Klass, del XI: Övervakning

Tänk dig att du är på ett tåg. Du ska inte så långt, och är nästintill framme. Bara några stationer till, knappt märkbart på vare sig tidens eller kartans geografi. Faktum är att det är så kort att du, just idag, bestämt dig för att planka den korta biten mellan här och där.

Eller, som du tänkte på stationen - du kan antingen hinna köpa biljett eller hinna med tåget, inte bägge. Och det är ändå inte särskilt långt.

Men vi är inte framme än, eller ens framme snart. Det är tillräckligt långt för att hinna tänka, och än mer börja tänka på att du sitter på ett tåg, med plats utan biljett. Och när de där tankarna väl satt igång så är de svårt att avstyra dem - de bygger en egen feedbackloop rakt in i ångestcentralen, och blir det enda en kan tänka.

Är det där ljudet av kontrollanten som närmar sig? Eller bara ens fantasi? Är vi verkligen inte framme snart?

Många jag känner är aktivt oförmögna att planka på grund av den där ångesten. Huruvida det är ett handikapp eller en laglydighetens dygd låter jag vara osagt - det viktiga här är den mekanism som gör att den där biljettlösa situationen blir så ångestladdad.

Ni ser, det spelar ingen roll ifall det kommer en kontrollant eller inte. Det behöver inte ens finnas någon sådan ombord för att tankarna ska börja springa iväg - blotta möjligheten att de kan uppenbara sig och avslöja en är tillräcklig för att hela processen ska sätta igång. Synden straffar sig själv. Eller, rättare, synden straffar den syndare som har sinnesnärvaro nog att känna sig skyldig.

Det är normalisering, på ett ytterst påtagligt sätt. Och det sker inte bara på tåg - som vi såg i förrförra delen så sker detta överallt, i varje moment av vardagen.

Foucault har en ytterst träffande definition av vad det innebär att vara disciplinerad. Att vara disciplinerad är att, när som helst, klara av att råka bli betraktad. Det spelar ingen roll ifall någon konkret person råkar titta just där och då; blotta möjligheten att någon skulle kunna göra det är anledning nog att hålla igång skådespelet, hålla uppe disciplinen.

Det kanske inte kommer någon just den här gången, men ifall det gör det så gäller det att vara redo. Hemska saker händer annars - en blir avslöjad som den bluffmakare och skådespelare en egentligen är.

Efter hand blir det inte en ansträngning att göra det som förväntas av en. Disciplinen blir en del av ens personlighet, naturlig vardaglighet. Efter hand behövs inga kontrollanter längre, disciplinen händer ändå, automagiskt, utan vare sig belöningar eller bestraffningar.

Som med folk som vägrar gå mot rött ens mitt i natten, när det inte finns någon annan människa vaken inom synhåll. Det är internaliserat så djupt att det är omöjligt att skilja disciplin från personlighet - i alla fall utan tortyrlika mängder ångest. Vissa saker blir helt enkelt otänkbara, bokstavligen.

Den stora invändningen mot sådana lagar som FRA och datalagringsdirektivet har egentligen aldrig varit att personliga data kommer i fel händer. Det är förvisso en invändning, och definitivt en giltig sådan, men det är ett sidospår till den egentliga huvudpunkten. Precis så som förespråkarna använder brottsbekämpning som argument - det är ett argument, men ett sidoargument. Nej, den stora invändningen mot och den stora användbarheten i dessa lagar ligger i deras disciplinerande effekter.

Det är alltid någon som tittar. Vilket kanske inte är vad Shakespeare menade när hen sade att livet är en scen.

Det spelar ingen roll ifall någon verkligen tittar på de data som samlas in om en. Själva möjligheten att någon skulle kunna göra det är anledning nog att förändra sitt beteende, börja anamma en mer disciplinerad livsstil och på det stora hela börja leva livet som en skådespelare. Publiken sover aldrig, vare sig den finns eller inte.

För en makthavare är detta förstås en bra sak. Laglydiga och uppfostrade medborgare är alltid bra saker när en är makthavare - det gör makten och havandet så mycket enklare.

För medborgaren, däremot, är det som att vara fast på ett tåg som aldrig kommer att komma fram. Och till skillnad från riktiga tåg, där gränsen mellan resenär och plankare är överdrivet glasklar, är det oerhört svårt att veta om en är skyldig eller inte. Och innan en vet ordet av så börjar det där ångesttänkandet sparka igång - har jag verkligen biljett, är det rätt biljett, sitter jag på rätt tåg, vad säger jag när kontrollanten kommer, vad betyder den här stämpeln, är jag framme snart?

Det går förmodligen att leva med en sådan ständig ångest, med rätt personlighetsdrag. Vissa får till och med något av ett rus av att kunna lura systemet och planka förbi kontrollanterna. De flesta får däremot storångest av blotta tanken på att planka, och gud ska veta att det inte är en känsla som borde framkallas systematiskt. Ändå händer det, i och med dessa massövervakningslagar - Panopticon i vardagen.

Men det går inte att säga att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Ty det har de, ständigt, i varje vaken stund - en bävan av att någon ska råka titta in och upptäcka att de inte är perfekta, disciplinerade mönstermedborgare, utan snarare såna däringa människor som människor går omkring och är mest. Och kontrollanterna tar ibland ett tag på sig att berätta för dig att du gjort fel, så i teorin skulle du kunna gå omkring och ha en ogiltig samhällsbiljett utan att veta om det. När som helst, utan förvarning, kan det vara du som är brottslingen.

Att känna sig övervakad är inte ett hälsosamt tillstånd. Det hjälper inte att vara det. 

Detta är del elva i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Tidigare delar går igenom klassbegreppet och Bourdieu; det här är tredje delen i en miniserie om Foucault. Du finner alla tidigare inlägg här.