, vilket lagar så som FRA-lagen och datalagringsdirektivet försöker systematisera. Det vore ett misstag att tro att staten inte är medveten om att informationsunderskottet är över - den vet redan precis vad den ska använda det till, och vilka personer den ska samla in detaljerad dokumentation om.

Vilket, för att avrunda nedåt, är precis alla. Ty när det finns ett överskott är det dumt att begränsa sig, inte sant?

Um sicher zu sein muss man alles wissen.

Som ni ser så följer både goda och dåliga saker från att informationsunderskottet är avskaffat. Och trenden verkar vara att försöka förminska de goda sakerna och förstärka de dåliga. Inte nödvändigtvis som en medveten strategi, men väl som ett symptom på bristen på helhetssyn på den digitala vardag vi nu lever i.

Det är inte helt radikalt att vilja vända på detta förhållande. Eller, rättare, det borde inte vara det.

Alla tjänar på att ickesvaren lägger sig

När det gäller övervakningsfrågor så finns det frågor, och så finns det svar. Och sen finns det ickefrågor och ickesvar.

Det här inlägget kommer handla uteslutande om det sista.

Vad det betyder? Jo, ni ser, det står en övervakningens clown på vingen, och alla försök att påpeka detta skjuts effektivt ner av ett par återkommande ickesvar. Som, på något vis, lyckas sidsteppa det grundläggande epistemologiska faktumet att vi faktiskt kan se clownen härifrån, och därmed vara rätt säkra på att den faktiskt står där. Vi har sedan länge passerat "det tror jag först när jag ser det"-stadiet, och att låtsas som någonting annat är rena clownerierna.

Vilket inte hjälper.

Så jag tänker från och med den här punkten vara så brutal i mina sågningar av diverse ickesvar att minst femton implicita sociala normer och konventioner bryts mellan här och den sista punkten. Du är precis så varnad som du känner att du borde vara.

"Det är bara en konspirationsteori!"

Skillnaden mellan en konspirationsteori och en agenda är att det förra kräver att en antar existensen av en entitet för mycket. Det senare är någonting som finns i dokumentationen och målformuleringarna för alla berörda myndigheter och institutioner. Och den enda anledningen till att du inte läst dem är för att du är mindre intresserad av vad staten gör än vad staten är intresserad av vad du gör.

Så när lagstiftningen i klara ordalag säger att en institution ska övervaka all kabeltrafik av relevans i landet, så behövs det en fenomenal nivå av motsatsen till läskunnighet för att kunna säga att det är en konspirationsteori. När det senare i precis lika klara ordalag framkommer att diverse våldsutövande myndigheter vill ha tillgång den information som framkommer ur denna massövervakning, så är det inte en långsökt slutsats att påstå att dessa myndigheter vill ha tillgång till den information som framkommer ur denna massövervakning.

De finns en gräns mellan en konspiration och en agenda. Den passerades för många horisonter sedan i den här frågan.

"Den som inte har något att dölja har inget att frukta!"

Jag vet att du menar väl, och att du försöker göra det bästa av det liv vi alla lever här på jorden, men du misstar staten för Gud. Gud har full förståelse för dina privata samvetskval, full kärlek för dina tillkortakommanden och en fenomenal känsla för ironiska kompensationer för individuella svårigheter. Inför Henom finns inget att dölja.

För staten, däremot, finns inget av detta. Särskilt inte när det handlar om godtyckliga regler, procedurer och bestämmelser. Till skillnad från Guds påbud så har den beväpnade, uniformerade personer som är mer än villiga att berätta för dig när du är fel. Och till skillnad från Guds outgrundliga vilja så behöver statens vilja inte följa någon logik alls. Staten behöver bara skriva i ett dokument att den förklarar att alla personer med vissa egenskaper är brottslingar, och sedan ha lagens fulla auktoritet att leta upp dessa personer för omedelbar rektifiering. Hur samvetsgranna och skötsamma dessa än är.

Skillnaden mellan en brottsling och en ickebrottsling är att de förra brutit mot en lag. Och lagar är i praktiken enklare att skriva om än de ser ut att vara. Särskilt när ord som "potentiella terrorister" och "samhällsomstörtande element" börjar användas.

I Guds ögon är vi alla människor. I statens är vi alla potentiella brottslingar, och hur vi än lever så finns det alltid utrymme för att framställa oss som om vi planerade att begå minst någonting. Vilket är långt mer skräckinjagande än vad samvetet någonsin tillåter sig att vara.

"Jag fildelar inte, så det berör inte mig!"

Nu misstar du ditt personliga samvete för statens relation till sina medborgare igen. Du får gärna gå omkring och inte kopiera ens det minstaste lilla modala hjälpverb, om det hjälper ditt samvete. Men när alla dina mail, chattkonversationer och surfvanor loggats i syfte att kontrollera din ovilja att kopiera saker - så är ditt liv fortfarande kartlagt. Ditt goda samvete till trots.

Mer generellt så innebär försöket att upprätthålla en lag som i runda slängar två miljoner svenskar brutit mot att vi helt plötsligt får väldigt många fler misstänka brottslingar i landet. Vilket i sin tur innebär att en över en femtedel av landets befolkning helt plötsligt har anledning att gömma sig för polisen, och de övervakningsmetoder de försöker använda. Vilket i förlängningen innebär att förtroendet för staten sjunker hos dessa människor, då de vet att de när som helst kan pekas ut som brottslingar och få sina vardagar omintetgjorda.

Du får gärna gå omkring och inte kopiera saker och ting. Men den allmänna känslan av förföljelse, det tryckande behovet av att gömma sig och den övergripande insikten att det när som helst kan storma in poliser i ens hem med lagens fulla makt i ryggen - sådant är inte värdigt ett civiliserat samhälle. Särskilt inte för det stora flertalet, som bara gjort vad de ansett vara normalt i sina umgängeskretsar.

"Men det fångar brottslingar!"

Nej, det gör det inte. Det förhindrar inte terrordåd heller. Dels för att de brottslingar och terrorister som verkligen lagt manken till kommer att lära sig precis de metoder som behövs för att undvika den generella övervakningen. Men också eftersom vem som helst, bokstavligen, en morgon kan vakna upp med en direkt vilja att mörda sina närmaste medmänniskor. Och gentemot ensamma galningar hjälper inga kameror eller algoritmer i världen - tills de utför sina dåd så ser de ut precis som vanliga människor.

Vad det däremot gör är att det får människor att känna sig som brottslingar. När varje rörelse registreras, när varje impuls betraktas med misstänksamhet, när varje avvikelse från det dokumenterade mönstret får en varningsklocka att ringa någonstans i systemet - när varje aspekt av ens vardag är föremål för granskning inför en potentiell polisutredning, så är det svårt att inte känna sig brottslig per automatik.

Det finns i sådana lägen bara två sorters människor - sådana som är bevisat skyldiga, och sådana som snart kommer att bli det.

Om du vill invokera konspirationskortet, vänligen scrolla uppåt en smula.

"Men jag är oskyldig!"

Nej, du är redan straffad. Övervakning är ett tvångsmedel, i sig självt ett ingrepp i din personliga integritet, och hur tråkigt ditt liv än är så lever du fortfarande i samma brottsliga sfär som de misstänkta brottslingarna. Polisen avlyssnar misstänka brottslingars telefoner för att förekomma nästa brottsliga gärning; de använder systematisk övervakning mot dig av precis samma anledning. Gränsen mellan de tu har sedan länge suddats ut.

"Men jag är bara en person! Inte ens en viktig person, utan bara en vanlig maktlös människa! Vad kan jag göra mot allt detta?"

