För enkla tider

Det finns ett egenvärde i att hålla saker enkla.

Om vi ska hålla privatkopieringsersättningen enkel så ser den ut så här:

De som producerar får ett indirekt men ändå monetärt tillskott från de som konsumerar. Konsument$ -> producent$, i all enkelhet.

Det enkla sättet att se till så att konsumenternas penningar går till producenterna är att lista alla producenter och sedan utgå från detta. (De som konsumerar, konsumerar, så dem behöver vi inte lista.)

Så, det är bara att rada upp alla kompositörer, filmproducenter, musiker, bloggare, vloggare, podcastare, klottrare, gatumusikanter och andra kulturskap-

Jag anar att något av en invändning är på väg att infinna sig.

Det finns förvisso ett egenvärde i att hålla saker enkla. Men den där gränsen mellan konsument och producent är allt annat än glasklar så här i dessa tider, där vem som helst med ett tangentbord kan skriva både sökord och de texter som hittas av dem. Och alla försök att upprätthålla en orubblig skillnad mellan passiva konsumenter och aktiva producenter kommer att falla på sin egen orimlighet.

Försök hålla saker enkla. Men försök inte överförenkla i onödan; det sägs ju trots allt att kulturens egenvärde ligger i att den nyanserar och berikar den där torftiga vardagstillvaron.

Låt oss producera och konsumera ännu en dag, shall we?