Människor är sociala varelser. Vilket är en bra sak, eftersom det innebär att ingen enskild person är helt maktlös. Om vi, exempelvis, ställer tio tusen vanliga maktlösa människor på ett torg, så har vi helt plötsligt en massdemonstration. Alla kanske känner sig maktlösa när de är på väg dit, men när de väl är där så är blotta antalet en maktfaktor i sig själv - individernas upplevda maktlöshet till trots.

Vad du kan göra är att hjälpa till att samla dessa tio tusen vanliga människor. Det finns hur många som helst som bara väntar på att någon ska ge dem en ursäkt att ge sig till känna, och det finns tusentals sätt att ge dem denna ursäkt. Du kan använda internet för att utlysa ett antiövervakningsmöte; du kan föra ämnet på tal under lämpliga tillfällen i vardagen; du kan leta upp dina närmaste pirater och samordna med dem. Nyckeln ligger i att skapa lokala sociala sammanhang där dessa frågor kan diskuteras utan att någon omedelbart sågar ner dig med ett ickesvar.

För varje person som vågar säga NEJ till massövervakning så finns det femton som håller med, men som av olika anledningar inte vågar säga det högt. Och vad de behöver är en Rosa Parks, som gör att de upplever det vara socialt tillåtet att med gott samvete säga:

Lämna mitt privatliv i fred!

Du är inte så maktlös som du tror. Det är, trots allt, därför alla dessa övervakningslagar stiftas.

Allt annat är bara ickesvar på frågor som borde ställas lite oftare.

Den som har allt att frukta

FRA är på tal idag, i och med att det uttryckts en önskan om att Säpo ska få ta del av FRA:s signalspaning. Ni vet, den där latenta övervakningen av all kabeltrafik som går över landets gränser. Och som råkar inkludera ungefär allt även svenskar gör, eftersom internet inte är organiserat på samma raka linjer som telenätet, och information utan vidare kan hoppa över landsgränser. Bara för att det vid ljusets hastighet går fortare än att inte göra det.

Ungefär strax efteråt mobiliserades åsikten "men den som inte har något att dölja har ingenting att frukta!".

Stoppa mig om ni hört den förr.

Grejen är förstås att även vi som inte har något har dölja har rätt att frukta att staten helt plötsligt förvandlas till ett en välutrustad, totalitär parodi av det den är idag. Vi kan fortfarande frukta att en dag vakna upp i en vardag där varje liten aspekt av våra vardagar är misstänkta på förhand. Det finns fortfarande anledning att frukta att den historiska erfarenheten av massövervakning ska få för sig att återupplevas.

Ta det inte personligt, men ditt förhållande till Gud har ingenting med ditt förhållande till staten att göra.

Även den som inte har något att dölja har allt att frukta. Det goda samvetet är inte den universalkur mot övergripande samhälleliga trender som det utmålas som.

Höger, vänster, höger, vänster

Ibland händer det att jag blir tillfrågad var Piratpartiet står ideologiskt. Vilket är en både relevant och knivig fråga. Relevant, eftersom det är viktigt att veta var en har folk som säger sig vilja stifta ens lands lagar. Knivigt, eftersom partiet inte har en ideologi per se, men väl en djupt rotad inställning till staten som fenomen.

För att förstå denna hjälper det att titta på nittonhundratalets två stora ideologiska block i beaktande: kapitalismen och kommunismen. Det utmärkande för de tu är inte att bägge hade var sitt överdimensionerat land till förfogande i sina ideologiska äventyr, utan att bägge är möjligheter sprungna ur samma källa. Alla moderna stater kunde bli antingen kommunistiska eller kapitalistiska, och ni som känner till det kalla kriget vet att det var det allting handlade om.

Den vanligaste beskrivningen av de tu är att de är motsatser på alla möjliga sätt och vis. Vilket inte är helt sant - bägge var genomgående moderna i sina sätt att vara. Bägge hade en centraliserad maktstruktur, bägge upprätthöll sig genom våldsmonopol och bägge var genombyråkratiserade. Kafkas romaner hade kunnat utspela sig i bäggedera.

Och bägge föll offer för samma frestelser. Sovjet var en orgie i exempel på hur moderniteten går fel när den dras för långt, och det på en ofattbart stor skala. Det luriga ligger i att den andra sidan också var/är det. Det sovjetiska systemet var ett människofientligt, kallt och likgiligt system gåendes på ideologisk tomgång - precis som det kapitalistiska systemet är ett människofientligt, kallt och likgiltigt system gåendes på ideologisk tomgång. I den mån de är motsatser så är de två sidor av samma mynt - och som vi alla vet så brukar det inte spela någon särskild roll vilken sida av myntet som pekar uppåt när räkningarna ska betalas.

Det är inte helt svårt att finna exempel på sovjetiska grymheter. Inte heller att finna exempel på amerikanska sådana - särskilt inte under åren då den röda faran var den stora skräcken. I sovjet skickades folk till Gulag närhelst det råkade vara passande; i USA hamnade den som råkade uttrycka vänsteråsikter under statlig övervakning. För att inte tala om den som råkar pekas ut som terrorist.

I den moderna nationalstatens intresse är allt tillåtet.

Now, anledningen till att du ser den här ytterst kortfattade summeringen av gårdagens politiska klimat är inte att säga att den ena är bättre än den andra. Snarare att det inte spelar någon roll vilken ideologi som råkar sitta vid makten för ögonblicket, i och med att staten alltid tenderar att bli mer totalitär och anspråksfull av sig själv. Den totaliseras, oavsett om dess regeringschef råkar vilja höja eller sänka skatten.

För att kunna svara på var Piratpartiet står ideologiskt så måste en börja i denna spontana tendens hos den moderna staten. Om den lämnas att gå på tomgång för länge så börjar den ta sig friheter, med olika grader av förödande resultat. Och den har redan börjat på det digitala området, i alarmerande takt.

Är Piratpartiet höger eller vänster?

Nä.

Men vi tenderar att använda både höger och vänster fot när vi sparkar staten i form och påminner den om att det finns gränser för hur människofientlig den får vara.

Antiövervakning - the basics

Ibland händer det att jag får frågan om hur en bäst skyddar sig från övervakning, statlig såväl som arbetsgivarlig. Oftare än inte så är svaret som eftersöks en snabb detalj i sammanhanget - borde jag undvika Google, hur krypterar jag mail, är ansiktsboken ondskan institutionaliserad? Enkla, snabba frågor som skulle kunna ges mer eller mindre komplicerade svar, men som egentligen inte besvarar den egentliga frågan - hur håller en sig under radarn utan att dra ur sladden helt och hållet?

Det svar jag brukar ge brukar inte gå helt hem. Det följer samma princip som jag använder i den stora blogguiden (spoiler alert): det går väldigt mycket bättre om du tar ett steg tillbaka och funderar på exakt vad det är du håller på med, och vad det är du vill göra. Jag skulle kunna säga dig att du beger dig in på ansiktsboken på egen risk, men det skulle inte föra dig närmare en förståelse av situationen.

Det skulle, med Wittgensteins ord, inte ge en bild av hur en tar sig vidare.

Now, det finns förstås lägen där det en behöver för att komma vidare är att veta om x är y. Men oftare än inte så är det sammanhanget som är viktigast, och eventuella detaljer kommer att bli aktuella när de blir aktuella. Att bara känna till att ansiktsboken är ett bekymmer när det gäller personlig information hjälper en inte att förhålla sig till andra sidor - och än mindre när ens första impuls av att se ett mail från Swed Bank är att fylla i alla uppgifter de ber om.

Det krävs en viss grundkompetens för att kunna ta sig vidare, och specifika frågor om enstaka detaljer kommer inte riktigt ta en dit.

Hur skyddar en sig från övervakning? Tja, steg ett är att inte göra livet enkelt för sina övervakare i onödan. Om du konstant checkar in på Foursquare, twittrar om hur du köper lösgodis i affär x, lägger upp bilder av dagens outfitpå bloggen, delar ut inlägget med nämnda bilder på ansiktsboken följt av förhoppningen "vi ses vid x!", och därefter lägger in dagens schema i en öppen googlekalender -

Börja i den änden, så tar vi samtalet om kryptering, säkra anslutningar och generell anonymisering lite senare. Ett steg i taget.

Klass, del XIV: Lärdomar från Foucault

Det finns en tradition inom mer postmoderna kretsar att börja sina texter med exempel som ligger så absolut långt bort från det förväntade som det bara är möjligt, bara för att på så sätt visa hur det en skriver om är relevant på de mest oväntade av vis. Denna tradition leder ibland till väldigt genomskinliga (på det dåliga sättet) inledningar, som mer utgör genremässiga ursäkter än någonting annat. Men ibland blir det riktigt, riktigt bra, på ett sådant sätt att det blir omöjligt att tänka sig vardagen utan det introducerade, så som hermeneutisk textanalys. Eller någonting annat som vanligtvis tenderar att självklassificera sig som "irrelevant för mitt liv" hos så kallade vanliga läsare.

Foucault lämpar sig oroväckande väl för detta, i och med att hen skriver om saker som inverkar direkt i vardagen. Sorgligt nog lämpar hen sig även för tolkningen att vara den mest irrelevanta av alla irrelevanta författare - vem bryr sig om vad en död fransk homosexuell pseudostrukturalist skrev för trettio år sedan?

Foucault skulle ha väldigt mycket att säga om den frågan. Ty det är det större delen av hens verk handlar om; vem bryr sig, och varför?

Om du redan här börjar ana en parallell till Piratpartiets kamp för intresse och legitimitet, så läser du paralleller bättre än de flesta.

Den största anledningen till att frågorna om frihet och integritet tenderar att förskjutas i bakgrunden ligger i att de vanligtvis tar sig ytterst banala uttryck. Det är sällan en regering förklarar grundlagen upphävd och stationerar skarpladdade legionärer på varje torg i varje stad. Snarare tenderar de att infinna sig som ett brev på posten, vanligtvis i form av ett formulär som måste fyllas i. Det enskilda formuläret är i sig en ytterst liten sak, som det är svårt att argumentera mot annat än som en generell ilska mot byråkratin i allmänhet. Vilket många gånger är en överreaktion på den lilla ansträngning som krävs för att fylla i de där rutorna och skriva under; det är lättare att bara lyda än att dra med sina närmaste tio tusen vänner och spontandemonstrera.
Där varje litet steg i processen är relativt oskyldigt, är slutresultatet det inte. En enskild blankett dör ingen av, och oftast finns det sunda skäl för att just den finns. Men varje enskild detalj ger staten desto fler möjligheter att bestraffa den som av någon vardaglig anledning glömt att göra det som göras bör, och det säger sig självt att en överdriven mängd små enskilda kontrollmoment i längden leder till en extrem kontroll över individen.

Alla detaljer måste stämma, trots allt. Att ljuga i pappersarbetet är en modern synd.

Det luriga med det här är att kontrollmekanismerna förskjuts från kollektivet till individen. Det är ditt ansvar att ha papprena i ordning, det är ditt ansvar att hinna deklarera i tid, det är ditt ansvar att följa de lagar som finns. Och alla vet om att det är alla andras ansvar att göra det som måste göras - och att de enskilda avvikare som misslyckas, misslyckas i egenskap av individer. Om den totala summan av krav på individen är större än den rimligtvis borde vara, framgår det inte i individens beteende. Det är inte kraven som är för höga, utan individen som är för svag.

Den individuella friheten och integriteten förskjuts i ett ständigt kollektivt imperativ. Du måste, eftersom alla måste; och det är enbart och endast ditt fel om du misslyckas. Vilka heroiska stordåd som än förväntas av dig, och hur mycket alla andra än kämpar så in i det sista för att inte avslöjas för att vara precis lika misslyckade som du.

Kontroll och övervakning sker inte via de uppenbara metoder som gör sig så bra på film. De sker snarare via de subtilare metoder som klipps bort - de långa pappersexerciserna, de oskyldiga kraven, de oskyldiga standardmåtten. De som duger, duger, men de duger bara tills nästa gång; de som av någon anledning inte duger bestraffas och utesluts från det system som hela tiden försöker finna fel på dem.

Och som hela tiden säger åt dem att det är deras fel ifall de blir fula på passfotot.

Det dubbelt luriga med detta är att samma mekanismer som orsakar detaljkontrollen av individen, också förser denne med en avsevärd makt över sig själv. Självdisciplin är ett tveeggat svärd - å ena sidan är du disciplinerad att göra någonting specifikt, och å andra sidan så är självdisciplin en förutsättning för att få någonting konkret gjort över huvud taget. Det som ena stunden gör dig till en fenomenal kugge i maskineriet gör dig i nästa till en desto fenomenalare träsko - inkastad rakt i kontrollmekanismen, motverkandes det med en envishet bara en fenomenal kugge kan uppvisa.

Kuggar är verktyg som kan användas för både gott och ont, och om du väl blivit ett verktyg så kan du få saker gjorda. Att de råkar vara goda är en bonus.

Det som gör den långsamma marschen mot övervakningssamhället så otäck är inte att den är osynlig eller banal, utan att den är så brutalt effektiv. Varje del av vardagen har hamnat under lupp, och vid varje moment av vardagslevandet tänker du ständigt på att du borde göra saker och ting. Och du lyder - med en effektivitet som får användandet av naket våld att framstå som precis så ociviliserat det är.

Våldet sker i ditt huvud. Men din vana vid det gör dig desto bättre på det; övning är färdighet.

Piratpartiet är traditionellt sett emot de brutalt uppenbara formerna av övervakning och kontroll. Att myndigheter får rota igenom ens privata datatrafik, att kameror sätts upp överallt, att vanliga människor måste oroa sig för att föras till domstol för saker som människor gör till vardags - det är extremfall av processer som pågår även i mindre uppenbara former, latent. Extremfall som dessutom är logiska fortsättningar av dessa processer - för att kunna fortsätta disciplinera individer som av någon anledning avviker från normen måste desto mer finkänsliga mätinstrument installeras i vardagen.

Dessa nya mätinstrument ger dock individen desto större makt över sin självdisciplinering. Med en enveten vilja kan ett planlöst preferenskartläggande surfande på Facebook förvandlas till ett systematiskt opinionsarbete. Den övervakade datatrafiken är i sig självt ett verktyg av oanade mått, och när självdisciplinen blir stark nog vänder den sig till beteenden som är precis så grundade på mätinstrumenten att den kan ignorera dem.

Kryptering är en väldigt disciplinerad form av kommunikation, trots allt.

Den som vill förstå Piratpartiet gör väldigt rätt i att börja hos Foucault. Ordning, normalisering/disciplin, övervakning, bestraffning, makt - byggstenar som utan vidare kan förklara varför det är så viktigt att göra någonting åt både de extrema och de mindre extrema stegen i marschen mot övervakningssamhället.

Det börjar i vardagen. Och det stannar i vardagen. Och alla former av motstånd kommer att ske, just det, i vardagen. Ty överallt där det finns makt, finns även motstånd.

Det här är del fjorton i en serie om Piratpartiet, klass och framtiden. Det här är också det sjätte och sista inlägget i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.

Demonstrativt övervakad

Det kommer in nyheter om att den tyska polisen avlyssnar demonstranter under en demonstration. Demonstranter, och några till.

Sisådär en etthundratrettioåtta till. Gånger tusen.

Now, vi har förstås alla känt att vi velat dra med våra 138 000 närmaste vänner på en demonstration lite då och då. Det ingår. Men det är en ytterst dålig grund för polisen att okynnesavlyssna samliga personer som råkar befinna sig i ett geografiskt område - inte minst eftersom avlyssning dels utgör en kränkning av integriteten, och än mer eftersom det är tänkt att användas i sådana fall där konkreta misstankar föreligger.

Och det är inte helt lätt att ha konkreta misstankar mot 138 000 närmast slumpmässigt utvalda personer. Pappersarbetet är förödande, om inte annat.

Än mindre är det lätt att motivera varför vanliga, oskyldiga medborgare ska behöva stå ut med att virtuella stövlar klampar rakt in i deras privatliv och förklarar det privata vara det politiskas egendom. Alla västerländska rättstraditioner säger brutalt nej till ett sådant förfarande, och om du börjar befinna dig i kretsar där begreppet jurisprudens har betydelse så blir det ännu svårare att motivera det.

Såvida de inte är potentiella terrorister allihopa, som bara inte vågat ta språnget än. För då är det väl okej, eller hur? Lite godtycklig övervakning har väl ingen dött av?

Framtiden är redan här

Det är fenomenalt intressant att se att två tendenser pågår samtidigt. Å ena sidan har vi en debatt om huruvida Piratpartiet borde bredda sitt program till att inkludera mer övergripande frågor av högexplosivt politisk karaktär, eller om vi borde hålla fast kursen och försöka göra våra mer traditionella informations- och upphovsrättspolitiska frågor mer övergripande. Å andra sidan pågår sådana företeelser som Anonymous med oförminskad kraft.

Det är intressant att se dessa saker pågå samtidigt, eftersom det i mångt och mycket rör sig om samma sak. Men ändå inte.

Det första vi måste slå fast är förstås att Piratpartiet är alternativet till Anonymous. Inte ett alternativ, utan alternativet. På gott och ont kan det sägas att anledningen till att det inte finns ett svenskt 4chan som aktivt ser till att konstant och konsekvent bringa ner helig vrede på våra lokala irritationsmoment ligger i att det funnits en annan form av institution att agera ut sin irritation, frustration och - inte minst - sitt intresse i. Tusentals personer som annars - på ett eller annat sätt - spontant hade bildat sammanslutning med andra upprörda personer och under mer eller mindre samordnade former bringat mobbrättvisa till sina upplevda orättvisor.

Jag säger på gott och ont, eftersom det bevisligen finns en hel del ilska där ute, som utan att ens ta sig anständigheten att tveka häver ur sig både det ena och det andra mot upphovsrättslobbyn, FRA-gestapofolket och andra tacksamma måltavlor närhelst de får chansen. Att säga att Piratpartiet förhindrat att denna ilska fått sitt rättmätiga utlopp, för att i stället kanalisera energin i sådana saker som utbildning, aktivism, diskussion, politiskt engagemang och dylikt, är samtidigt att säga att vi varit en bromskloss. En bromskloss för internet, om vi vill dra det till någon slags spets.

Ni som har följt piratdiskursen ens en kortare tid har garanterat stött på en hel del begrepp och fenomen. FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet - massövervakning, privatpoliser, upphovsrättstyranni, DDR-fasoner. Det skulle ha räckt med en av dessa för att skapa en känsla av att - hey, det har gått för långt, någonting måste göras! Och i en tid där "någonting" kan göras från en dator med hjälp av lite kunskap om skadeframkallande kod, så är blotta existensen av ett socialt nätverk vars intention och pågående aktivitet är att göra aktivt motstånd mot alla dessa ting tillräckligt för att sublimera en hel del radikalism. Inte på långa vägar all sådan, men tillräckligt för att utgöra en synnerligen påtaglig skillnad.

(Foto: Robert Sharp. 2022: 14 aug)

Jag har vid ett antal tillfällen sagt att Piratpartiet är ett konservativt parti. Det enda vi behöver göra för att få belägg för detta påstående är att titta på vad partiet egentligen gjort under sin livslängd. Vi har levt, agerat, aktivistat, propagerat och på det stora hela gjort vår grej på internet. Detta är givet. Allt tal om att vi ligger oroväckande många år framför andra partiet när det gäller den nya tidens medier stämmer, helt och fullt. Det stämmer också att det vi gjort med dessa medier är att försöka skapa opinion, driva debatt och på det stora hela föra rationell diskurs om det hela - och däri ligger partiets konservativa sida.

Vi har ingenting att vinna på att säga att vi inte kunde ha gjort mer om vi bara hade velat (och haft brutalitet nog att se det som någonting värt att göras). Om vi verkligen hade velat så hade vi kunnat realisera alla stofila farhågor om internet - vi hade kunnat hacka hemsidor, skapa kaos i databaserna hos våra konkurrenter, gjort hela Centerpartiets interna mailkorrespondens de senaste åren tillgängliga online, starta massiva antipersonkampanjer där vi hänger ut varenda liten pinsam aspekt och nyans av någons personliv, eller något annat ofog som är fullt möjliga att göra med oroväckande stor enkelhet i dagsläget. Det finns ingen anledning att förneka detta, och det finns inte heller någon anledning att hymla med att vi har haft både motiv och medel. Trots detta körde vi ändå på det opinionsbildande och diskuterande spåret.

Kort sagt - vi är internets konservativa politiska gren, och föredrar att samhället gradvis förändras och anpassas till internets realiteter via stegvisa reformer snarare än genom en egenhändigt iscensatt samhällsomstörtning. Anonymous må pågå och göra sin grej där ute i sin anarkosociala och anakronistiska framtid - och inga försök att stoppa det hela kommer att ha mer effekt än ett önsketänkande i sidvind - men på det politiska fältet så är det vi som är det enda informationspolitiska alternativet.

Det är därför intressant att se debatten om populism vs ideologi/liberalism i ljuset av vår inneboende konservatism. Det är inte det att vi vill att allt ska vara som de alltid har varit - det är det att vi vill att de ska bli som de redan är under ordnade former, så att även de mest analoga av medborgare hinner med. Internetrevolutionen kanske redan inträffat, men det finns ingen anledning att springa iväg med skinnet innan björnen är skjuten bara för det. FRA, Ipred och Acta är solklara exempel på sådana ivägspringanden, och det är vår uppgift att se till så att dessa omogna dumheter upphör så att vi kan börja föra en reell politik som är anpassad till den samtid vi faktiskt lever i.

Vi är dock fortfarande ett politiskt parti, och måste därmed också ställa oss frågan om hur mycket populism vi kan kosta på oss i det vi gör. Detta gäller även i frågan om vilka frågor vi vill driva, och inte minst när det gäller vilka av dem vi ska lägga retorisk tyngd vid. Vi har onekligen ett realpolitiskt beslut att fatta där - ger vi oss ut på de populistiskt och ideologiskt laddade områden som integritetsbegreppet antyder att vi borde göra, eller inte?

Vare sig vi gör det eller inte så gör vi det utifrån en utpräglat konservativ utgångspunkt. Att vår politik har liberala förtecken beror mer på att vi sitter i opposition mot synnerligen radikala krafter som vill bringa in mer förändring än vad vårt samhälle är redo att hantera på en gång, än på att vi har läst liberalismens klassiker och tänkt att vi är deras efterföljare.

Diskussionen om huruvida vi kommer att driva vissa frågor eller inte lär fortsätta ett tag framöver. Med rätta. Att kalla oss liberala känns dock bara förlegat, och är bara motiverat om en ser på den riktning vår politik för oss för tillfället. Det kanske är svårt att tänka sig en omständighet då vi inte driver en politik med liberala förtecken, särskilt då inte i dessa radikala tider, men det borde inte komma som en överraskning att vi inte driver den utifrån liberala bevekelsegrunder. I alla fall inte för den som förstått vår utgångspunkt:

Framtiden är redan här.

Nu återstår bara den pedagogiska och sociologiska utmaningen att implementera den på ett ansvarsfullt och vuxet sätt.

Vardagsanknytning

Jag flyttade in i det ömma studentkollektiv där jag nu bor när jag var en ung och oerfaren student. Det var en mörk och inte helt stormig höst 2006, och strax efter att ha lämnat in min allra första hemtenta så lämnade jag även de små hårbollarna Anaximander och Xenofon kvar i det lantliga hus jag tidigare kallat hem. Det må gå att göra en piratkatt utav mig, men att göra bonnkatter lägenhetsfäiga fungerar inte riktigt.

Det är som sagt ett kollektiv jag bor i, och dess invånare har efter hand bytts ut under tidens gång. Vissa flyttar ut på grund av att de blir klara med sin utbildning och inte behöver leva det ljuva studentlivet längre. Andra inser att det här stället ligger precis så långt bort från precis allting att en bor UTANFÖR stan om en bor femtio meter bort, och att det finns vissa tidsvinster att göra rent transportmässigt genom att helt enkelt inte bo längst bort. Åter andra inser att det bara bor studenter, hundägare, och lekande barn här ute, och att all action sker någon annan stans. Eller någonting annat - folk har olika anledningar till varför de bor där de bor, och under årens lopp så har jag på grund av ett otal av dessa haft nöjet att ha många människor i min omgivning.

En sak som förändrats under denna tid är dock utsikten. Under större delen av mina år här så har utsikten från köksfönstret varit upptagen av ett stort, lummigt, omisskännligt och för det mesta rätt lövigt träd. Vilket är särskilt mysigt så här års, då höstens alla skiftningar och nyanser kan beskådas dag för dag från frukostbordets stilla tuggande. I måndags fick dock förändring för sig att inträffa, och när jag vaknade upp så upptäckte jag att mitt lummiga träd var borta, liksom utsikten.

I stället ser vi numera rakt in i köket hos studentkollektivet tvärs över gatan, och de ser enligt samma logik rakt in i köket hos oss. Vilket å ena sidan ger oss en möjlighet att se en annan slags skiftningar, men också å andra sidan ger våra grannar en påtaglig insyn i våra matlagningsvanor under dygnets gång.

(Foto: Tambako the Jaguar)

Det är intressant att skåda vilka brutalt uppenbara effekter denna ömsesidiga insyn har. Den mest uppenbara av dessa är förstås att vi på bägge sidor försöker låtsas om att vi inte tittar på varandra. Och sen när bägge misslyckas med att låtsas ungefär samtidigt så vinkar vi förläget åt varandra och gör sedan det vi skulle göra innan vi blev ömsesidigt avbrutna.

En mindre uppenbar effekt är den att vi inte längre betraktar köket så som vi gjorde förut. Förr var det en del av terra firma, det familjära, platsen dit vi slappnar av och inte är helt formella. Helt plötsligt så har det gått och blivit mer offentligt, mer formellt - och i dubbel bemärkelse mindre hemligt. Helt plötsligt har en del av mitt hem blivit en del av det offentliga rummet, och varje gång jag passerar denna del så måste jag anpassa mig efter närvaron av någon annans blickar. Eller, rättare, den potentiella närvaron - det kanske inte tittar in någon just nu, men det skulle när som helst kunna dyka upp någon.

Helt plötsligt blir en del av mitt hem någonting annat än en hemmamiljö.

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite fortare på att skaffa längre gardiner, nu när studiebidragsbudgeten fortfarande räcker.

Den artonde juni nådens år 2008 skapades en annan typ av insyn i min vardag, genom ett annat slags fönster. Den stora skillnaden är att det i det här fallet inte rör sig om en insyn i huruvida jag äter frukost på morgonen eller på eftermiddagen, utan i stället handlar det om det jag gör i vardagsrummet. Vilket i dessa digitala tider innebär internet.

Helt plötsligt inträffade en hel del brutalt uppenbara effekter. Och en hel del mindre uppenbara sådana. De brutalt uppenbara effekterna kan formuleras i termer av Piratpartiet eller liknande piratrörelser; de mindre uppenbara effekterna i termer av att en börjar fundera på vad en gör. Ser det bra ut att skriva om känsliga ämnen i privata mail? Kommer Försäkringskassan att få nys om att en inte är så totaldöd som deras regler tydligen kräver att en måste vara om en skickar ett sms om att ta en fika med någon? Kommer en att hamna i Säpos register över potentiella terrorister om en i olika digitala former diskuterar kontroversiella ämnen över en längre tid?

Det är onekligen en speciell känsla. Och något av ett incitament att fundera lite snabbare på att skaffa längre krypteringsnycklar.

Ibland påstås det att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta när det gäller massövervakning. Jag vill uttrycka det så här: om du inte har någonting att dölja, men ändå inte vill att någon ska stirra på dig när du äter frukost - så är det inget fel i att skaffa större gardiner. -

Fjorton dagar

Det är goda tider nu. Inte bara för att terminen börjar och hösten inleder sitt underbara intåg, utan även för att det börjar stå allt klarare och klarare att Piratpartiet kommer in i riksdagen om två veckor. Det ligger i luften, nästan som ett komplement till höstdofterna och det modiga fåtal löv som redan börjat virvla i färger av höst. Det går inte att förneka att optimism och framtidstro är nyckelorden för de två veckor som ligger framför oss.

Det finns gott om sådana som har ett intresse av att försöka skaka om och förminska denna optimism och tro på framtiden. Det ligger i sakens natur - det är en valrörelse igång, och vi envisas med att konsekvent och konstant dra upp en massa irriterande frågor om rättssäkerhet och personlig integritet och fördelarna med att inte bo i ett samhälle som börjar bli mer och mer totalitärt i sin syn på sina medborgare. Att då våra motståndare (som konsekvent och konstant låter bli att ta upp sådant som rättssäkerhet och personlig integritet och fördelarna med att bo i ett samhälle där medborgarna anses vara oskyldiga tills motsatsen är bevisad) försöker marginalisera oss genom att påstå att vi inte har någon chans att komma in är bara naturligt. Vi är ett störningsmoment i deras kampanjer om vårdskolaomsorg, ekonomisk tillväxt, arbetslinjer och synnerligen specifika skattesatser, och som med alla störningsmoment skulle de tycka det vara väldigt trevligt om vi lade oss ner och slutade göra vår grej.

Vår grej är förstås att vara en enorm demokratisk vuvuzela i sammanhanget, och genom att blåsa tillräckligt högt i den så försöker vi få den stora demokratielefanten som både tagit sig in och somnat i vår offentlighet att först vakna och sedan börja röra på sig på egen hand.

(Foto: Nic Walker)

Vilket då är ett störningsmoment, eftersom de andra partierna inte bara bjöd in demokratielefanten utan även passade på att specialrenovera samhället för att passa dess sömnbehov - så att de inte skulle behöva tala om den efteråt. Att ge polisen befogenheter att begå husrannsakan hos i princip vem som helst är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot upphovsrättsbrottslighet! Att ge polisen befogenheten att frihetsberöva de som agerar lite mer suspekt än vanligt (dvs vem som helst i deras närhet) är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot droger! Att konsekvent och konstant övervaka samtliga medborgares elektroniska kommunikation är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot terrorismen! Så länge diskussionen inte handlar om hur ett stort antal av de lagar som införts på sistone är direkt antidemokratiska, och i stället hänförs till en mindre inflammerad uppsättning ämnen, så kan demokratielefanten sova ostört i sin ROT-subventionerade alkov i folkhemmets vardagsrum.

Som ni kanske anar så är demokratielefanten ingenting annat än den gamla klassiska och metaforiska elefanten i vardagsrummet. Dvs en fråga som är så brutalt uppenbar att ingen kan missa den - men som alla, samtidigt, av diverse anledningar använder sin sociala kompetens till det yttersta för att undvika att tala om. Det vore ju direkt pinsamt att erkänna att demokratidebatten ligger och sover eftersom alla tjänar på det, inte sant?

Det är goda tider nu. Vår metaforiska elefant har börjat rycka irriterat på öronen, och visar alla tecken på att tycka att vår demokratiska vuvuzela är precis lika irriterande som de andra partierna anser oss vara. Allting pekar på att vi lyckas med det vi gör, och den som säger någonting annat försöker bara göra oss osäkra på oss själva. Vilket vi inte har någon som helst anledning att vara.

Ty om två veckor kommer vi in i riksdagen.

Fjorton dagar av framtidstro och optimism. Och därefter fyra år till av detsamma. För barnens skull.

Att skapa nya marknader

Det har talats väldigt mycket om det här med att stimulera marknader på sistone. Eller, tja, Keynes var redan igång med det hela för länge länge sedan, men i och med att större delen av marknaden försvunnit likt lata barn vid omnämnandet av att det finns städning att utföra, så har det kommit på tapeten igen. USA slog på stort med sitt - för att uttrycka sig försiktigt - massivt enormt superstora stimuleringspaket, och EU passade på att köra en egen version av bara farten. Det är inte utan att det här med marknadspolitik är inne, och det är inte heller utan att jag måste erkänna att den nuvarande regeringen - med viss hjälp av de föregående - har lyckats oerhört väl med att inte bara stimulera utan även skapa helt nya marknader.

Ni ser, tack vare den senare tidens allt längre gående lagar rörande statens befogenheter att tillgodogöra sig medborgarnas privata kommunikation så har ett alldeles nytt behov fått sig en alldeles ny marknad. Det har förvisso alltid funnits en liten klick paranoida människor som haft ett mer eller mindre befogat behov/önskemål att hålla sin privata korrespondens otillgänglig för folk utanför sin privata umgängeskrets. Men - som ni säkert anar - så var denna lilla klick allt för liten för att utgöra en marknad. Med den senaste tidens lagar så har behovet/önskemålet dock brett ut sig från att vara en mindre patologi till en bred massmarknad, där nya företag med inriktning privat kryptokommunikation fortfarande har chansen att etablera sig på bred front.

Detta har medfört en hel del sekundära marknadsvinster. Kryptoanarkismen som sådan hade börjat dega till sig där i början av nollnolltalet, men tack vare nämnda lagstiftningstendens så har intresset nått väldigt nya höjder. Det har bildats konferenser, nätverk, tidsskrifter och andra katalysatorer för nytt intresse i ämnet, och det är inte utan att tidigare helt passiva ungdomar dragits till fenomenet i fråga. Inte minst tack vara sådana kulturella fenomen så som the Jellyfish [  (:~~~~  ], som enligt vissa bara är en kul grej, men som även kan fungera som en igenkänningsmarkör i andra sammanhang, jämförbar med fisken i Roms katakomber under kristendomens tidiga dagar. Och allt detta med tillhörande tillväxt för berörda ekonomiska aktörer som vågar ta steget in i detta segment av marknaden.

Detta är förstås bara ett exempel av många bland de nya marknader denna nya tendens i lagstiftningen har öppnat. Exempelvis ligger det inom rimlighetens gräns att anta att den nya policyn rörande frivilliga drogtester - där den som tackar nej per automatik blir misstänkt för ett brott med synnerligen stränga straff - kommer att stimulera en ökad utveckling och efterfrågan av droger som inte lämnar synliga spår i de tester som brukas. För varje ny restriktion eller kontrollåtgärd som införs så öppnas en ny marknad för de som har ett intresse av att kringgå dessa. Och när restriktionerna och/eller kontrollåtgärderna omfattar alla, så har vi redan där med en enorm ny marknad att göra.

Så det ser med andra ord ljust ut för Sveriges ekonomiska tillväxt framöver, med många nya marknader där både tillgång och efterfrågan är garanterade. Det som oroar mig dock är två saker, och det är dels synen på dessa marknadsåtgärder och dels den planerade skattesatsen på dessa. Det tycks mig en smula som att lagstiftaren inte alls ser dessa nya lagar rörande integritetsområdet som arbetsmarknadsstimulerande åtgärder, och än mer som att Skatteverket inte har några planer på att driva in skatt på väldigt många av de nya marknader som uppstår. Detta är oroande, eftersom det antyder att det finns ett annat motiv än arbetslinjen bakom dessa nya lagar, och än mer att staten aktivt kommer att låta bli att dra in välbehövliga skattepengar inför de tuffa men positiva tider vi har framför oss.

Det är förvisso positivt att skapa nya marknader och nya arbeten i dessa kristider, men jag anar en viss brist på helhetsperspektiv. Jag vill på intet sätt förringa värdet av att se framåt, men vi måste samtidigt se till nuet på ett sådant sätt att övergången till den önskade framtiden sker så smidigt och smärtfritt som möjligt. Vi måste se förändringarna innan de uppstår och förbereda oss på dem - samtidigt som vi bygger en stabil grund för de nya marknader som komma skall. Särskilt de som vi redan nu kan se komma som en direkt respons på den redan nämnda tendensen inom lagstiftningen.

Allt annat vore bara oansvarigt. Inte sant?

Om det här med privatlighet och offentlighet på internet

Det finns ett par saker en vanligtvis tar för givet att andra tar för givna. Ni vet. Att inte äta gul snö, att inte dra hungriga katter i svansen (försök inte ens), att inte lägga upp fullständiga och kompletta kontaktuppgifter på Facebook. Det verkar rimligt att ta sådana saker för givna - det finns ju trots allt någon slags miniminivå för hur rationella vi kan anta att andra människor är, trots allt. Det enda kruxet är förstås att verkligheten inte direkt bryr sig om vare sig rimlighet eller rationalitet, och en snabb rundtur på ansiktsboken ger dig snabbt fler kontaktuppgifter än vad du egentligen är villig att hantera.

Dexion diskuterar förhållandet mellan privat och offentligt visavi ansiktsboken och det gamla östblocket, Jag kommer att få tillfälle att återvända till det gamla östblocket i ett senare inlägg, så vi släpper den vinkeln för tillfället och håller oss kvar vid det där brottet mellan privatlighet och offentlighet. Det verkar som att jag är i något av en minoritet när det gäller att göra en skillnad mellan onlinenärvaro och ärlighet - det ena inkluderar inte nödvändigtvis det andra, och det finns inte direkt några anledningar att begå synden att vara brutalt ärlig bara för att mediet råkar vara relativt nytt.

Det finns förstås olika grader av offentlighet på internet, från det mest offentliga till det mest privata. Det mest offentliga är bloggvärlden, vars enda krav för tillgänglighet är att läsarens webbläsare förstår html. Lite privatare, men fortfarande synnerligen offentligt, är ansiktsboken, som många gånger är tillgänglig för vem som helst som känner för att kolla vilka slags människor som existerar. Därefter kommer slutna communitys av typen Helgon eller Likström, som kräver en aktiv handling i form av registrering för att folk ska få komma in. Längst ut mot privatpolen hamnar mail eller chattar, där bara ett synnerligen litet fåtal kommer åt det som sägs. (Allt detta förutsätter förstås att FRA inte finns, men som sagt, senare inlägg.)

Beroende på var en viss sida befinner sig på denna skala så kan en generellt sett komma undan med att vara mer eller mindre formell, mer eller mindre välkomponerad. I en vanlig chatt kommer en undan med att brutalapplicera Fredrik Lindströms maxim om att budskapet är viktigare än formen, och att så länge de andra förstår vad du menar så är allt frid och fröjd. Som bloggare med någon som helst grad av pretention så ser en till att varje komma sitter på rätt plats, varje böjningsform är rätt efter varje omskrivning och varje länk leder åt rätt håll - INNAN en korrekturläser för att se till så att varje komma, böjningsform och länk är rätt.

En ska ju trots allt samtala med hela världen. Det kräver sina förberedelser.

Jag går omkring och tar hela det här resonemanget för givet, och tar sedan för givet att alla andra också gör det bara för att det är så självklart. Vilket det tydligen inte är - fråga bara barnskötaren som fick sparken pga att hens profilbild på ansiktsboken innehöll orden "porn star".

Så, för att ta det hela igen: sparka inte en skunk, dra inte en hungrig katt i svansen (låt bara bli, okay?), dansa inte naken med öppna fönster om du bor på markplan mitt i centrala staden och glöm inte att anpassa din kommunikation efter den grad av offentlighet som gäller för det medium du för tillfället råkar använda.

Kan jag kan du. Jag lovar.

Regeringsduglighet, you say?

Alliansen ståtar med ordet "regeringsduglighet" i diverse sammanhang. Kanske för att försöka skryta om de senaste fyra åren, kanske för att försöka skryta i förtid för de nästkommande fyra åren på ett sådant sätt att det framställer dem själva i positivt ljus hur valet i höst än går - dvs genom att framställa sig själva som ett paradigm av detsamma om de vinner, och konstant poängtera bristen på detta hos de rödgröna om de förlorar. I vilket fall som helst så fick ett av Mikaels senaste inlägg, samt Kents bloggdebattutmaning, mig att tänka på både regeringsduglighet och på gamla greker.

Det kanske inte verkar så, men de gamla grekerna var listiga typer. De tänkte nämligen på allt. Både bokstavligen, i betydelsen att inget var för litet för att tänkas närmare på, men också mer metaforiskt, i och med att det finns ytterst lite i den mänskliga och mellanmänskliga tillvaron som de inte aktivt tänkt igenom och på något sätt formulerat någonstans. Jag tänker inte spekulera i varför det är så, utan nöja mig med att påpeka att de hade vissa saker att säga om det här med ledarskap.

En god ledare ska enligt våra visa föregångare ha tre egenskaper: intelligens, handlingskraft och dygd. Ingendera av dessa är vare sig nödvändig eller tillräcklig för att bli en ledare, men de utgör tillsammans nödvändiga förutsättningar för det goda ledarskapet. Eller, med andra ord: du behöver inte vara vare sig smart, handfast eller dygdig för att bli en ledare, men om du vill bli en god ledare så bör du skaffa dig dessa tre saker pronto.

Intelligensens roll är förstås självklar - det är lite småsvårt att agera klokt om en inte vet vad en gör, eller hur detta ska uppnås. Eller ens känner till problematiken som ska göras någonting åt - mänskliga relationer och organisationer är komplicerade saker som kräver ibland väldigt komplicerat tänkande för att förstå.

Handlingskraftens roll är förstås även den självklar. Det gäller ju att omsätta den kanske eller kanske inte befintliga intelligensen i handling, och förmågan att aktivt fösa igång både tankar och människor brukar vara det de flesta förknippar med ledarskapsrollen.

Dygd, däremot, är lite knivigare. Inte minst för att tanken att goda ting kan vara goda i sig själva är väldigt främmande för oss, utan även för att den tyngd som de gamla grekerna lade vid det hela verkar smått överdriven ibland. I sammanhanget innebär det dock en blandning av godhet, visdom, måtta, klokhet, självinsikt och en halv arsenal andra ord på samma tema.

Kort sagt - ett gott ledarskap kännetecknas av att det vet vad som behöver göras, kan få det gjort och, viktigast av allt, vet hur det kan göras med minst skada för samtliga inblandade - på både kort och lång sikt.

Alliansens betoning på regeringsduglighet lägger främst tyngdpunkten på handlingskraft. Deras agerande, däremot, uppvisar inte ett helt dygdigt mönster. Att börja med att bryta mot vallöftet att inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration är inte direkt den mest visa, kloka eller måttfulla sak att inleda sitt regerande med. Det gick utför därefter, med ett radikalt uppbrott mot all tidigare rättslig tradition, där både dygd och måtta slängdes överbord för att staten - eventuellt - skulle kunna få en smula självinsikt.

Problemet med alliansens betoning av regeringsduglighet är att den i och med denna skjuter sig själv i foten. Må vara att den utger sig för att vara handlingskraftig, men att införa massövervakning av folks elektroniska kommunikation, förskjuta våldsmonopolet till enskilda privata aktörer samt nu en gummilag som tillåter polisen att insamla och lagra ungefär vilken information de vill om vem de vill - det är inte direkt ett paradigm av vist utövande av dygd.  Även om de lyckas med konststycket att presentera sig som handlingskraftiga, så finns det fortfarande långa vägar kvar att gå för att lyckas med dygdens svåra balansgång mellan mål, medel och samvete. Handlingskraftigt, kanske, men det är varken i linje med vår rättsliga tradition eller någon som helst definition av god statsmannakonst enligt dygdens alla regler.

Nu kanske ni reagerar på att jag ännu inte tagit upp intelligensens roll i det hela, men det beror på att jag faktiskt inte vet vilket som är värst: att de inte vet vad de gör, eller att de vet precis vad de gör men gör det ändå. -

Staten, demokratin och du

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Detta är kanske en märklig tanke vid första anblick, men den är oerhört viktig för alla som hade tänkt bedriva politik. Ty beroende på vilka funktioner en säger att staten ska uppfylla så kan en göra olika saker med den. Eller, rättare - beroende på vilken funktion den har så blir den användbar och tillämpbar i olika områden av samhället och livet. Om definitionen är att staten ska göra a, så kan den agera på område x; om den ska göra b, så kan den agera på område y. Osv.

Det här är grunden för all politik. Eller, återigen rättare, all upplyst, rationell och demokratisk politik. Närhelst en sådan definition finns på plats så går det att dra en klar linje mellan vad staten bör och ska göra, och vad staten inte bör och inte ska göra. Vissa saker ligger på statens bord, och bör hanteras med statliga interventioner av olika slag; andra saker ligger inte på statens bord, och bör lämnas åt medborgarna att sköta efter bästa förmåga. Beroende på definition så går den här gränsen på olika ställen, men skillnaden mellan saker att sparka på och saker att inte sparka på är ändå av central vikt.

Anledningen till att det här är viktigt är att denna gräns är en absolut (om än rörlig) inskränkning av vad staten ska göra. Eller, för att återigen rätta mig själv, en garanti för medborgarna att vissa saker är tillåtna att göra utan att drabbas av oväntad statlig inblandning. Det ska kunna gå att göra någonting ena dagen och veta att detta inte kommer att vara belagt med dödsstraff nästa dag. Eller att ens företag inte ska exproprieras efter en nyck från kommunens sida. Eller att det inte helt plötsligt ska uppstå en uppsjö av andra olägenheter som gör det omöjligt att planera sitt framtida agerande utan att behöva räkna in en stor dos av godtycklighet i denna framtid. Kort sagt: det är en grundförutsättning för ett samhälle där rättigheter finns och respekteras.

Det finns ett namn för när det inte finns någon sådan gräns på plats, och där statens kompetens sträcker sig så långt att allt ingår inom den. Detta namn är totalitarism. I ett samhälle där staten har allt att säga till om om allt så finns det ingenting sådant som rättigheter; dina rättigheter sträcker sig antingen så länge som staten inte märker din framfart, eller precis så långt som den säger att de sträcker sig. Om den så vill så sträcker den sig så långt som ett par kvadratmeter i en cell som du placerats i på godtyckliga grunder för att du gjort någonting som misshagat staten; sålunda är totalitarismens natur och väsen.

Våra politiker här i detta vårt avlånga land tycks inte vilja kännas vid en sådan gräns. De tycks inte erkänna att statens handlingsutrymme är begränsat, utan vill gå in och peta i de mest privata och obetydliga av detaljer i medborgarnas liv och samvaro. Detta syns inte minst i det 91-sidiga dokument där en handikappad person i behov av stöd fyller i ALLT om sin vardag, inklusive matvanor, sexuella vanor och annat som också är privat. Detta syns inte minst i FRA-lagen, som i praktiken ger staten möjlighet att läsa dina nätkonversationer medan du håller dem. Detta syns inte minst i datalagringsdirektivet, som förvandlar din möjlighet till privat kommunikation - din mobiltelefon - till en gps-sändare som ständigt sänder ut din position, och som över tid kan användas för att spåra vart du går, vem du talar med, hur länge du är på vissa platser och allt annat som du gör när du bär omkring på den.

Det sägs ofta att övergången från demokrati till totalitarism är komplicerad och svår att skåda. Tillåt mig då att ge en enkel tumregel för att förenkla detta skådande: när gränsen mellan vad staten får och inte får göra suddas ut, då har övergången inträffat.

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Vissa saker ska göras, andra inte. Detta är grunden för demokratin och den demokratiska politiken. Så fort det börjar glida över i termer av att vissa saker ska göras för att de kan göras så lämnar vi demokratin bakom oss, och börjar närma oss ett hänsynslöst utövande av statens övermakt mot medborgarna. Så fort staten vägrar erkänna att medborgarna har rättigheter, så har vi påbörjat vandringen mot både demokratins och republikens undergång.

Jag hör nu att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu sagt ja till datalagringsdirektivet. Socialdemokraterna var redan positivt inställda till detta, liksom moderaterna, men ingendera av dem vill ta i frågan ens med tång innan riksdagsvalet. Det vore, för att uttrycka det milt, ostrategiskt av bägge parter att erkänna för befolkningen att de inte längre har någon annan definition av det politiska än att hålla skenet uppe av att deras ideologiska tillhörighet fortfarande har någonting med ambitionen att bevara och förbättra en demokratisk statsförvaltning att göra.  Det vore valtaktiskt olämpligt att erkänna att den politiska horisonten inte sträcker sig längre än det omedelbara sociala sammanhang som utgör riksdagshuset med omnejd, och det som behöver göras för att få stanna kvar där.

Ni får ursäkta om mitt tålamod med handväskor, substanslösa partiledardebatter och innovativt nyspråk är en akut bristvara. Att basera sin uppfattning om statsförvaltningen på sådana pseudofrågor är långt skadligare för demokratin än vad någon terrorist någonsin kommer att vara, och varje hänvisning till sådana är att ge både mig och andra demokrater en rak höger i vår rättsuppfattning. Oberoende av vilken ideologi du säger dig vilja tillhöra. -

Pudeln och dess görande

Moderaterna har lyckats få ett inlägg publicerat i DN, där de försöker pudla sig och återfå internetgenerationens förtroende. Jag tänker ta det som en ursäkt att applicera lite retorisk teori på dem.

Det finns ett antal sätt inom retoriken att göra en effektiv pudel på. Den allra flitigast förekommande metoden baserar sig på statuslärans olika steg - dvs olika sätt att tala sig ut ur en situation på. Det första steget är att helt enkelt förneka att någonting hänt. Inte förneka som i att låtsas som att ingenting händer, utan som i Bill Clintons berömda uttalande om att hen inte hade haft sex med den där kvinnan. Alls.

Det andra steget är att erkänna, men att omdefiniera det gjorda på ett sådant sätt att det inte blir lika illa som det kanske låter från början. Som Bill Clinton när hen på något vis lyckades exkludera fellatio från sexbegreppet.

Det tredje steget handlar om skademinimering. Det går inte längre att vare sig förneka eller omdefiniera. Det låg en råttfälla i kakburken, och den är akut förälskad i din kaksmusslarhand. En kan antingen försöka förklara situationen och sätta in handlingen i ett sådant sammanhang att det blir förståeligt att en gjorde som en gjorde - exempelvis kanske en hämtade en kaka åt farmor, eller något annat behjärtansvärt. Eller så kan en försöka skifta fokus och hävda att det är misshandel att lägga råttfällor i kakburkar. Eller så kan en erkänna, rakt av, utan pardon, och försöka få upprättelse genom att i brutalt ärlig ånger förklara för världen hur extremt fel en gjorde. Som Bill Clinton när - eller, ehm, ja.

Moderaterna är ett parti som behöver göra sig en pudel. En ordentlig, effektiv pudel, av den typ som får Marcus Antonius tal över Caesars begravning att framstå som en A-students första stammande steg in i den retoriska världen. Om de menar allvar med att försöka återfå den yngre generationens förtroende så behöver de förklara FRA, förklara Ipred, förklara förklara förklara. Och det på ett sådant sätt att de antingen lyckas få oss att inse att de faktiskt inte avskaffat privatlivet och gjort Sverige till Stasitysklands arvinge i rakt nedstigande led. Eller på ett sådant sätt att den lag som i dag är gällande i landet inte ger staten rätt att avlyssna all elektronisk kommunikation företar sig, eller ger privata företag rätt att agera både polis och bödel. Eller försöka förklara att de inte kunde agera på något annat vis, att de gjorde det de gjorde av omtanke - att Ryssland hotade att använda löjligt explosiva kärnvapen mot oss om de inte införde dessa lagar det, eller något av den magnituden.

ELLER ENS HA DEN INTELLEKTUELLA HEDERLIGHET OCH DEN KÄNSLA FÖR RESPEKT FÖR VÅRT POLITISKA FÖRNUFT SOM KRÄVS FÖR ATT ERKÄNNA ATT DE GJORT DET DE BEVISLIGEN GJORT, OCH DÄRMED VISA ATT NI INTE BETRAKTAR OSS SOM DE IDIOTER NI HITTILLS BEHANDLAT OSS SOM.

Annars, mina kära moderater, har ni ingen som helst chans att få någon som helst förtroende från någon som är ens ett uns under trettio. Än mindre återfå något sådant.

Ungefär som Bill Clinton.